Jag vet inte om jag faktiskt har förlåtit dig, jag kan inte, för jag vet inte om du gjort något fel. Som att sopa upp krossat glas från golvet utan att något har gått sönder. Kanske är det som vanligt, min kropp som blir svag för det minsta och min själ som överanalyserar. Till det värre. Det spelar egentligen ingen roll. Jag avgav ett löfte till dig, jag förväntade mig detsamma. Jag la mitt hjärta i dina händer och du krossade det, fullständigt. Som spunnet socker mot ett kallt stengolv. Du trasade sönder det, rev det itu. Målade svart nagellack över mina ögonlock och klippte av mitt hår. På samma kväll.

Jag vill ha ihjäl dig för att du inte ljög. Jag vill ha ihjäl dig för att du inte talade sanning. Du bara var, lämnade din nyckel till någon som aldrig ens borde få satt sin fot  i ditt liv. Lät någon ligga på de lakan jag sedan skulle ligga på. Lät någon se allt som var ditt, ditt mest personliga skrymsle. Utan att jag ens fått chansen att märka något som mitt. Jag hatar dig en aning när jag tänker på det där, hur de i din frånvaro gjorde något på något som var ditt. Och mitt. Var det inte mitt? Du sa det. Jag vill inte ha det.
Jag vill aldrig mer ha det. Hör du det. Förstår du det.