Som jag hade dig förut.
Vi delar samma drömmar du och jag. Att bli älskade.
Därför tror jag att vi alltid kommer att vara flätade på något vis. Känslomässigt ihopflätade för att aldrig släppa varandra. För att alltid kunna finnas där. Så att ingen av oss någonsin är ensam igen.
Och även om du skriker lungorna såriga på mig, om du dunkar hårt på mig i ren frustration, om du viskar att du hatar mig medan dina tårar aldrig slutar komma, vet du att jag ändå kommer att hålla om dig, jag kommer att torka bort de ändlösa tårarna och jag kommer att byta ut viskningarna till jag älskar dig och du kommer att begrava ditt ansikte vid min hals och vi kommer aldrig att släppa varandra. Det vet vi båda om. För att vi älskar varandra.
Och när jag är hundratals mil från dig, när jag vet att vi inte kan se varandras ansikten på hur lång tid som helst, så finns du så nära mitt hjärta ändå. Jag ser ditt vackra leende i våra minnen, jag känner din lukt i näsborrarna. För inget i mitt liv är så viktigt som du nu. Jag vet älskling att vi hade klarat oss på vår kärlek. Du kallar mig naiv men jag kallar mig kär.
Dina kramar är som energi för min själ. Jag hade kunnat krama dig för alltid, satt ihop mig med dig och aldrig släppt dig. Din doft, dina mjuka tröjor. Jag älskar dig så jag hade kunnat sprängas i miljoner bitar av ren och skär kärlek. Mitt hjärta slår dubbelslag för dig. När jag hör ditt namn blir jag varm ut i fingerspetsarna. Du är så overkligt bra.
Du är min pusselbit, mitt allt. Jag älskar dig och jag vill aldrig att vår saga ska ta slut. Jag vill klinga mig fast i oss för alltid. Min finaste finaste älskade kärlek. Alltid du. Alltid.
Kommentarer
Trackback
