Burning.
Kommer aldrig att lära känna dig, jag vill knappt. Finner mig själv i någon slags hatkärlek där jag inte kan skilja på något av dem. Jag skulle kunna svära på att stå vid din sida livet ut, men har inte modet att se dig i ögonen. En värdig mening bör knytas an till ögon. det är bara det att jag drunknar i dina. Önskar att du aldrig kunde se, för jag är så genomskinlig inför dig. Nästintill naken trots påklädnad av tusen murar och miljontals ord. men allting skalar du av. Och jag står tyst utan tankar. Så befriande. Att du räddar mig från dem. Hur gör du? men framförallt, varför? vad har jag gjort, och vad kan du se? Jag glömmer aldrig bort de ögonblicken då jag står utanför min kropp och allt jag ser är min själ i dina armar, som om mitt skal aldrig skulle skilja sig från dig.
Jag går tusen mil, och om igen. men aldrig ett steg utan dig, hör du det. Aldrig utan dig. För det finns en värld jag vill dela med dig, och ögon jag vill syna med dig bredvid. Jag klarar mig alltid, men jag vill knappast. Hand i hand utan kompromisser, blå ögon mot svart natt. Jag är här, för att stanna.
Jag har aldrig trott och kommer aldrig tro att glädje kan förena två indider så som sorg kan. Undantagsvis för ett gemensamt barn. Sorg flätar ihop människor, vare sig man vill det eller inte. Öden behöver inte vara likartade för att de ska slå klorna i varandra, det räcker bara med en viss uns sympati och medmänsklighet. För själen är inget påhitt, jag tror inte det. Och allt blir så mycket påtagligare, och allt blir tio gånger starkare. När det redan gör ont.
När du finner dig själv där borttappad i laburinternas gång, ser du inte vad andra gör för dig. Glädjen får dig att bli blind, du försummar, ser inte vem som gör vad för dig. Medan sorgen visar vem som verkligen står bakom dig och inte. Bandet mellan dig och den som stod bredvid dig i sorgen kommer alltid att förbli starkare än med den som stod bredvid dig i glädjen. Men tilliten till den som stod bredvid dig i båda, kommer aldrig att falla. Oavsett handlingar.
Jag går tusen mil, och om igen. men aldrig ett steg utan dig, hör du det. Aldrig utan dig. För det finns en värld jag vill dela med dig, och ögon jag vill syna med dig bredvid. Jag klarar mig alltid, men jag vill knappast. Hand i hand utan kompromisser, blå ögon mot svart natt. Jag är här, för att stanna.
Jag har aldrig trott och kommer aldrig tro att glädje kan förena två indider så som sorg kan. Undantagsvis för ett gemensamt barn. Sorg flätar ihop människor, vare sig man vill det eller inte. Öden behöver inte vara likartade för att de ska slå klorna i varandra, det räcker bara med en viss uns sympati och medmänsklighet. För själen är inget påhitt, jag tror inte det. Och allt blir så mycket påtagligare, och allt blir tio gånger starkare. När det redan gör ont.
När du finner dig själv där borttappad i laburinternas gång, ser du inte vad andra gör för dig. Glädjen får dig att bli blind, du försummar, ser inte vem som gör vad för dig. Medan sorgen visar vem som verkligen står bakom dig och inte. Bandet mellan dig och den som stod bredvid dig i sorgen kommer alltid att förbli starkare än med den som stod bredvid dig i glädjen. Men tilliten till den som stod bredvid dig i båda, kommer aldrig att falla. Oavsett handlingar.
Kommentarer
Trackback
