Once upon a time.
Begravd under viskande liljor sover samvetet. Utan hopp om att få sona
sina brott lämnar den inget annat spår än den ångest som växer. För synden
spelar med jämna kort och jag står med ett enkelt hjärter ess och kan inte ens
förmå mig att vända på huvudet efter lögnerna som skriker åt mig.
Hopp ger inte värme, så ej heller kärlek. Trygghet ger allt men det är det ingen som
kan ge, för allt utan substans måste vara heligt. Orubbligt, oåtkomligt och
därmed värdelöst. Den lyfter så lätt, tanken om allt bortom värdelöst. Landar
falskt och hårt i knät på hånskrattet som skickar den vidare till
ifrågasättandet. Konkret är det minsta man kan säga. Nog vet alla vad som händer
där. En tanke mals sönder, överanalyseras och förgörs. Fastnar man där kommer
man sällan därifrån. Men tillbaka till samvetet, går hon inte hand i hand med
moralen som utan tvekan lämnar varje kropp så fort ifrågasättandet dyker upp.
För vilket sinne kan låta bli att känna lust att revoltera när allt bara står på
rad inför dessa skeden då allt vackert bara dör ut. Utan eftertanke. Sist kom
likgiltigheten som en sista utväg. Den mest falska av dem alla, du tror att den
är din bästa vän, när den i själva verket är din värsta fiende.
Utan hopp, utan kärlek, utan tro utan ifrågasättandet, utan trygghet utan samvete är
vi ingenting. Vad de än gör med oss, mot oss, för oss.
sina brott lämnar den inget annat spår än den ångest som växer. För synden
spelar med jämna kort och jag står med ett enkelt hjärter ess och kan inte ens
förmå mig att vända på huvudet efter lögnerna som skriker åt mig.
Hopp ger inte värme, så ej heller kärlek. Trygghet ger allt men det är det ingen som
kan ge, för allt utan substans måste vara heligt. Orubbligt, oåtkomligt och
därmed värdelöst. Den lyfter så lätt, tanken om allt bortom värdelöst. Landar
falskt och hårt i knät på hånskrattet som skickar den vidare till
ifrågasättandet. Konkret är det minsta man kan säga. Nog vet alla vad som händer
där. En tanke mals sönder, överanalyseras och förgörs. Fastnar man där kommer
man sällan därifrån. Men tillbaka till samvetet, går hon inte hand i hand med
moralen som utan tvekan lämnar varje kropp så fort ifrågasättandet dyker upp.
För vilket sinne kan låta bli att känna lust att revoltera när allt bara står på
rad inför dessa skeden då allt vackert bara dör ut. Utan eftertanke. Sist kom
likgiltigheten som en sista utväg. Den mest falska av dem alla, du tror att den
är din bästa vän, när den i själva verket är din värsta fiende.
Utan hopp, utan kärlek, utan tro utan ifrågasättandet, utan trygghet utan samvete är
vi ingenting. Vad de än gör med oss, mot oss, för oss.
Home sweet home.
Idag när Johan slutar tar vi tåget in till Oslo för att sedan sätta oss på bussen mot Göteborg, ska bli skönt att komma hem ihelgen, fixa fransar plus hår, grilla med massa fina vänner och kramas med mamma och syster. Sen hoppas jag det är fint väder så jag kan sitta vid havet, jag saknar havet så jag dör.
Det känns så konstigt men ändå jävligt skönt att veta att Johan inte ska åka någonstans, nu är vi tillsammans utan några äckliga jävla avstånd. Nu får jag sova och vakna bredvid den jag älskar, det är lycka.
Nu ska jag hoppa in i en dusch och sen packa lite, känns lyxigt att inte jobba idag.
Oslo bjuder på 10 grader, grå himmel och pissregn.
GE MIG MIN SOMMAR NU!
.....
Väger ditt hjärta på en våg av silver. Kallt sterilt mot mjukt pulserande. Oxblodsröda droppar av liv, jag slet ut ditt hjärta trots allt. Jag övervägde länge, funderade på att låta dina misstag passera mig oberört. Men istället tog jag ett lätt stryptag om din hals med min ångest. Dina ögon flackade oroligt och panikartat. Ser du mig nu? Ser du mig för den jag är? För den jag är på väg att bli? För vad jag är kapabel till att göra? Stackars hjärta som ligger ensamt på ett silverfat, klarar inte många minuter till utan värmen från din kropp. Stackars hjärta som inte har någonstans att bo. Jag slet dig i stycken utanför mina sinnen, jag såg dig falla på knä och jag lyfte mitt huvud.
Jag bäddar min säng med glädje denna morgon, du är spårlöst försvunnen från mitt huvud. Jag ser tårar på golvet, minnen seglar på dess yta. En svag bris. Jag kliver över och låter detta bli mitt sista andetag med ditt namn inuti mig.
Jag bäddar min säng med glädje denna morgon, du är spårlöst försvunnen från mitt huvud. Jag ser tårar på golvet, minnen seglar på dess yta. En svag bris. Jag kliver över och låter detta bli mitt sista andetag med ditt namn inuti mig.
Jag älskar dig.
Blogguppehåll.
Har nästan helt glömt av bloggen i någon vecka eller 2 nu, men det har faktiskt sin naturliga orsak.
Min Johan är hemma och eftersom vi haft ett distansförhållande sedan i augusti så känner jag att vi har en del att ta igen nu när vi äntligen får vara tillsammans på riktigt.
Så i fall ni undrat varför jag inte bloggat så har ni orsaken där.
Det är många som kommenterat och undrar hur man klarar så lång tid på distans, mitt enkla svar till det är kärlek och tillit. Litar man inte på varann så går det aldrig.
Men vi har litat på varandra varje minut och tagit tillvara på dom tillfällen vi har träffats.
Men ALDRlG mera distans.
Jag mår iaf bra och vi är i Oslo nu och jobbar.
Oslo ären vacker men väldigt dyr stad så vi får åka över till Sverige när vi vill storhandla. Vi åt tex på burger king igår, där 2 mål kostade 228 norska kronor vilket är ca 250 svenska, inte så billigt.
Ihelgen ska vi åka hem till Göteborg där jag ska fixa fransar och hår och sen ska vi ha grillmys med våra vänner.
Idag är Johan och jobbar och jag är "hemma" och ledig, känns jätte konstigt och jag längtar efter honom trots att jag vet att han snart kommer hem.
Jag är lycklig och kär.
Den som säger att lögner är det värsta som finns har aldrig stött på sanningen.
Jag är en tom bok som fylls nu. Boken ska fyllas av liv och erfarenhet, du kan sitta i din soffa men jag ska förändra världen. Jag lägger mig på gatan och låter profeter skriva på min kropp, jag fylls av livet. Jag har gråtit och jag har skrattat. Jag har varit arg och jag har varit rädd. Jag har utsatt mig för fara och jag har fått uppleva lycka. Jag har sett män utan ben och armar. Jag har träffat soldater som har sett sina vänner dö för hatet. Jag har träffat barn utan föräldrar. Jag har sett hat och jag har sett kärlek. Jag har dansat med ytlighet och jag har smygit runt ondskans kvarter på natten. Nu vänder jag blad och ska fylla denna sidan med fler erfarenheter sedan ska jag rädda denna planeten. Jag tar på mig det, om inte du vill göra det så gör jag det. Jag gör det med glädje. På tidningen du får hem i din brevlåda kommer du se en bild av mig på mount everests topp. Jag viftar med min vita flagga för nu är det fred på jorden och ingen går hungrig längre.
Lets fly AWAY.
Mot havet.
God morgon soliga underbara måndag.
Nu ska jag åka ner till lerkil för att dricka kaffe med mina bästa vänner, Martina, Anna och Nathalie.
Solen värmer och mitt humör är på topp.
Kan knappast bli bättre va?
I eftermiddag ska jag sätta mig på bussen mot Oslo igen, har inte alls någon lust till det med tanke på hur härligt väder det är men med tanke på hur sköna busssarna är så gör de inte så mycket..
Du vill att jag ska känns för något som aldrig känts som mitt
Jag snubblar på gatstenarna idag. Ser mig inte för. Står som en staty vid rödljuset och inväntar sekunderna till gröna gubben lyser mig i ögonen.
Jag snubblar på gatstenarna idag. Går förbi skyltfönster efter skyltfönster och ser ingen i ögonen. Har ett mål. Låter mina fötter leda vägen framåt och jag ler inte.
Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag har ett brustet hjärta. För att min värld fallit ihop, gått sönder, taket har rasat in och jag kan inte andas.
Jag kan inte andas och jag snubblar över varenda jävla sten och jag har tusen liter gråt inuti mig som vägrar komma ut. Jag har ett brustet hjärta för att den som hållit ihop det är borta.
Jag går sönder och jag tänker att nu ska jag för alltid vara ensam, för det slår allting annat just nu. Ingen kan komma åt en om man är ensam. Ingen inget alls.
Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag är en liten jävla obetydlig människa som går med ett söndrigt hjärta och ingen ser och ingen ska se det för ingen får se det för det är mitt hjärta och den enda som ska se det är du, för det är du som gjort det så, och därför är du den enda som kan pussla ihop mig igen. Fixa mig.
Du är allt.
Jag bäddar bland skuggorna kring dina nyckelben och sover över på din halspulsåder. Jag vet att det är förbjudet att älska dig, det är ett svek mot mitt sköra hjärta men jag kan inte låta bli när jag känner hur varmt ditt blod är under mina händer. Jag ser hur dina ögonlock rycker till. Samma dröm väntar mig när jag inte förmår mig själv att hålla ögon öppna längre. När jag välkomnar slöjan av drömmande sekvenser, av dagens alla intryck och undermevetna trådar. Jag lägger min kärlek tillrätta i din väntra hand och önskar stilla att du ska slå upp dina ögon och se hur naken jag är. Hur mycket jag givit bort av mig själv för att kunna älska dig. För att klara av.
Och där ligger du, med kärleken i din hand helt ovetandes och drömmer. Med stängda ögon besöker du det perfekta livet, där ingenting går sönder bara för att du trampar på det, och där vi inte bara är glassplitter en tisdagsmorgon i februari. Jag vet att du inte är hos någon annan där bakom dina tunga fladdrande ögonfransar och jag vet att du ser igenom allt jag gör och jag ser att du vill konfrontera mig. Be mig ställa mig upp, sluta ta det jag tar. Men medan något svart trillar ner för min strupe är allt jag ser bara förlorad tid och en önskan att för en gångs skull få bli befriad. Mitt hår likt ett spidnelnät över din mage där jag ligger på ditt bröst, en hand knuten, en i din. Jag önskar att du kunde rädda mig från mig själv.
Och där ligger du, med kärleken i din hand helt ovetandes och drömmer. Med stängda ögon besöker du det perfekta livet, där ingenting går sönder bara för att du trampar på det, och där vi inte bara är glassplitter en tisdagsmorgon i februari. Jag vet att du inte är hos någon annan där bakom dina tunga fladdrande ögonfransar och jag vet att du ser igenom allt jag gör och jag ser att du vill konfrontera mig. Be mig ställa mig upp, sluta ta det jag tar. Men medan något svart trillar ner för min strupe är allt jag ser bara förlorad tid och en önskan att för en gångs skull få bli befriad. Mitt hår likt ett spidnelnät över din mage där jag ligger på ditt bröst, en hand knuten, en i din. Jag önskar att du kunde rädda mig från mig själv.
Långfredag?
Vem har egentligen kommit på alla dessa namn? Skärtorsdag och långfredag? Varför heter dom så?
Något att googla på.
Ja idag är det ju i alla fall långfredag och jag kom precis hem från havet, jag och Nathalie var där och tog en mysig morgonkaffe och hade en fin pratstund. Är otroligt tacksam för att jag har så jävla fina vänner i mitt liv, vänner som ger mig sån otrolig energi.
Snart kommer min mormor, morfar och morbror hem hit till mamma och ska äta "påsklunch" med oss, det ska bli mysigt.
Problemet är bara att jag är så jävla kräsen när det kommer till mat och äter varken ägg, sill eller lax så mamma har köpt prinskorv till mig haha (jag är som ett litet barn).
Fick precis ett jätte stort påskägg av mamma fullt med massa godis som jag inte äter just nu haha. Men hon är så fin min mamma, hon tror att vi fortfarande är små barn.
Livet före allt.
Vad ska jag skriva för att du ska blir berörd, och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Han ligger tätt bakom mig och sover. Jag känner hans lätta andetag mot min nakna nacke och själv ligger jag här med öppna ögon och försöker, gör allt jag kan för att övertala mitt inre att somna. Jag orkar inte, orkar inte vara vaken mer. Vill somna, försvinna bort och glömma kriget i min hjärna.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
.....
Världens bästa vänner.
Kärlek är inte osäkerhet, smärta eller oro.
Om du står där, med livet bakom dig. I en dal av sorg och förvivlan och otillräcklighet och allt det där som bubblar innanför ens själ när man är så ledsen att man vill lägga sig ner och aldrig gå upp igen. När andetagen känns som ett onödigt ont och nätterna är för långa för att orka lida igenom och dagarna är är ljusa för att möta. Då ska du vet att du snart är klar. Du måste bara rida ut din storm av känslor. Men viktigast av allt. Du kan inte vara kvar. Inte vara kvar i det som gör dig ont. Och det blir så mycket enklare, när du väl tagit steget. Jag vet.
Hur mycket man älskar någon, hur mycket man tror att man inte klarar sig utan någon. Hur ont det än gör när den där doften sakta försvinner från örngottet. Man måste gå. Man måste släppa det som gör ont, vända sig om och inte se tillbaka. Vara precis den man var innan kärleken kom in i livet. Det är inte värt det. Kärlek är inte osäkerhet. Det är inte oro. Det är inte smärta. Det du känner är inte kärlek. Det är inte att vänta på att han ska höra av sig, det är inte att behöva vara svartsjuk, det är inte att ha ont i magen - att aldrig känna sig tillräcklig. Det blir bättre, men inte förrän du tar dig an styrkan att gå därifrån. Att ta kontrollen över allt det som är ditt, som ditt hjärta.
Man ska bråka, man ska känna, gud vet hur mycket man ska känna. Det får vara passionerat, det får vara starkt. Du får kasta tallrikar i marken när du är arg, du får slå hål på väggar. Men tro mig, det är inte smärta du ska ha i din kropp. Det är bubblor, värme och trygghet. Det är inte bara det att det inte ska göra ont att andas när man är med någon - det ska bli lättare att göra det.
Hur mycket man älskar någon, hur mycket man tror att man inte klarar sig utan någon. Hur ont det än gör när den där doften sakta försvinner från örngottet. Man måste gå. Man måste släppa det som gör ont, vända sig om och inte se tillbaka. Vara precis den man var innan kärleken kom in i livet. Det är inte värt det. Kärlek är inte osäkerhet. Det är inte oro. Det är inte smärta. Det du känner är inte kärlek. Det är inte att vänta på att han ska höra av sig, det är inte att behöva vara svartsjuk, det är inte att ha ont i magen - att aldrig känna sig tillräcklig. Det blir bättre, men inte förrän du tar dig an styrkan att gå därifrån. Att ta kontrollen över allt det som är ditt, som ditt hjärta.
Man ska bråka, man ska känna, gud vet hur mycket man ska känna. Det får vara passionerat, det får vara starkt. Du får kasta tallrikar i marken när du är arg, du får slå hål på väggar. Men tro mig, det är inte smärta du ska ha i din kropp. Det är bubblor, värme och trygghet. Det är inte bara det att det inte ska göra ont att andas när man är med någon - det ska bli lättare att göra det.
Soliga morgon.
I natt har som sagt jag haft Isabella här som har sovit med mig och det har varit jätte mysigt. Vi somnade i lagom tid och vaknade vid 10 och kände oss riktigt utvilade.
Nu ska hon snart åka och jag med.
Jag ska åka in till Göteborg och träffa min älskade lillebror som jag längtar ihjäl mig efter, får dåligt samvete när ag tänker på hur lite tid jag spenderat med honom sista året, men det är inte så enkelt närr man bott i Stockholm och han här hemma i Göteborg.
Words up
Som jag berättade igår!
Som jag berättade igår så har min väns kille tatuerat in hennes namn på armen för att dom firar ett år tillsammans och nu ringde hon mig och berättade att hon gjort samma sak.
VACKERT!
Fan va fint det är när folk är lyckliga tillsammans och vilken otrolig kärlesförklaring.
Nu ligger jag i sängen och myser med en av mina bästa vänner Isabella, vi ligger och pratar om uppdaterar varann om läget i varandras liv.
Det måste man göra när man inte ses så ofta.
What hurts the most
