Två ensamma stjärnor bara föll

Och med den midnattsblå himlen som ridå lämnade de staden hand i hand
men de var så långt borta från varandra att de lika gärna kunnat befinna sig i olika land

Och hur blir det nu undrade hon - likgiltig men med gråten i halsen ändå
hur menar du nu lilla fågel svarade han utan att veta, utan att ana
Och universum exploderade. Och just då och där förlorade jorden sin omloppsbana

För varför kriga för något som redan gått sönder
Varför jaga en dröm som redan gått upp i rök i lögnens bränder

för hur älskar man någon som inte vet om att man vet tänkte hon
och hur älskar man någon som inte vet tänkte han

ett pärlband av lögner som aldrig riktigt fick ta plats
som låg på samvetets bortglömda avsats

Två tysta själar bara föll

ett stjärnfall av kärlek rann ner för hennes hy och ner på en gata
Hon ville inte säga något inte förklara, inte prata
Ville bara gå hem och vända sig om en sista gång i skenet av de de haft
tårarna hade tagit allt för mycket kraft

och där ge gick de, hand i hand
I ett annat land

en början på ett slut.