Tittar ut ur ett fönsterlöst rum, mina tankar är på väg till det jag aldrig fick ha men min kropp är på väg mot golvet. Natten är här och det finns inget i världen jag kan göra för att dagen med allt sitt ljus inte ska komma, jag kämpade med ditt namn medan du stal mina år. Jag är inlåst i mitt rum utan utsikt och utan dörr, en fyrkant utan struktur. Liljorna faller tungt där de står utan solsken, böjer sig över glasvasens kant, de har tappat sin gnista varteftersom jag vattnat dem med regnvatten från ett smalt glas. Jag vet att du inte hör men viskar det ändå, att jag aldrig har sett mirakel utan sorg. För det har jag aldrig. Aldrig någonsin.

Pärlorna runt min hals är äkta men jag har aldrig känt mig så på låtsas som i denna sekund. Jag är en prinsessa lämnad i sin trasiga klänning med en nätt tiara och smaragder som tårar.