Att ha ett förhållande på distans är ingenting som många önskar, inte jag heller. Att känna att skype är det enda som gör att förhållandet överlever. Alla timmar vid datorn, saknaden, mänsklig beröring, ALLT.

Jag har alltid sagt till mig själv att jag aldrig ska ha ett distansförhållande.

Men så kom det till en dag då jag inte hade något val. I våras när jag verkligen hittade en person som jag vill vara med som skulle åka och spela hockey 100 tals mil ifrån en. 

Nu efter 4 månader på distans så kan jag ändå konstatera att det funkar hur bra som helst, jag önskar inget hellre än att jag fick spendera varje dag med honom men ändå distans funkar, om man bara ger sig fan på det.

Allt handlar bara om tillit. Litar man på varann spelar det ingen roll var eller hur långt bort ifrån varandra man befinner sig. 

Visst är det skit jobbigt och fruktansvärt påfrestande när personen du är kär i bor så långt ifrån dig, när du vill somna på hans arm, känna hans värme eller bara få mänklig beröring.

Visst känner man sig väldigt ensam ibland.

 

Jag har aldrig haft ett distansförhållande innan men jag tror att om man klarar av en sån "prövning" så tror jag att man klarar av det mesta faktiskt. 

Att vara ifrån varann så mycket är jobbigt både psykiskt och fysiskt.

Men jag är väldigt tacksam, jag kan åka och hälsa på honom väldigt ofta. om ja saknar honom för mycket så åker jag till honom, då är dom 100 tals milen helt oviktiga, blir det för jobbigt så sätter jag mig på ett flygplan PUNKT. 

 

Nu är det 4 veckor eller en månad tills jag får träffa honom igen, åtminstonde känns det skönt att ha ett datum, så man kan räkna veckor och dagar.