Du är hela mitt liv.
Han andas mot mitt hår.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:
Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.
Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.
Vi älskar varandra.
Herregud.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:
Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.
Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.
Vi älskar varandra.
Herregud.
Her dream
Du ser mig på ett sätt
så tydligt att det blir svårt
att se sanningen
En så abstrakt känsla som
får mitt hjärta att slå så hårt
lämnar mig livrädd på natten
För hur mycket jag än vill förmå
mig att andas igen, känns du
överallt, hela tiden
och jag
jag lämnas ensam i våndan
rädslan blir min verklighet
Du, du blir min dröm.
---
Och jag orkar hålla upp oss båda
när du sträcker fram din hand
och ber mig om hjälp
Du säger att du önskar du fann
styrkan att våga, styrkan att vilja
kanske även kunna
Men jag kysser dina darriga händer
och viskar så tyst jag kan
Du måste våga, måste vilja, absolut kunna.
Annars dör du och då dör jag.
så tydligt att det blir svårt
att se sanningen
En så abstrakt känsla som
får mitt hjärta att slå så hårt
lämnar mig livrädd på natten
För hur mycket jag än vill förmå
mig att andas igen, känns du
överallt, hela tiden
och jag
jag lämnas ensam i våndan
rädslan blir min verklighet
Du, du blir min dröm.
---
Och jag orkar hålla upp oss båda
när du sträcker fram din hand
och ber mig om hjälp
Du säger att du önskar du fann
styrkan att våga, styrkan att vilja
kanske även kunna
Men jag kysser dina darriga händer
och viskar så tyst jag kan
Du måste våga, måste vilja, absolut kunna.
Annars dör du och då dör jag.
Writing mode
Nu har han sett mig gråta varma ledsna tårar som kom fram när jag visade min rädsla för honom. Han kysste bort dem envist och han höll mina händer och någonstans i allt det osäkra, kändes han plötsligt så säker. Som att jag ju inte vill vara någon annanstans men i mitt huvud spökade rädslorna som aldrig förr, och jag bad en tyst bön som sa: snälla snälla låt den ärlighet jag kräver så hårt, säga det jag vill höra
Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom.
Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.
Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt.
Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom.
Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.
Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt.
I have a surprise
Ibland måste man bara gå. När man inte orkar att hjärtat slits itu. När man inte vet vad man vill, när man vet vad man vill, när man inte vet någonting alls. Det spelar ingen roll, ibland måste man bara.
Måste stänga av.
Och det är klart, det är inte lätt att stänga av vad som länge varit ens syre, ens liv, ens drömmar.
Men om man bestämmer sig för att stänga av, allt för att klara av att gå vidare, så finns fortfarande ett problem. För det är klart, man kan alltid radera en gemensam framtid men kvar står alltid vår historia. Hur mycket jag än skriker och slåss för att förgöra även den. Allt för att de där minnena, de där andetagen, de där känslorna aldrig någonsin ska få chansen att nå mig mer.
Det där som fick mig att vara tusen taggiga stjärnor och tusen sköra bubblor på en och samma gång.
Och kanske ska jag hata dig, det tycks vara så mycket mer enkelt än att sakna dig.
Men det är klart, även om jag gör allt för att radera dig så kommer jag aldrig komma över dig.
Våldtagen kärlek
Du förstår inte, säger jag. Du förstår inte hur mycket du betyder.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?
Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?
Jag förstörde dig.
Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG
Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.
Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla SNÄLLAGÅINTE
Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.
Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.
Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.
Så det så!
Vi är slut
Med snabba fotsteg ramlar jag över gatorna till dig. Du ligger på sängen, du blundar och du andas tungt. Jag lägger mig nära nära och jag andas dig i nacken medan mina tårar gör för ont för att komma ut. Du böjer huvudet neråt och jag hör hur dina andetag hackar till, hur du kämpar men det är lönlöst. Jag drar dig mot mig, ditt ansikte mot mitt men du vägrar. Du håller mina händer hårt och jag ser hur dina ögon drunknar i sorgen jag skapat.
Jag ser den mest vackra och starka människa gå sönder mitt framför mig och jag kan inte göra något för du håller mina händer och jag vill inte vara den du gör mig till. Jag kan inte.
Jag lägger mig istället på dig så att våra händer som fortfarande håller varandra, kommer emellan våra kroppar. Jag lägger näsan mot din hals och jag viskar ord du aldrig kommer att glömma. Jag viskar sanningen i dess renaste form men jag vill inte, orkar inte, klarar inte det egentligen. Du viskar inte, du skriker inte längre ut din sorg. Du är slut. Jag är slut. Vi är slut.
Enjoy life here and now
Jag älskar dig PUNKT
I solljuset lyser hans ögon ljust grönt och han försvinner på något sätt in i det starka skenet av strålarna. Men blicken står lika fastkilad i mina ögon som nyfiket blickar tillbaka.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.
Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst. Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.
Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.
Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.
Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.
Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst. Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.
Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.
Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.
Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.
Eftersom jag inte är så jätte aktiv här längre så följ mig på instagram i stället: @iiiisabelle heter jag där...
Vackra sommarställe
Midsommar
Life is good
https://cdn1.cdnme.se/956799/7-3/pic_51c0ae7cddf2b34fc2554926.jpg">https://cdn3.cdnme.se/956799/7-3/pic_51c0ae7cddf2b34fc2554926.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/956799/7-3/pic_51c328dce087c320926af1c1.jpg" class="image">
Underbara dag hemma i Göteborg!
Tråkiga jävla väder.
Är det något som jag hatar med Oslo så är det vädret här. Det är seriöst aldrig sol här. Var är sommaren? VILL HA SOMMAR NU!
Det regnar varje dag här. Jag som trodde det var dåligt väder i Göteborg, men här i Oslo är det verkligen BAJS.
På fredag är det ju 17 maj och Norges national dag, då ska vi jobba i en bar mitt i Oslo.
Kommer vara sjukt mycket folk och förhoppningsvis kommer dagen gå fort förbi och sen på lördag ska jag åka hem till Göteborg.
Behöver hav,sol, slingor i håret, ögonfransar och mina vänner.
DU!
Jag skulle kunna skrika så att hela jävla världen hör
Men vad spelar deras reaktioner för roll
Jag vill åt dig, jag vill att du ska höra mig
Jag vill att du ska se mig
Jag skulle kunna skär sönder varenda trumhinna
Bara för att mina ord kanske skulle betyda något extra för dig
Jag skulle falla rakt ned och träffa marken
För att du ska lägga märke till att jag stått precis intill
Jag lutar hakan mot din axel och drar in doften från din hals
Jag lägger händerna ovanpå dina när dem vilar på mina axlar
Jag ger ifrån mig en lätt kyss på din hals när du omfamnar mig
Jag ber dig se på mig för att du ska le mot mig
Jag går igenom mitt inre
Letar efter känslan som tagit över den där gången
Lyckas knappast få tag på något realistisk där inne
Krigar fram mellan minnen och bilder av dig
Dem slingrar sig runt mitt förstånd
Bryter sakta ned mig inifrån
Jag räknar minuterna till ditt ansikte dyker upp bakom fönstret igen
Inte en enda sekund går förlorad när du sitter bredvid
Kommer på mig själv när jag lutar mig så nära att jag rör vid dig
Försöker att dölja min förtjusning när du ser på mig
Motar bort impulser att kasta varje blick på just precis dig
Undrar vad du ser när du tittar på mig
Undrar vad du säger när du talar om mig
Jag skulle hålla andan för att inte låta ett enda ord gå till spillo
Jag skulle sitta tyst och iaktta när du formar mitt namn med dina läppar
Höra hur du bringar mening till sju annars irrelevanta bokstäver
Höra dig beskriva lycka, kärlek och tillit med sju små bokstäver...
Det du talar om är inget som jag vet
Det är din egna lilla hemlighet
Made a wrong turn
En stillsam tyst grav. Som att de brukar vara något annat. Jag sitter ensam under ytan och önskar luft, ser allt som i en dimma. Vad vill alla hjärtan mig? Vad önskar hatet dra ur mig? Vem har jag sårat, vem har jag förstört? Det finns ingen cirkel att sluta, det finns inga ord att tala med, inga blickar att slå ned i marken. Jag föddes med blicken rakt fram, och jag är här för att försvara det med ryggen rak och huvudet högt.
Vingar har jag aldrig haft, och hade jag haft det hade de varit brutna, det finns ingen genväg till himlen, inga vingar i världen tar dig dit, bara ditt sinne och dina handlingar. Om nu himlen finns.
Söndernötta nätter tänker jag på dig. Tankarna är tystare än vinden och djupare än havet, jag når dem inte ens om jag hade velat. Trots att jag inte tror på ett liv efter döden kan jag inte släppa tanken på att du skulle vara på en finare plats nu. Hur vacker den här världen än är så existerar det för mycket hat för att någon människa någonsin skulle kunna besegra den med sin kärlek och jag vet att du avskydde hatet.
Precis som du, så hatar jag aldrig. Jag kan stå likgiltig men jag hatar aldrig, heller aldrig de som en gång hatat mig, eller kanske en gång kommer. Jag vet att jag står över det.
Vad vill du säga mig när du hälsar på i mina drömmar? Jag hör aldrig vad du säger och jag vill heller aldrig förstå. Jag vill att bilden av dig ska förbli den du lämnade mig med, jag vill inte ha någon förklaring, heller inga förlåt. jag tror att det är bäst om du lämnar mig ifred.
Drunk on love.
Jag ser dig genom fönstret
Det är immigt av kylan men du synsså väl ändå
Som om det är meningen att du och jag skall finna varandra varsomhelst
Utan att bry oss om vinterns piskslag
eller krossade hjärtan.
Du lever i din bok i denna stund som jag ser dig
det ryker ur din kaffekopp
Jag står fastfrusen utanför och stirrar mig blind på dig
vill att tiden ska stå stilla så att du aldrig kommer märka mig
eller känna av min närvaro.
Minns du när vi möttes? tänker jag
Kylan hade inte blivit märkvärdig än
löven började precis skifta färg och våra blickar möttes genom ett fullt rum
av människor
Precis på den här platsen, där du just nu sitter.
Jag log, du log
och mitt hjärta slog dubbelt
som om det slog till mig från inuti
att gå över dig, att tillåta det att älska hans hjärta
men ditt hjärta hade hunnit före
och plötsligt stod du vid mitt bord
blott din närvaro gav mig rysningar.
Du sträckte fram din hand och sa: "kom."
Och jag följde med dig på mitt livs äventyr
som att det enda världen nu bestod av
var du, jag och vår kärlek
Vi älskade, skrattade, sov, grät och levde tillsammans.
Jag levde på vår kärlek, jag andades in din lägenhets luft, doften jag drog in var din.
Vi skrek ibland. Och sårade varandra.
Hatade varandra, men aldrig mer än fem minuter kanske.
Jag brukade stå vid ditt fönster och titta ut. Kanske släppa några tårar.
Och du brukade komma och sätta dig på knä framför mig. Kramade om mig och grät mot min mage (som ibland var bar och det skar i hjärtat att känna dina varma tårar)
Jag brukade stå kvar i samma position utan att röra mig. Kanske gråta lite mer.
Och du brukade burra in ditt ansikte mot min mage och säga "älskade älskade underbara, förlåt förlåt förlåt" och då började jag alltid att gråta fasansfullt mycket, som att de orden blev en nyckel till mitt inre som öppnade upp mig på ett sådant vis att alla tårar bara sprutade ur ögonen på mig.
Och du brukade ställa dig upp och först pussa bort så många tårar du kunde och sedan lyfta upp mig och krama mig hårt.
Och ibland brukade jag lägga mina ben runt dig (som om jag vore ett barn, men jag älskade när du gjorde så, jag kände mig alltid omfamnad och älskad)
och jag brukade gråta mot partiet mellan din axel och hals.
Och du brukade gå med mig sådär till sängen/soffan/fåtöljen och sätta/lägga dig med mig sådär
och ibland grät du med mig, när du inte grät viskade du om när vi möttes, hur du nästan inte hade vågat gå fram till mig, om hur något i dig hade tagit över och liksom tagit dig till mig
Och bland tårarna berättade du om hur glad du var över att du hade vågat göra det
Hur lycklig du var över att få vakna upp med mig vid din sida varje dag
Hur glad du var över att få spela gitarr för någon som uppskattade det som jag gjorde
Och hur du aldrig ville lämna min sida och att hur mycket vi än bråkade skulle du aldrig sluta älska mig.
Det är immigt av kylan men du synsså väl ändå
Som om det är meningen att du och jag skall finna varandra varsomhelst
Utan att bry oss om vinterns piskslag
eller krossade hjärtan.
Du lever i din bok i denna stund som jag ser dig
det ryker ur din kaffekopp
Jag står fastfrusen utanför och stirrar mig blind på dig
vill att tiden ska stå stilla så att du aldrig kommer märka mig
eller känna av min närvaro.
Minns du när vi möttes? tänker jag
Kylan hade inte blivit märkvärdig än
löven började precis skifta färg och våra blickar möttes genom ett fullt rum
av människor
Precis på den här platsen, där du just nu sitter.
Jag log, du log
och mitt hjärta slog dubbelt
som om det slog till mig från inuti
att gå över dig, att tillåta det att älska hans hjärta
men ditt hjärta hade hunnit före
och plötsligt stod du vid mitt bord
blott din närvaro gav mig rysningar.
Du sträckte fram din hand och sa: "kom."
Och jag följde med dig på mitt livs äventyr
som att det enda världen nu bestod av
var du, jag och vår kärlek
Vi älskade, skrattade, sov, grät och levde tillsammans.
Jag levde på vår kärlek, jag andades in din lägenhets luft, doften jag drog in var din.
Vi skrek ibland. Och sårade varandra.
Hatade varandra, men aldrig mer än fem minuter kanske.
Jag brukade stå vid ditt fönster och titta ut. Kanske släppa några tårar.
Och du brukade komma och sätta dig på knä framför mig. Kramade om mig och grät mot min mage (som ibland var bar och det skar i hjärtat att känna dina varma tårar)
Jag brukade stå kvar i samma position utan att röra mig. Kanske gråta lite mer.
Och du brukade burra in ditt ansikte mot min mage och säga "älskade älskade underbara, förlåt förlåt förlåt" och då började jag alltid att gråta fasansfullt mycket, som att de orden blev en nyckel till mitt inre som öppnade upp mig på ett sådant vis att alla tårar bara sprutade ur ögonen på mig.
Och du brukade ställa dig upp och först pussa bort så många tårar du kunde och sedan lyfta upp mig och krama mig hårt.
Och ibland brukade jag lägga mina ben runt dig (som om jag vore ett barn, men jag älskade när du gjorde så, jag kände mig alltid omfamnad och älskad)
och jag brukade gråta mot partiet mellan din axel och hals.
Och du brukade gå med mig sådär till sängen/soffan/fåtöljen och sätta/lägga dig med mig sådär
och ibland grät du med mig, när du inte grät viskade du om när vi möttes, hur du nästan inte hade vågat gå fram till mig, om hur något i dig hade tagit över och liksom tagit dig till mig
Och bland tårarna berättade du om hur glad du var över att du hade vågat göra det
Hur lycklig du var över att få vakna upp med mig vid din sida varje dag
Hur glad du var över att få spela gitarr för någon som uppskattade det som jag gjorde
Och hur du aldrig ville lämna min sida och att hur mycket vi än bråkade skulle du aldrig sluta älska mig.
Freeedag.
Ääääätligen fredag, jag är trött även fast jag inte jobbat speciellt mycket denna veckan, det tar på krafterna att inte göra någonting också.
Jag har provat på att vara "hemmafru" och kommit fram till att det passar mig grymt bra haha.
Så nu ska jag ALDRIG mer jobba.
Tänk om det hade varit sant va skönt de hade varit, dock tror jag att jag är för social för att bara vara hemma även om det säkert varit skönt ett tag.
Nu ska jag strax börja med maten, ikväll blir det tacos och ett kallt glas vitt till som vi har gjort oss väl förtjänta av sen bara slappande till en film eller så, imorgon hoppas jag på sol så jag kan få lite färg på min grön/blå/lila/vita kropp.
Ha en underbar fredag och helg.
Skön helg.
Efter en härlig helg hemma i Göteborg är det snart dags att åka mot Oslo igen.
Bussresan på 3 timmar ser jag nästan fram emot med tanke på att det är skit väder ute, ganska mysigt att sitta i en buss då.
Helgen har i alla fall varit bra, har träffat vännerna och familjen, gjort fransar och hår och njutit nere vid havet med världens finaste kille.
Nu ska jag packa, skriver sen på bussen!
