Min allra största rädsla, som ibland får mig att göra så förbannat dumma grejer, är att jag ska börja ta allt det du gör för givet. För när jag skriver en liten lapp till dig på morgonen så menar jag varje ord. När jag skickar ett sms till dig även fast du sitter i rummet bredvid är det för att jag inte kan sluta tänka på dig.
Fast jag tar varje chans jag får. Ligger i soffan och väntar på att du ska komma hem. Du tror att jag sover och förmodligen borde jag det.
När du kommer och rör vid mig så glömmer jag allt. Inte ens fragment av verkligheten stannar, jag är fullständigt sentimental. För du får mig att känna så. Det är varken kemi eller magi. Det är mer. Det är större.