Jag bygger ett bo vid din hals. Gardinerna har slutat röra sig i vinden nu. De där jag alltid drar ihop för att slippa se ut. Slippa se verkligheten som tittar mig rakt i ögonen och slår till med sådan styrka att jag tvingas sätta mig ner ibland. Jag bäddar tyst vid dina nyckelben, lägger mitt huvud på ditt bröst. Somnar till doften av trygghet.Det där aldrig syrener, presenter och ord kan ge.

När jag vaknar, medan dina andetag fortfarande är djupa, vandrar mitt pekfinger längs med din rygg.

Om tiden stod stilla eller världens föll samman skulle jag inte märka något. Jag är fast i en slöja av förundran och kärlek. I ett moln av drömmar. Jag ser inget annat. Känslan. Det där som sköljer över mig som en våg på öppet hav när jag låter mig själv vara jag. Den där flickan jag alltid gömt längst bak, bakom skratt och blå tindrande ögon. Bakom en förmåga att aldrig visa mig svag. Aldrig visa mina dåliga sidor. Aldrig ge någon annan en anledning att gå. Att aldrig visa smärtan i mina sår. Du är min hamn. Där jag inte längre kan bli nådd. Förföljd. Påmind. Lämnad. Och i dina armar försvinner jag. Fast att du inte ens har vaknat ännu. Och jag andas igen.