Ibland måste man bara gå. När man inte orkar att hjärtat slits itu. När man inte vet vad man vill, när man vet vad man vill, när man inte vet någonting alls. Det spelar ingen roll, ibland måste man bara.

Måste stänga av.

Och det är klart, det är inte lätt att stänga av vad som länge varit ens syre, ens liv, ens drömmar.

Men om man bestämmer sig för att stänga av, allt för att klara av att gå vidare, så finns fortfarande ett problem. För det är klart, man kan alltid radera en gemensam framtid men kvar står alltid vår historia. Hur mycket jag än skriker och slåss för att förgöra även den. Allt för att de där minnena, de där andetagen, de där känslorna aldrig någonsin ska få chansen att nå mig mer.

Det där som fick mig att vara tusen taggiga stjärnor och tusen sköra bubblor på en och samma gång.

Och kanske ska jag hata dig, det tycks vara så mycket mer enkelt än att sakna dig.

Men det är klart, även om jag gör allt för att radera dig så kommer jag aldrig komma över dig.