Jag skulle ge mitt liv för dig. Jag sträcker ut min hand och jag ber för att du ska hålla den. Jag vill hjälpa dig på alla de sätt som du hjälpt mig. Du har format mig. När jag bröts ned, inte orkade andas mer, bar du mig och var den genuina vän jag aldrig någonsin hade kunnat drömma om.

För att du fanns för mig vill jag finnas för dig. Jag vill bryta vår distans, omfamna din heliga fysik och strukturera upp din anarki. Om vår relation betydde mer än det faktum att jag kan grabba tag i din aura, spegla dina emotioner samt utan att konversera veta hur du mår, skulle vi nog vara serafer både du och jag. För du lät mitt platshjärta finnas och utvecklas.

Jag vill att din sårbarhet ska vara nyckeln till förändring. Och jag vill att de du ännu ej kan sätta ord på ska ligga som små svarta bokstäver utspridda i substans.

För att jag är så fruktansvärt stolt över dig. För att jag tänker på dig varenda dag. För att kristallerna som håller oss samman är något jag inte ifrågasätter.

Jag ska plåstra om dig, din konkreta personliga kamp är ingenting jag dömer dig för. I min iris har dina vassa kanter talang.

Jag har gett dig mina känslor. I ditt hjärta bor såväl behag som jag.

Du behöver inte verbalisera. Mig är du inte skyldig något alls. Jag förstår. Jag har också varit där. Du såg vad som hände med mig. Låt mig hjälpa dig. Jag kan. Jag älskar dig. Älskar
dig.