Jag ger dig allt bara för att ingenting annat räcker till. Som om allt det som inte går att nå är det enda jag vill ge. Jag vet att halvhjärtat aldrig räcker enda fram, även om jag ibland kan låtsas, precis som alla andra utan finess. Och att fortsätta utan dig vore att skända sanningens alla hörn och smutskasta livets alla hemligheter.

 Jag kan fortfarande undra vart allt tog vägen, allt det där man aldrig gav någon, visade, allt det där man aldrig sa. 
Alla handlingar som stannade upp innan tanken hunnit nå fram. Innan livet visade sig vara på riktigt. 
Som den där sommaren när du bad mig bära din nyckel kring min hals och välkomnade mig med lojaliteten som gäst i hörnet av vårat bord. Vi vet att det inte finns ett nyckelhål som passar, jag väntar fortfarande på ett. Eller tog du det med dig.