Staden är i tystnad, vi går jämsides. Jag kan känna osäkerheten du bor i, överallt finns den. För en gångs skull är det jag som får hålla om dig, mellan nyutslagna syrener och blommande körsbärsträd kan du inte längre hålla kvar det som vill skölja ut ur dig och din fasad brister. Sprickorna har alltid funnits där men när du skakar går du itu. Jag står maktlös, har inget att erbjuda förutom tryggehten som ligger och vilar hos mig, jag vet att du känner den. Du vet vart du har mig, du kan mig, känner mig, men det finns något nytt nu, något du vill åt. Min bröstkorg må vara liten men det är din hamn. Det finns inga vågor innanför mina armar, inga stormvarningar i min svank. Du kallar mig din fyr, som leder dig rätt när det är mörkt.

Vi står utan förbehåll och krav, ett genomskinligt förtroende, ett ömtåligt möte. Våran enda fiende är det faktum att vi aldrig vill erkänna, och så får det bli, för det är bäst. Vi behöver inte längre ljuga, vi är väl medvetna om vad vi båda gör när vi går hem i slutet av dagen, men det gör ingenting, vi har alltid det som ingen kommer att nå upp till. Det är oförstörbart och det är därför vi finner det oviktigt i detta sammanhang. För det är oviktigt, så länge vi är lyckliga spelar ingenting annat något roll, även om det är på håll.

Bara insikten i sig gör oss starkare.

Det finns tusen mysterium att lösa, hundra gåtor att se svaren på men det finns inget jag hellre löser – än dig. Ett tiotusenbitars-pussel utan framsida, och visst tar det tid, kanska har ett par bitar kommit bort under åren, men ibland är det inte helheten som räknas, utan hålen någon annan kan fylla.