trygghet.
Jag kallar honom för min, för att han är min litegrann. Min trygghet och min famn. Men egentligen kanske jag borde kalla hon för mitt, för han är även mitt lugnande. Sällan har enbart en röst givit mig det lugnet som hans nu för tiden. Det bästa jag vet är att ligga där, i hans famn. Om det är så klyschigt att jag själv inte ens vill skriva ner det, samtidigt som det ändå är så väldigt sant. Och jag har lovat att aldrig dölja sanningen för det är då lögnerna tar plats. Så jag ligger där, och accepterar att det är här jag hör hemma nu. Lyssnar på hans historier, ibland spelar det inte så stor roll vad han säger egentligen, bara jag får lyssna.
Han är lite komplicerad, visst. Kanske jobbar lite för mycket, kanske går upp lite för tidigt på morgonen, kanske egentligen inte är allt för tillgänglig. Kanske hänger ute lite för mycket. Men han har fastnat. Mest för att han är sådär en aning beroendeframkallande, för att han retar mig för hur jag uttalar mina "i" och för att han brukar hålla handen bakom mitt huvud när han kysser mig. Sådana där små saker som man alltid älskar i början, och hatar i slutet. Jag är i början. Ett början av ett vi. Jag vet att hans armar inte är till för att skjuta undan mina demoner med. Men vad ska jag göra när tryggheten bor i en famn jag knappt vet namnet på. Och även om jag nästintill kan räkna till hur många dagar vi känt varandra så lämnade jag min osäkerhet utanför den här gången. Den var inte värd att ta med, jag lämnade den där den kom ifrån. Jag tog ett steg ut från cirkeln av en destruktivitet som blivit så vanlig att den inte ens var påträngande längre.
Jag är nog på god väg att falla för denna man. Trots att han blåser ut cigarettrök som om det vore hans själ jag mest antar att han vill frigöra sig ifrån. Trots att han är lite för lång för mig, så där så att jag får stå på tå när jag behöver höra hans hjärta slå. Är det inte märkligt, att när man en gång även om det var längesedan, fått sitt hjärta krossat. Är man inte längre rädd för att krossas igen, utan för att inte falla. För någon.
Han är lite komplicerad, visst. Kanske jobbar lite för mycket, kanske går upp lite för tidigt på morgonen, kanske egentligen inte är allt för tillgänglig. Kanske hänger ute lite för mycket. Men han har fastnat. Mest för att han är sådär en aning beroendeframkallande, för att han retar mig för hur jag uttalar mina "i" och för att han brukar hålla handen bakom mitt huvud när han kysser mig. Sådana där små saker som man alltid älskar i början, och hatar i slutet. Jag är i början. Ett början av ett vi. Jag vet att hans armar inte är till för att skjuta undan mina demoner med. Men vad ska jag göra när tryggheten bor i en famn jag knappt vet namnet på. Och även om jag nästintill kan räkna till hur många dagar vi känt varandra så lämnade jag min osäkerhet utanför den här gången. Den var inte värd att ta med, jag lämnade den där den kom ifrån. Jag tog ett steg ut från cirkeln av en destruktivitet som blivit så vanlig att den inte ens var påträngande längre.
Jag är nog på god väg att falla för denna man. Trots att han blåser ut cigarettrök som om det vore hans själ jag mest antar att han vill frigöra sig ifrån. Trots att han är lite för lång för mig, så där så att jag får stå på tå när jag behöver höra hans hjärta slå. Är det inte märkligt, att när man en gång även om det var längesedan, fått sitt hjärta krossat. Är man inte längre rädd för att krossas igen, utan för att inte falla. För någon.
Kommentarer
Trackback
