Som jag hade dig förut.
Vi delar samma drömmar du och jag. Att bli älskade.
Därför tror jag att vi alltid kommer att vara flätade på något vis. Känslomässigt ihopflätade för att aldrig släppa varandra. För att alltid kunna finnas där. Så att ingen av oss någonsin är ensam igen.
Och även om du skriker lungorna såriga på mig, om du dunkar hårt på mig i ren frustration, om du viskar att du hatar mig medan dina tårar aldrig slutar komma, vet du att jag ändå kommer att hålla om dig, jag kommer att torka bort de ändlösa tårarna och jag kommer att byta ut viskningarna till jag älskar dig och du kommer att begrava ditt ansikte vid min hals och vi kommer aldrig att släppa varandra. Det vet vi båda om. För att vi älskar varandra.
Och när jag är hundratals mil från dig, när jag vet att vi inte kan se varandras ansikten på hur lång tid som helst, så finns du så nära mitt hjärta ändå. Jag ser ditt vackra leende i våra minnen, jag känner din lukt i näsborrarna. För inget i mitt liv är så viktigt som du nu. Jag vet älskling att vi hade klarat oss på vår kärlek. Du kallar mig naiv men jag kallar mig kär.
Dina kramar är som energi för min själ. Jag hade kunnat krama dig för alltid, satt ihop mig med dig och aldrig släppt dig. Din doft, dina mjuka tröjor. Jag älskar dig så jag hade kunnat sprängas i miljoner bitar av ren och skär kärlek. Mitt hjärta slår dubbelslag för dig. När jag hör ditt namn blir jag varm ut i fingerspetsarna. Du är så overkligt bra.
Du är min pusselbit, mitt allt. Jag älskar dig och jag vill aldrig att vår saga ska ta slut. Jag vill klinga mig fast i oss för alltid. Min finaste finaste älskade kärlek. Alltid du. Alltid.
....
Jag behöver dig, kom hit och rör om mig. Jag behöver nått att skriva om.
Hon är livrädd. Livrädd av allt som rörs upp inom henne. Alla känslor. Ett virvel av kaos. Något hon inte kan kontrollera. Tankar som tar över hennes känslor. Varför denna tortyr av ångestfyllda tankar som äter upp henne från inuti?
Det ska ju vara underbart. Felfritt. Kärlek.
Nu kanske hon bättre kan förstå kärlek på gott och ont. Med kärlek kommer även smärta. Och ångest. Även ångest hon inte vill ha, försöker tänka bort, ältandet som kommer från ingenstans. En liten vink, en obetydlig (även betydeslös) vink som sätter igång en tornado inom henne. En tornado hon försöker kväva för detta är inget hon själv väljer att känna. Varför drabbas hon av detta gång på gång? En stark illamåendekänsla bildas i djupet av magen och rör sig febrilt uppåt, låter henne smaka på avsky. Främst av sig själv, hennes innersta rädslor förvandlas till ångestångestångest. Hon vill kväva sina tankar, tänka bortbort, vill inte känna såhär.
Ändå finns inget hon kan göra förutom att vänta ut det. Känna varenda millisekund av fruktansvärda tankar hon egentligen inte vill ha med att göra.
Och tyst måste hon vara, annars sårar hon andra. Främst den hon älskar och därför är hon tyst. Delar inte med sig, för vetskapen om hur sårad han kommer att bli och missförståndet om att det är så hon tycker (fast det inte är det) är för mycket, för det är inte sanningen. Sanningen är att hon inte bryr sig, är likgiltig, glad och kär. Inte det som känns inuti. Detta kommer fram av dålig självkänsla som slår henne hårt i ansiktet ibland.
Och gråten som byggs upp inom henne, sväljer hon som om det gällde liv eller död. Hon vägrar låta hennes ta över, vägrar må dåligt över något hon egentligen inte tycker.
Därför ska känslorna döden dö. Dö ska det och aldrig få komma ut ur hennes mun. Inne ska de stanna tills de försvinner av sig själva. Det är ju faktiskt bäst så.
Det ska ju vara underbart. Felfritt. Kärlek.
Nu kanske hon bättre kan förstå kärlek på gott och ont. Med kärlek kommer även smärta. Och ångest. Även ångest hon inte vill ha, försöker tänka bort, ältandet som kommer från ingenstans. En liten vink, en obetydlig (även betydeslös) vink som sätter igång en tornado inom henne. En tornado hon försöker kväva för detta är inget hon själv väljer att känna. Varför drabbas hon av detta gång på gång? En stark illamåendekänsla bildas i djupet av magen och rör sig febrilt uppåt, låter henne smaka på avsky. Främst av sig själv, hennes innersta rädslor förvandlas till ångestångestångest. Hon vill kväva sina tankar, tänka bortbort, vill inte känna såhär.
Ändå finns inget hon kan göra förutom att vänta ut det. Känna varenda millisekund av fruktansvärda tankar hon egentligen inte vill ha med att göra.
Och tyst måste hon vara, annars sårar hon andra. Främst den hon älskar och därför är hon tyst. Delar inte med sig, för vetskapen om hur sårad han kommer att bli och missförståndet om att det är så hon tycker (fast det inte är det) är för mycket, för det är inte sanningen. Sanningen är att hon inte bryr sig, är likgiltig, glad och kär. Inte det som känns inuti. Detta kommer fram av dålig självkänsla som slår henne hårt i ansiktet ibland.
Och gråten som byggs upp inom henne, sväljer hon som om det gällde liv eller död. Hon vägrar låta hennes ta över, vägrar må dåligt över något hon egentligen inte tycker.
Därför ska känslorna döden dö. Dö ska det och aldrig få komma ut ur hennes mun. Inne ska de stanna tills de försvinner av sig själva. Det är ju faktiskt bäst så.
Vad vore jag utan dina andetag?
Min nära vän Camilla ringde mig precis, hon firar 1 år med sin pojkvän idag och han kom hem och visade upp sin arm där han tatuerat in hennes namn å hon var helt överlycklig.
Jag blir lycklig när mina vänner mår bra och är lyckliga.
Jag blir också sugen på att tatuera mig, men har jag väntat såhär länge kanske jag ska låta bli helt?
Eller komma på något bra att tatuera, har en text jag skulle vilja göra men vet inte var?
Vi får se.....
HAVET.
Jag har suttit nere vid havet hela morgonen och försökt rensa bort negativa saker ifrån mitt huvud.
Havet är min friborg, jag mår aldrig så bra som när jag sitter och tittar på havet.
Och idag var det extra härligt med tanke på att solen skiner och det är totalt vindstilla.
Anna kom ner och höll mig sällskap en stund och kom med en kaffe termos!
Dance our tears away
Att vara stark.
Att vara stark är inte Att aldrig falla Att alltid veta Att alltid kunna .
Att vara stark är inte Att alltid orka skratta Att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte Att lyfta tyngst Att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är Att leva livet som det är, Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten Slå sig hårt Och alltid komma igen.
Att vara stark är Att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är Att se ljus i mörkret Och alltid kämpa för att nå dit.
Stone heart.
Mitt sinne river upp åratal av gamla sår och jag,
jag kan inte andas.
Rör min hud som är förstörd sedan länge
och känner ingenting.
Andas, försöker åtminstonde
och det enda som låter
är ljudet av gråt som fastnat
i min hals.
Och du. Jag tränger bort dig, längre bort i min hjärna, ut ur mina porer och ur mina tårkanaler. Jag pressar bort dig från mitt så kallade liv och jag röker bort min friska kropp. Jag älskade att hata dig och nu hatar jag att hata ditt älskade du.
För du förtjänar inte en tanke av min tid, du förtjänar inte en känsla, en tår eller ett krossat hjärta. Men såklart tar du vad du vill ha och lämnar resten kvar till mig att sopa upp.
Resterna av mitt liv ligger för alltid under dina fötter.
TRUST.
Russian Roulette
I love the way you lie
PARTY!
Efter NOLL sömn i natt så gick jag upp i morse och åkte till min bästa vän, åt en mysig hotell frukost på Särö hus och gjorde mina ögonfransar och blev fin igen. Jag känner mig helt naken utan ögonfransar.
Nu ska jag ta en jäääävligt lång promenad ner till havet av all skit som tar upp mina tankar, ut med gammalt och in med ny positiv energi.
Längtar tills ikväll, då är vi 25 personer som ska åka in till stan och fira Jenny som fyller år. Klockan 18 ska alla tjejer samlas och bli både sminkade och få en fin håruppsättnig. Egentligen skulle jag behöva åka och köpa något nytt att ha på mig men har ingen ork alls till det.
Men ikväll ska jag dansa, ha kul och bli jävligt full, det var alldeles för längesen.
UT UR MITT LIV NU!
Jag ligger och gråter i min säng och känner hur varma tårar rinner ner för mina kinder. Ibland når några min läpp och jag känner sältan av dem när jag spänner läpparna. Jag ligger och kramar om mig själv och gråter, hulkar, vill skrika rakt ut.
Jag skrämmer nästan mig själv. Jag vill aldrig tänka på dig igen men så klart är du det enda som finns i mitt huvud just nu. Vad som hände är sådant man lovar varandra aldrig ska hända. Jag känner mig krossad, förolämpad, utnyttjad men mest av allt sårad.
Jag förstår inte hur du kunde, efter allt vi haft tillsammans, göra så. Hur du kunde förstöra mig såhär.
Så jag ligger på sängen och håller hårt i täcket om min darrande kropp, och jag önskar att jag aldrig aldrig aldrig träffat dig, aldrig spenderat ett år av mitt liv med dig, eller att jag någonsin överhuvudtaget valde att lita på dig och ge dig det mest värdefulla jag äger.
Mitt hjärta.
Så hejdå. Adjö till vad vi haft, vad vi aldrig kommer att ha igen. Till känslorna som brann inuti oss. Eller mig iallafall. Hejdå, hejdå till dig, till mig och till oss. Till vad som var Vi.
Jag önskar att jag aldrig träffat dig.
Almost HOME.
Snart framme i Göteborg, dessa timmarna bara flyger iväg när man sitter som en GUD och lyssnar på spotify. Har fått gjort massa viktiga saker under bussresan ockå, skrivit och svarat på lite jobbmail.
Det har snöat lite på vägen men i Gbg ser det ut att vara fint väder, UNDERBART.
Nu ska jag hem, duscha och sen åka och mysa med någon av mina vänner, vet dock inte vem den lyckliga blir ännu, det får vi se.
Som jag hade dig förut.
Han ligger tätt bakom mig och sover. Jag känner hans lätta andetag mot min nakna nacke och själv ligger jag här med öppna ögon och försöker, gör allt jag kan för att övertala mitt inre att somna. Jag orkar inte, orkar inte vara vaken mer. Vill somna, försvinna bort och glömma kriget i min hjärna.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
Och jag gråter inte längre, är inte längre vaken och känner mig inte längre krossad.
Ha ett bra liv. Jävla du.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
Och jag gråter inte längre, är inte längre vaken och känner mig inte längre krossad.
Ha ett bra liv. Jävla du.
Reason to CRY
Kommer du ihåg när vi älskade varandra?
När luften, tankarna, alla känslorna kretsade kring oss två. Vi mot världen, vi skulle aldrig låta något komma vår kärlek nära, ens i närheten av att ens snudda vid den. För vi var själsfränder.
Världen kunde kasta vad som helst i vår väg och vi skulle klara oss helskinnade. Vilken fantastisk känsla.
Vi höll varandras hjärtan i händerna, våra sköra älskande hjärtan som slog i takt med varandra. Alltid vi, alltid vi. Tillsammans var vi starka, tillsammans slogs vi mot världens onda.
Vi skrev långa brev till varandra när vi var tiotals mil från den andre. Vi grät bittra tårar efter saknaden av vår älskade. Vi log och släppte inte taget när vi till slut sågs.
Våra resor kändes alltid uträknade, ner på sekunder.
Veckorna kändes som månader, månader som år. Aldrig skulle vi skiljas åt, aldrig skulle vi ta slut. Lågan som brann så starkt inuti våra bröstkorgar fick alltid bränsle av kärleken. Och kärleken tog aldrig slut.
Vi hade, som alla andra, våra motvindar. Dispyter, tårar, hårda ord. Envisheten i oss vägrade erkänna sig besegrad för det mesta. Någon av oss fick till slut svälja sin stolthet och be om ursäkt. Pussa bort den andres tårar, krama om som om den man älskade var döende. Lämna mig inte, lämna mig inte. Sluta aldrig älska mig.
Men en kärlek så stark, minnen så vackra och ord med känslor så starka att de knappt tordes uttalas, allting hade sitt slut, även du och jag.
Solen lyste mig starkt i ögonen den vackra dag som skulle förändra mitt liv, ditt, oss, för alltid.
Jag hade inte mycket aptit, jag drack iskall dricka samtidigt som jag samtalade med fina damer om diverse händelser som påverkat oss på olika vis. Jag började på en mening som skulle utlösa en explosion i hjärtat. "Det är något fel på mig, men jag vet inte vad..."
Fortspolning. Paniken som steg mig upp i huvudet, de konstanta samtalen till dig när du inte svarade, rädslan i min röst som skrämde dig. En bussfärd, en ångestkänsla som åt upp mig.
Ett samtal i samma soliga väder, kaffedoften jag kände samtidigt som jag uttalade ord jag aldrig velat tänka på. Tårar, kramar, tröst och missförstånd.
En, två, fyra dagar gick. En vecka. Den eviga sorgen i mitt hjärta som blev värre för var dag. En besvikelse, ett bråk, en mening du sa som krossade min fragila värld.
En månad. Två, tre. Sorgen hade ätit upp mig. Jag hade gråtit konstant i månader. Jag älskade inte dig längre. En händelse så stark som gjorde att agerandet för den vi älskade inte blev som tänkt. Rädsla.
Det ordet, det gör mig fortfarande illamående. Rädsla. Tänk vilken styrka det ordet har.
En solig höstdag. Ett samtal. Vi gråter, vi kämpar, det går inte. Den sista droppen föll. Vår kärlek tog slut. Jag grät hela dagen, jag grät hela natten. Jag grät och trodde aldrig att det skulle ta slut.
I månader längtade mitt hjärta efter dig. I timmar kunde jag tänka på minnen, dofter, platser vi delar.
Fram tills nu. Nu har jag äntligen börjat känna ett avslut på en evig saknad.
Nu, min fina föredetta kärlek, nu börjar jag äntligen ha kvar dig som ett fint minne i mitt hjärta, som det ska bevara för alltid, istället för något som äter upp mig inifrån.
Vi blev du och jag. Du och jag kommer alltid dela de upplevelserna, fast i minnet, i leenden, i drömmar.
Och det gör absolut ingenting.
När luften, tankarna, alla känslorna kretsade kring oss två. Vi mot världen, vi skulle aldrig låta något komma vår kärlek nära, ens i närheten av att ens snudda vid den. För vi var själsfränder.
Världen kunde kasta vad som helst i vår väg och vi skulle klara oss helskinnade. Vilken fantastisk känsla.
Vi höll varandras hjärtan i händerna, våra sköra älskande hjärtan som slog i takt med varandra. Alltid vi, alltid vi. Tillsammans var vi starka, tillsammans slogs vi mot världens onda.
Vi skrev långa brev till varandra när vi var tiotals mil från den andre. Vi grät bittra tårar efter saknaden av vår älskade. Vi log och släppte inte taget när vi till slut sågs.
Våra resor kändes alltid uträknade, ner på sekunder.
Veckorna kändes som månader, månader som år. Aldrig skulle vi skiljas åt, aldrig skulle vi ta slut. Lågan som brann så starkt inuti våra bröstkorgar fick alltid bränsle av kärleken. Och kärleken tog aldrig slut.
Vi hade, som alla andra, våra motvindar. Dispyter, tårar, hårda ord. Envisheten i oss vägrade erkänna sig besegrad för det mesta. Någon av oss fick till slut svälja sin stolthet och be om ursäkt. Pussa bort den andres tårar, krama om som om den man älskade var döende. Lämna mig inte, lämna mig inte. Sluta aldrig älska mig.
Men en kärlek så stark, minnen så vackra och ord med känslor så starka att de knappt tordes uttalas, allting hade sitt slut, även du och jag.
Solen lyste mig starkt i ögonen den vackra dag som skulle förändra mitt liv, ditt, oss, för alltid.
Jag hade inte mycket aptit, jag drack iskall dricka samtidigt som jag samtalade med fina damer om diverse händelser som påverkat oss på olika vis. Jag började på en mening som skulle utlösa en explosion i hjärtat. "Det är något fel på mig, men jag vet inte vad..."
Fortspolning. Paniken som steg mig upp i huvudet, de konstanta samtalen till dig när du inte svarade, rädslan i min röst som skrämde dig. En bussfärd, en ångestkänsla som åt upp mig.
Ett samtal i samma soliga väder, kaffedoften jag kände samtidigt som jag uttalade ord jag aldrig velat tänka på. Tårar, kramar, tröst och missförstånd.
En, två, fyra dagar gick. En vecka. Den eviga sorgen i mitt hjärta som blev värre för var dag. En besvikelse, ett bråk, en mening du sa som krossade min fragila värld.
En månad. Två, tre. Sorgen hade ätit upp mig. Jag hade gråtit konstant i månader. Jag älskade inte dig längre. En händelse så stark som gjorde att agerandet för den vi älskade inte blev som tänkt. Rädsla.
Det ordet, det gör mig fortfarande illamående. Rädsla. Tänk vilken styrka det ordet har.
En solig höstdag. Ett samtal. Vi gråter, vi kämpar, det går inte. Den sista droppen föll. Vår kärlek tog slut. Jag grät hela dagen, jag grät hela natten. Jag grät och trodde aldrig att det skulle ta slut.
I månader längtade mitt hjärta efter dig. I timmar kunde jag tänka på minnen, dofter, platser vi delar.
Fram tills nu. Nu har jag äntligen börjat känna ett avslut på en evig saknad.
Nu, min fina föredetta kärlek, nu börjar jag äntligen ha kvar dig som ett fint minne i mitt hjärta, som det ska bevara för alltid, istället för något som äter upp mig inifrån.
Vi blev du och jag. Du och jag kommer alltid dela de upplevelserna, fast i minnet, i leenden, i drömmar.
Och det gör absolut ingenting.
Sveeeeeeeeeeeerige
God morgon!
Jag satte mig precis på bussen mot Sverige så nu har jag 3 och en halv timmas bussresa framför mig, FAN va härligt.
Fast jag åker likadan buss som jag åkte upp hit till Oslo med.
Ni vet den med massagefotöljer och benutrymme som en kung så jag kan slappna av hur enkelt som helst.
Efter en lång vecka med mycket och slitit jobb ska det bli skönt att få komma hem till familjen och vännerna i Göteborg även om min Johan fattas så är det skönt att vara med nära och kära över påsk.
Funderar på att åka upp och hälsa på i Stockholm en sväng över påsk med men vi får se hur mycket tiden räcker till.
I've been dying inside, little by little. Nowhere to go I'm going outta my mind, an endless circle
Du förstår inte, säger jag. Du förstår inte hur mycket du betyder.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?
Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?
Jag förstörde dig.
Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG
Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.
Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla snÄLLA SNÄLLAGÅINTE
Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.
Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.
Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?
Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?
Jag förstörde dig.
Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG
Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.
Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla snÄLLA SNÄLLAGÅINTE
Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.
Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.
Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.
Låååånga krävande dagar.
Nu har jag börjat komma in i "mitt nya liv" i Norge och Oslo där jag ska bo ett tag och jobba.
Det känns kul och spännande med en ny stad och ett nytt jobb men faaaaan va trött jag är på dagarna.
Har inte kunnat sova bra sen jag åkte ifrån min pojkvän för en och en halv vecka sen.
Får PANIK när jag inte an sova.
Jag behöver ju min skönhetssömn på minst 8 timmar varje natt egentligen så snart blir jag väl helt knäpp om jag inte får sova.
Nu ska jag pyssla och göra påskägg.
