Det gör så ont. Ni vet. När saknaden är så stor att det liksom borrar hål i hjärtat. Märkligt ändå – hur det blir så att man inte klarar av något som har med den personen man saknar att göra. Ingen doft, ingen musik, inget minne. Hur man bävar för att se honom på stan för man vet inte om man skulle klara det och om man skulle göra det – skulle energin som krävs för att göra det ta ut en totalt och så går man ändå sönder efteråt?

Hur kan det vara så när man saknar någon?

Att det liksom bränner så jävla hårt bakom ögonlocken när den där låten kommer i spellistan. Att minsta doft av honom gör att man bara vill lägga sig ner och aldrig ställa sig upp. Någonsin. Hur man trycker minnet av när man vaknade i hans famn så långt bort att det liksom bara blir tomt inuti. Totalt tomt. Vakum typ.

Men med tiden inser man att det inte är honom man saknar. Det är bara minnena. Doften. Känslan. Allt det som man försöker skjuta ifrån sig. Det är inte han som aldrig ringde tillbaka, som flirtade med andra, som gjorde att du grät, att du mådde skit.

Har du glömt det? Hur han lekte med dig? Hur det fick dig att känna?

Glöm aldrig det.

Ignorera inte det.

Blunda inte för det.