Du är nästan glömd, ett bortflaganat nagellack, ett levande ärr. För du rör fortfarande om i min själ, kastar om bland mina minnen, mina sår, mina tankar. Får mig att ångra dig. Får mig att önska tiotusen gånger att jag aldrig någonsin träffat dig och dina försök till att läsa mina tankar. Mitt innersta. Jag vet att du tror att du känner mig, att du ser rakt igenom mig. Du säger att jag är transparent för dig. Att mina tankar fastnar i din handflata så fort du drar fingrarna genom mitt hår. Att mina ögon spelar upp en bild av dig så fort våran låt spelas. Att jag bitar på mina naglar när din doft uppenbarar sig. Men här bakom skärmen skrattar jag åt dig, dina utläggningar om vem du tror att jag är. Vem jag var eller vem jag kommer att bli. Jag skriver nya drömmar, nya visioner, varje dag och du är inte delaktig. Du står kvar med gamla minnen, drömmar och gamla vanor. Jag var aldrig din, du tog min kropp men aldrig min själ. Du förlorade. Du kastade dig in i något du aldrig klarade av, men du vill inte erkänna det. Fortfarande inbillar du dig själv att du är den som var rätt, som fortfarande är.