.....
Det är en skingrande dimma av tankar som tynger mitt huvud. Mina fingertoppar kan inte längre känna din hy, mina ögon orkar inte blunda mer. Sanningen är så väntad, ändå så slagkraftig. Så många gånger jag bara vänt mig om, låtit allt skölja över mig med sådan kraft att jag ramlat ihop och blivit någonting litet och mindre värt. Bara för att jag dömt mig själv, lämnat ut mig själv, väntat och blivit den jag mest av allt var rädd för. Den som stod kvar med allt utan förmågan att lämna det som fick mig att hamna där.
Jag har försökt försonas med allt, en gång för alla. Men alla vägar står inte till mitt förfogande, kalla vindar drar fortfarande sina lena händer genom mitt hår och lämnar sitt hånfulla skratt precis bakom mitt öra. Jag försökte tala men mina läppar förblev förseglade medan blodet stormade i min ådror. Väntan på det som kommer är oändlig och väntan på det jag redan vet har passerat och gått förlorat är förlamande.
Färgskalan sträckte sig inte längre än till svart och vitt, läpparna förlorade sin magi, huvudet lämnade livet med dess fantasi. Ett sinne för sig lämnade sakta min kropp, bit för bit för att göra mig så tom som möjligt. Aldrig har jag önskat så mycket att aldrig behöva känna någonting för någonting någonsin, igen. Så många gånger jag fallit ner på knä och bett om likgitligheten, så många gånger jag stått rakryggad med kniven i ryggen utan en min. Allt tar tid, när man aldrig har tid.
Jag har försökt försonas med allt, en gång för alla. Men alla vägar står inte till mitt förfogande, kalla vindar drar fortfarande sina lena händer genom mitt hår och lämnar sitt hånfulla skratt precis bakom mitt öra. Jag försökte tala men mina läppar förblev förseglade medan blodet stormade i min ådror. Väntan på det som kommer är oändlig och väntan på det jag redan vet har passerat och gått förlorat är förlamande.
Färgskalan sträckte sig inte längre än till svart och vitt, läpparna förlorade sin magi, huvudet lämnade livet med dess fantasi. Ett sinne för sig lämnade sakta min kropp, bit för bit för att göra mig så tom som möjligt. Aldrig har jag önskat så mycket att aldrig behöva känna någonting för någonting någonsin, igen. Så många gånger jag fallit ner på knä och bett om likgitligheten, så många gånger jag stått rakryggad med kniven i ryggen utan en min. Allt tar tid, när man aldrig har tid.
Kommentarer
Trackback
