De där tusen svarta nätterna, de kom alltid tillbaka. Som demoner i mitt huvud som sakta letade sig ut och förföljde mig utan hänsyn. Och jag bad, gud vet hur mycket jag bad att bli av med dem. Men ju mer jag skrek ju mer fyllde de mig med oro. Som om jag vandrade i en tunnel utan slut. Och varje gång jag kom på mig själv med att längta efter verkligheten stod du där bakom och var den som fick mig att stanna i en låtsasvärld. En värld av fiktion fylld med vackra ord, förbjudna tankar och sena beröringar.

Som om livet var av glas och mitt hjärta av kristall, vägrade jag att falla. Falla för allt det som fångade min uppmärksamhet, de där ögonen och som jag förbjöd mig själv att förlora mig i. Som om det var något jag någonsin skulle klara av. Och någonstans förväntade jag mig inget annat än en ryggtavla när jag vände mig om, men du stod kvar, och jag finner det fortfarande så märkligt. Så mycket svart jag slängt på dig, så många minnen jag eldat och så fantastiskt många gånger jag sagt högt för mig själv, jag avskyr dig. Bara för att förlora mig i de tårar som någonstans väntat bakom mina ögonlock när du gör mig illa. Fast att både du och jag vet att det mest är jag. Det är bara lättare att lägga skulden för det som gör ont på någon annan.

Och väntan på oss gjorde att jag behövde återvända till verkligheten, inte för att jag ville, utan för som du sa - livet har redan gått i tusen bitar. Jag förväntade mig aldrig att du ska lägga pusselbitarna i mitt liv, du är fortfarande en gåta att lösa. Någon jag antar att jag aldrig helt och håller kommer att känna, trots timmar av vad det nu än var som pågick.