Jag skulle ge mitt liv för dig. Jag sträcker ut min hand och jag ber för att du ska hålla den. Jag vill hjälpa dig på alla de sätt som du hjälpt mig. Du har format mig. När jag bröts ned, inte orkade andas mer, bar du mig och var den genuina vän jag aldrig någonsin hade kunnat drömma om.

För att du fanns för mig vill jag finnas för dig. Jag vill bryta vår distans, omfamna din heliga fysik och strukturera upp din anarki. Om vår relation betydde mer än det faktum att jag kan grabba tag i din aura, spegla dina emotioner samt utan att konversera veta hur du mår, skulle vi nog vara serafer både du och jag. För du lät mitt platshjärta finnas och utvecklas.

Jag vill att din sårbarhet ska vara nyckeln till förändring. Och jag vill att de du ännu ej kan sätta ord på ska ligga som små svarta bokstäver utspridda i substans.

För att jag är så fruktansvärt stolt över dig. För att jag tänker på dig varenda dag. För att kristallerna som håller oss samman är något jag inte ifrågasätter.

Jag ska plåstra om dig, din konkreta personliga kamp är ingenting jag dömer dig för. I min iris har dina vassa kanter talang.

Jag har gett dig mina känslor. I ditt hjärta bor såväl behag som jag.

Du behöver inte verbalisera. Mig är du inte skyldig något alls. Jag förstår. Jag har också varit där. Du såg vad som hände med mig. Låt mig hjälpa dig. Jag kan. Jag älskar dig. Älskar
dig.

Staden är i tystnad, vi går jämsides. Jag kan känna osäkerheten du bor i, överallt finns den. För en gångs skull är det jag som får hålla om dig, mellan nyutslagna syrener och blommande körsbärsträd kan du inte längre hålla kvar det som vill skölja ut ur dig och din fasad brister. Sprickorna har alltid funnits där men när du skakar går du itu. Jag står maktlös, har inget att erbjuda förutom tryggehten som ligger och vilar hos mig, jag vet att du känner den. Du vet vart du har mig, du kan mig, känner mig, men det finns något nytt nu, något du vill åt. Min bröstkorg må vara liten men det är din hamn. Det finns inga vågor innanför mina armar, inga stormvarningar i min svank. Du kallar mig din fyr, som leder dig rätt när det är mörkt.

Vi står utan förbehåll och krav, ett genomskinligt förtroende, ett ömtåligt möte. Våran enda fiende är det faktum att vi aldrig vill erkänna, och så får det bli, för det är bäst. Vi behöver inte längre ljuga, vi är väl medvetna om vad vi båda gör när vi går hem i slutet av dagen, men det gör ingenting, vi har alltid det som ingen kommer att nå upp till. Det är oförstörbart och det är därför vi finner det oviktigt i detta sammanhang. För det är oviktigt, så länge vi är lyckliga spelar ingenting annat något roll, även om det är på håll.

Bara insikten i sig gör oss starkare.

Det finns tusen mysterium att lösa, hundra gåtor att se svaren på men det finns inget jag hellre löser – än dig. Ett tiotusenbitars-pussel utan framsida, och visst tar det tid, kanska har ett par bitar kommit bort under åren, men ibland är det inte helheten som räknas, utan hålen någon annan kan fylla.

Jag ger dig allt bara för att ingenting annat räcker till. Som om allt det som inte går att nå är det enda jag vill ge. Jag vet att halvhjärtat aldrig räcker enda fram, även om jag ibland kan låtsas, precis som alla andra utan finess. Och att fortsätta utan dig vore att skända sanningens alla hörn och smutskasta livets alla hemligheter.

 Jag kan fortfarande undra vart allt tog vägen, allt det där man aldrig gav någon, visade, allt det där man aldrig sa. 
Alla handlingar som stannade upp innan tanken hunnit nå fram. Innan livet visade sig vara på riktigt. 
Som den där sommaren när du bad mig bära din nyckel kring min hals och välkomnade mig med lojaliteten som gäst i hörnet av vårat bord. Vi vet att det inte finns ett nyckelhål som passar, jag väntar fortfarande på ett. Eller tog du det med dig.

Mitt sovrum förvandlas till en salong. Stolsraderna i röd sammet skimrar i dunklet. Plötsligt dras gardinerna framför scenen isär och framför mig uppenbarar sig svek och toma ord. Jag observerar denna aktör framför mig, hur han leker med livet. Med mig. Han kan sina repliker utan och innan, en modern romeo och en trasig själ. Men när andra akten börjar, ”sanning och tillit” som den heter, så glömmer han sina repliker och får inte fram ett ord. Ser nästan patetisk ut där han står i strålkastarljuset jag svept över honom. Manuset är trasigt. Armarna faller slappt utefter hans sidor.

Jag applåderar inte. Jag rör inte en min, hans spel är över och han visade att han uppenbarligen inte var tillräckligt skicklig för att fullfölja vad han började med. En fantastiskt pjäs, ett stycke skriven av högre makter, magi mellan raderna. Men den fantastiska pjäsen slutade i fiasko och den enda åskådaren gick därifrån med tanken att hon aldrig skulle återvända hit igen. Att det aldrig var värt det.

Och kvar står han. Ensam och lämnad efter att han bjudit in fler till den stora salen. Bett. Bönat. Velat. Men den enda publik han tagit för givet, som uppmuntrat honom, bekräftat honom, sett allt han gjort, vandrar nu ut ur salongen.

Han skulle nog ha sett henne ändå där hon satt, kväll efter kväll, ensam i salongen.

Jag vill prata med er om kärlek. Det viktigaste och finaste ämnet i hela vida världen. Vad vore ett liv utan kärlek? Meningslöst om ni frågar mig. Kärleken fyller mitt liv med mening.

Min familj har alltid gett mig kärlek. Dom älskar mig villkorslöst. Det är den finaste kärleken som finns. Dom älskar mig med alla mina fel och brister. I deras ögon är det inga fel och brister, det är en del av mig som gör att jag är sådär speciell som bara jag kan vara. Jag är unik, jag är inte som någon annan och dom älskar mig för den jag är. Min familj har visat mig vad kärlek är. Dom har lärt mig hur man älskar en annan människa. Jag vet hur man älskar men att faktiskt förvandla det jag vet till handling är inte alltid det lättaste. Varför är det inte lätt? Låt mig berätta varför.

Jag tror redan att dom flesta av er vet vad mitt problem är. Mitt problem är ditt problem. Jag har blivit sårad. Människor har fått en del av mitt hjärta. Dom har fått en del av det för jag trodde att dom förtjänade det. Tyvärr så är det lätt att ge bort en del av sitt hjärta till fel människor. Människor som man tror att man kan lita på men som egentligen bara utnyttjar min naiva sida som vill tro bra om allt och alla.

Jag har trott bra om dåliga människor som har fått en bit av mitt hjärta. Ett hjärta som dom har stampat på så det har gått i tusen bitar. Det har gått i tusen bitar och smärtan som uppstår när det går sönder går inte att beskriva med ord. När man inte tror att det kan göra mer ont så kan personen som man trodde så fruktansvärt bra om kasta bort alla spillror åt helvete. Någon krossar mitt hjärta och kastar bort det. Vad gör man när man inte kan hitta sitt hjärta? Vad gör man när man inte kan känna något längre? Vad gör man när man slutar tro på kärleken?

Det man mås ger mig kärlek varenda.te göra är att börja tro på den igen. Man måste tro på den för att den ska existera. Jag har aldrig slutat tro på kärleken och det kan jag tacka min familj för. Dom Varenda dag. Förstår ni hur fint det är? Trots all den kärlek dom ger mig så har jag tvivlat på kärleken. Vissa dagar har känslan varit så långt borta och min tro har fått så hårda smällar så jag har nästan tappat hoppet. Hoppet om att finna den där känslan igen. Känslan som får min tro att bli starkare än någonsin förut.

Vad händer när man hittar rätt person? Personen som gör att man finner den där fina, unerbara och oerhört sällsynta känslan som inte riktigt går att beskriva med ord. Känslan som får mig att känna att jag aldrig kommer att sluta tro på kärleken. Ja vad händer? Jag önskar att det vore lätt. Att jag kunde ge mitt hjärta till dig utan att tveka. Hela mitt hjärta och all min kärlek. Tyvärr så är det inte lätt. Jag vill ge dig allt det här men det förflutna håller mig tillbaka. Det förflutna med människor som har gjort mig lite mer cynisk. 

Sen så kommer jag på hur korkad jag är. Vilken idioti det är och vilket trams jag håller på med. Det förflutna är inte idag. Jag ska leva i nuet och inte i det som har varit. Människor som har sårat mig och som har missbrukat min kärlek ska inte få stå ivägen för mig, dig, oss och all kärlek som vi kan skapa. Åt helvete med alla gamla misslyckade förhållanden, trasiga hjärtan, olyckliga slut och smärtsamma känslor. Dom är inte en del av mig längre. Nu öppnar jag lådan för det förflutna, låser in allt det där som inte borde finnas och nyckeln till lådan gömmer jag på ett ställe som jag inte vet vart det är.

Där går mitt hjärta (mitt hjärta) 
Där går den jag älskar 
Där går flickan jag inte var värd... 

Och där går lyckan (lyckan) 
Som aldrig kunde bli 
Där går någon annan (istället för dig) 
Där går någon annan bredvid... 

Adjö romans (adjö romans) 
Du kunde inte vara hur det nu kom sig 
Du hade din chans, men det är över nu 
Det är över nu 

Skjut ingen imorgon (imorgon) 
Du kan skjuta idag 
Kyss ingen imorgon 
Du kan kyssa idag 
Du kan kyssa idag 

Skjut ingen imorgon 
Du kan skjuta idag 
Kyss ingen imorgon 
Du kan kyssa idag 

Staden är i tystnad, vi går jämsides. Jag kan känna osäkerheten du bor i, överallt finns den. För en gångs skull är det jag som får hålla om dig, mellan nyutslagna syrener och blommande körsbärsträd kan du inte längre hålla kvar det som vill skölja ut ur dig och din fasad brister. Sprickorna har alltid funnits där men när du skakar går du itu. Jag står maktlös, har inget att erbjuda förutom tryggehten som ligger och vilar hos mig, jag vet att du känner den. Du vet vart du har mig, du kan mig, känner mig, men det finns något nytt nu, något du vill åt. Min bröstkorg må vara liten men det är din hamn. Det finns inga vågor innanför mina armar, inga stormvarningar i min svank. Du kallar mig din fyr, som leder dig rätt när det är mörkt.

Vi står utan förbehåll och krav, ett genomskinligt förtroende, ett ömtåligt möte. Våran enda fiende är det faktum att vi aldrig vill erkänna, och så får det bli, för det är bäst. Vi behöver inte längre ljuga, vi är väl medvetna om vad vi båda gör när vi går hem i slutet av dagen, men det gör ingenting, vi har alltid det som ingen kommer att nå upp till. Det är oförstörbart och det är därför vi finner det oviktigt i detta sammanhang. För det är oviktigt, så länge vi är lyckliga spelar ingenting annat något roll, även om det är på håll.

Bara insikten i sig gör oss starkare.

Det finns tusen mysterium att lösa, hundra gåtor att se svaren på men det finns inget jag hellre löser – än dig. Ett tiotusenbitars-pussel utan framsida, och visst tar det tid, kanska har ett par bitar kommit bort under åren, men ibland är det inte helheten som räknas, utan hålen någon annan kan fylla.