Eufori.
Igår hade jag en sån där dag som man önskar att man hade varje dag.
Ni vet när hela dagen är ett enda stort LYCKORUS!
Inte av någon speciell anledning heller faktiskt, gjorde inget annorlunda, jobbade och åkte hem precis som vanligt.
Jag hoppas att den känslan kommer fortsätta hålla i sig idag med.
Idag bjuder Stockholm på blå himmel och strålande sol, till och med klockan 6 när jag åkte hemifrån så var det relativt varmt.
Inget att klaga på direkt.
Sååå skönt med kortvecka denna veckan, AW imon och sen ledig på torsdag.
Sen jobbar jag visserligen på fredag men vad gör det när man trivs med sitt jobb?
Nu måste jag förresten jobba lite!
True Story
Life is beautiful.
Hej!
Har haft VÄRLDENS roligaste dag på jobbet med Frida, massa skratt och tårar.
Ska strax sticka från jobbet å möta upp Erik för en öl sen blir det taxi till bromma och flyg till mitt ÄLSKADE Göteborg.
Imorgon är det Göteborgsvarvet och världens fest hemma i götet så det ska bli skönt att komma hem.
Livet är helt enkelt förjävla bra just nu, det kunde inte vara bättre.
Massor med planer och underbara människor runt omkring mig.
Ha en underbar helg
SOOOL!
Sitter på jobbet och har precis lunchat ute i solen med Sara, så jävla fantastiskt UNDERBART väder så jag dör.
Ständig EUFORI känsla när det är sånt här väder, det pirrar i hela min kropp av lycka och välbehag.
Efter jobbet blir det AW (vin i massor ute i solen).
LIFE IS GOOD MED ANDRA ORD!
Kortlek.
Jag tvättar av den kniv du skar mig med, placerar den under jorden. Jag fördömer inte ditt brott, för all del, låt mitt blod sina. Jag kommer aldrig att skära dig, jag ser bara långsamt på hur du går sönder. Hur långt upp du än är, hur brett du än ser, kommer du alltid att vara förstörd. För du fick aldrig något helt. Vilka kort du än har, vilka du än sitter med på handen - så spela dem rätt.
Jag är ledsen.
Royal straight flush - en spader sexa mot mitt hjärter ess.
Du är ute ur leken.
.
Istället låter jag de dova ljuden av mitt hjärta som tynar bort lösa alla gåtor som någonsin uppenbarat sig i ditt beteende. Jag skulle kunna döda dig smärtfritt med mina läppar, jag skulle kunna förföra dig med min midja och älska dig med mina ord. Visste du det? Jag skulle kunna dö för din beröring, du skulle kunna förföra mig med dina andetag en regnig natt och du skulle kunna älska mig tills jag gick sönder. Jag skulle förvandla regn till glassplitter och se rakt upp mot skyn utan att vända bort huvudet en enda gång. Jag skulle kunna måla mina naglar svarta för alltid och riva dig tills du är lika trasig i hyn som mitt självförtroende är. Jag skulle kunna klippa av mig mitt hår och skära dig med mina blottade käkben.
Men, mina sinnen och min kropp är trött på dig, mina ögon är utmattade och mina händer skakfärdiga. Jag ser ser inte längre för du har försvunnit i en horisont av minnen.
Du sa: Ingen kommer att gå vinnande ur detta.
Fel. Du står kvar, jag har redan gått. Det är ensam väg, kall ibland, fylld med nya möjligheter och en annan sorts kärlek i vissa fall, men det är också en hård väg. Jag flög, någon annan får agera musa nu.
Sällan har det varit så lätt - sällan har det varit så svårt.
....
Jag ger dig allt bara för att ingenting annat räcker till. Som om allt det som inte går att nå är det enda jag vill ge. Jag vet att halvhjärtat aldrig räcker enda fram, även om jag ibland kan låtsas, precis som alla andra utan finess. Och att fortsätta utan dig vore att skända sanningens alla hörn och smutskasta livets alla hemligheter.
Jag kan fortfarande undra vart allt tog vägen, allt det där man aldrig gav någon, visade, allt det där man aldrig sa.
Alla handlingar som stannade upp innan tanken hunnit nå fram. Innan livet visade sig vara på riktigt.
Som den där sommaren när du bad mig bära din nyckel kring min hals och välkomnade mig med lojaliteten som gäst i hörnet av vårat bord. Vi vet att det inte finns ett nyckelhål som passar, jag väntar fortfarande på ett. Eller tog du det med dig.
.....
Om du är fast i det du aldrig visste var ett helvete
Hur mycket man älskar någon, hur mycket man tror att man inte klarar sig utan någon. Hur ont det än gör när den där doften sakta försvinner från örngottet. Man måste gå. Man måste släppa det som gör ont, vända sig om och inte se tillbaka. Vara precis den man var innan kärleken kom in i livet. Det är inte värt det. Kärlek är inte osäkerhet. Det är inte oro. Det är inte smärta. Det du känner är inte kärlek. Det är inte att vänta på att han ska höra av sig, det är inte att behöva vara svartsjuk, det är inte att ha ont i magen - att aldrig känna sig tillräcklig. Det blir bättre, men inte förrän du tar dig an styrkan att gå därifrån. Att ta kontrollen över allt det som är ditt, som ditt hjärta.
Man ska bråka, man ska känna, gud vet hur mycket man ska känna. Det får vara passionerat, det får vara starkt. Du får kasta tallrikar i marken när du är arg, du får slå hål på väggar. Men tro mig, det är inte smärta du ska ha i din kropp. Det är bubblor, värme och trygghet. Det är inte bara det att det inte ska göra ont att andas när man är med någon - det ska bli lättare att göra det.
Writing.
Skrivandet har följt mig genom livet. När jag är glad, ledsen eller ingenting alls. Men oftast när något bekymrar mig skriver jag. Det är som om jag lyckas skriva ner det precis rätt, right on, så kommer allt kännas bättre. Och det gör det. Skriften fångar känslan. Kapslar in den. När jag kan läsa det känner jag mig lättad. Orden och meningarna bär mina bördor. Eller konserverar en lyckokänsla. Eller ett hat. Eller ett hån. Eller något roligt. När jag lyckats skriva det så är det inte lika komplicerat. Då har jag listat ut svaret. Men det är sällan det blir rätt.
Men de gånger det blir det. Det är kickar.
Julkänslor.
Jag har sånna julkänslor i min kropp just nu.
Härligt med tanke på att jag älskar julen och allt som hör julen till.
Idag har jag gjort julskinka och apelsin med nejlikor i så nu luktar det gott här inne vill jag lova.
Denna julen kommer visserligen bli lite annorlunda, kommer inte fira den hemma i Sverige utan kommer ligga på en öde strand någonstans i Thailand på julafton, inte för att jag klagar direkt men det kommer ändå kännas konstigt.
Jag har aldrig någonsin varit borta på julafton, men någon gång måste ju vara den första, eller hur?
Nu ska jag strax till Arlanda.
Hejsvejs
...
Två ensamma stjärnor bara föll
Och med den midnattsblå himlen som ridå lämnade de staden hand i hand
men de var så långt borta från varandra att de lika gärna kunnat befinna sig i olika land
Och hur blir det nu undrade hon - likgiltig men med gråten i halsen ändå
hur menar du nu lilla fågel svarade han utan att veta, utan att ana
Och universum exploderade. Och just då och där förlorade jorden sin omloppsbana
För varför kriga för något som redan gått sönder
Varför jaga en dröm som redan gått upp i rök i lögnens bränder
för hur älskar man någon som inte vet om att man vet tänkte hon
och hur älskar man någon som inte vet tänkte han
ett pärlband av lögner som aldrig riktigt fick ta plats
som låg på samvetets bortglömda avsats
Två tysta själar bara föll
ett stjärnfall av kärlek rann ner för hennes hy och ner på en gata
Hon ville inte säga något inte förklara, inte prata
Ville bara gå hem och vända sig om en sista gång i skenet av de de haft
tårarna hade tagit allt för mycket kraft
och där ge gick de, hand i hand
I ett annat land
en början på ett slut
L.O.V.E
Snart.... snart... snaaaaaaart.
Snart sitter vi på flyget mot Thailand och varmare breddgrader.
Ska bli så underbart att inte ens ORD kan beskriva den lycka och välbehag som jag känner.
Välbehövligt och inte EN DAG försent.
Öde stränder, palmer, sol, bad och kärlek. NO NEED TO SAY MORE !
Snart....
LÄNGTAR !!!!
