Om du kunde summera hur mycket du tänker på mig, hade du delat med dig av din slutats? Nej. Mina frågor känns irrelevanta i det faktum att jag aldrig kommer att få några svar. För du förför mig med dina ord, talar omkull och näst intill bryter ned. Och jag hatar det. Hatar att du hatar att du älskar mig. Du skrattar och frågar om jag mår bra, men sanningen är att jag mår precis som du. Du bryr dig trots allt så pass mycket. Visar instinkter som inte går att förneka, jag finns alltid där. Det känns som en krona med taggar som borrar sig in i huvudet och lämnar blod, sipprandes ned för nacken. Som en solstråle skiner du på något melankoliskt och dystert. Det går bara att se när du står en liten bit ifrån, och lyser. Jag är misstaget du ville leva med. Och jag har ingen aning om vad som händer, ligger åt ett oprövat håll i sängen och frågar om du älskar mig. Så ytligt, så onödigt. Vill jag ens älskas av dig? Är jag medveten om vad det innebär? Det är deliciöst att se dig lida. Det finns så mycket kvar att säga. Så min intuition säger åt mig att glömma allt vad stadigt innebär och balansera ut på äventyr.