Jag skulle ge dig allt, om inte allt varit så ivägen för mig. Benen tycks vara mer ett hinder än något jag kan utnyttja för att springa ifrån ångesten som jagar mig med snabba steg. Mina läppar gör mig bara dum. Ändå låter jag mitt gift föras med min tunga. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker, eller hur mycket jag andas. Luften står ändå still och mina lungor får leva på den luft du ger mig när dina läppar biter mina. Jag ser ingen klocka, som om allt gått under jord. Försvunnit in i ett mörker av obehag och oro. Mina vita tygskor färgas grå av gatans smuts. I min läppar rinner blodet som du en gång svek, i mina händer döljer sig ärren från knutna nävar och naglar mot handflator, i mina ögon gömmer sig tårarna du en gång skapade.

Jag har ingen styrka i min fysiska våning, bara mentala ambitioner och vägledda vener. Hjärtat - dit blodet vandrar för att inte gå fel. Det enda jag har som är varmt.

Jag släpper aldrig förbi dig, du kan fortsätta rinna runt i min kropp som den transparenta människa du är. Du kan låta mig vandra på din kropp men aldrig skada dig. Jag river dig sönder och sönder och samman med bara mina ögon om jag så vill, mina händer behöver inte ens röra dig för att du ska stå på dina knän. Kom ihåg det. Med ditt hölje av ett inplastat hjärta sätter jag dig på extrapris och säljer dig till den första som går förbi.