Någonstans långt bort.
Långsamt och fantasifullt fumlar vi i mörkret, letar efter nya nya ärr. Du är så nära att jag andas den luft du andas ut. "Finns du?" hör jag dig viska, jag trycker mig ännu närmare, ditt vita linne skrynklar sig i min knutna hand. Ditt pekfinger dansar över min rygg, målar med din beröring. Förflyttar dig säkert mellan varje födelsemärke, du kan dem. Vet exakt vart de sitter. Du säger att om man skulle rita ett streck mellan dem skulle en fantastisk tavla uppenbara sig. Jag skrattar men innerst inne smälter jag av din röst. Du drar mitt armband med din bokstav jag alltid bär, fram och tillbaka längs min lilla handled. Det skaver lite men jag låter dig hållas. Du berättar om alla resor vi ska göra och alla middagar vi ska ha. Du säger att vi ska bjuda in min bästa vän och hennes kille. Jag skrattar högt och ser framför mig det hela. Mitt i detta kaos av känslor nystar allt upp sig, sakta men säkert.
Kommentarer
Trackback
