Jag hatar dig för att du tog dig in, det är därför jag inte står ut med tanken på dig. Det tar emot att tänka att du fick se mig som du såg, och det stör mig till det oändliga att du såg mig. Överhuvudtaget. Allt jag ville var att förbli osynlig med min fasad hel, och du fortsatte att ställa mig i centrum, granskade mig, frågade ut mig med en tystnad som var värre än om du faktiskt hade öppnat munnen. Jag gömde mig bakom lätta promenader där luften inte var allt för kvav, för lång tid inne fick mig att må illa. För länge i din närhet och jag kände att kontrollen snubblade ifrån mig medan den hånlog åt mig. Jag kunde inte hålla kvar dig när jag var fast besluten om att hålla kvar mig själv.

Som en vägg utan slut var du, bara dina händer gav mig klaustrofobi. Jag kunde inte stanna utan att bli kvävd, för du visste redan för mycket och ville veta mer.