Du känner mig så mycket bättre än så här. Du vet vad jag går för. Gör du inte? Är jag för naiv som låter mig själv tro att mitt innnersta är nog för att du ska känna mig. Jag skulle i ett andetag ge upp alla mina stödräcken för dig, utan att någonsin vända mig om igen. Vet du det. Du är min. Jag är din, men vi var aldrig vi. Du fick vintern att ljusna, när du kom. Som om varje liten snöflinga var av kristall kunde jag glädjande ställa mig i minusgrader och fortfarande, känna din värme. Och medan diamanter föll från skyn så lät jag mig själv falla handlöst. Utan att trilla. Om du förstår vad jag menar. Trots att din närvaro var allt annat än närvarande så har du fastnat under mitt skinn. Det finns så mycket hos mig som du lämnar kvar hos mig varje gång du tar på dig din kavaj och lämnar mig. En plats som för bara några timmar sedan lät värmen av oss smeka min hy. Men som när dörren gått igen plötsligt bara är ett tomt kvadratiskt utrymme att befinna sig på, som ett väntrum för kärleken.