Trying to apologize, youre so ugly when you cry, please, just cut it out.
Jag drar försiktigt undan de långa vita gardinerna. Låter de vila i golvet med sin tyngd. Solen skiner in genom mina fönster i vardagsrummet. In genom balkongdörren som står på glänt smyger sig något bekant in. Solen är på besök.
Ljuset landar mjukt på golvet och sträcker sig vidare upp mot de beiga väggarna, lämnar skuggor bakom soffbordet. Avslöjar varje liten ådring av trägolvet med sin belysning. Det ger mig någon slags placeboenergi. Jag är tacksam i mitt plötsliga rus av exploderande huvudvärk som gjort mig sällskap de tre senaste dagarna. Ljusstakarna av glas sträcker sig upp mot taket och låter ljuset sirlas genom dess genomskinliga kroppar. Likt istappar utan förmåga att smälta lapar de girigt i sig det ljusa och kastar prismor som tack. De i sin tur, studsar lätt på det mörka låga soffbordet i massivt trä. Miniprismor som leker i mitt vardagsrum, innan de sakta lugnar ner sig och ger plats för de nya. Med samma procedur. Mina rosor har som om det vore självklart, vänt sina kronblad mot ljuskällan sedan imorse.
Vi är alla fast här inne, rosenblad, naturmaterial och så, jag. Vi trånar stilla efter det som finns utanför. Det som bryts av utav stora fönsterrutor. Värmen i en sol som bara tycks behaga att dyka upp precis innan man tror att den helt gått under.
Ljuset landar mjukt på golvet och sträcker sig vidare upp mot de beiga väggarna, lämnar skuggor bakom soffbordet. Avslöjar varje liten ådring av trägolvet med sin belysning. Det ger mig någon slags placeboenergi. Jag är tacksam i mitt plötsliga rus av exploderande huvudvärk som gjort mig sällskap de tre senaste dagarna. Ljusstakarna av glas sträcker sig upp mot taket och låter ljuset sirlas genom dess genomskinliga kroppar. Likt istappar utan förmåga att smälta lapar de girigt i sig det ljusa och kastar prismor som tack. De i sin tur, studsar lätt på det mörka låga soffbordet i massivt trä. Miniprismor som leker i mitt vardagsrum, innan de sakta lugnar ner sig och ger plats för de nya. Med samma procedur. Mina rosor har som om det vore självklart, vänt sina kronblad mot ljuskällan sedan imorse.
Vi är alla fast här inne, rosenblad, naturmaterial och så, jag. Vi trånar stilla efter det som finns utanför. Det som bryts av utav stora fönsterrutor. Värmen i en sol som bara tycks behaga att dyka upp precis innan man tror att den helt gått under.
Kommentarer
Trackback
