Du vill att jag ska känns för något som aldrig känts som mitt
Jag snubblar på gatstenarna idag. Ser mig inte för. Står som en staty vid rödljuset och inväntar sekunderna till gröna gubben lyser mig i ögonen.
Jag snubblar på gatstenarna idag. Går förbi skyltfönster efter skyltfönster och ser ingen i ögonen. Har ett mål. Låter mina fötter leda vägen framåt och jag ler inte.
Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag har ett brustet hjärta. För att min värld fallit ihop, gått sönder, taket har rasat in och jag kan inte andas.
Jag kan inte andas och jag snubblar över varenda jävla sten och jag har tusen liter gråt inuti mig som vägrar komma ut. Jag har ett brustet hjärta för att den som hållit ihop det är borta.
Jag går sönder och jag tänker att nu ska jag för alltid vara ensam, för det slår allting annat just nu. Ingen kan komma åt en om man är ensam. Ingen inget alls.
Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag är en liten jävla obetydlig människa som går med ett söndrigt hjärta och ingen ser och ingen ska se det för ingen får se det för det är mitt hjärta och den enda som ska se det är du, för det är du som gjort det så, och därför är du den enda som kan pussla ihop mig igen. Fixa mig.
Word.
Glad påsk.
Glad påsk på er! Min påskafton började med NOLL sömn i natt, får panik på mig själv när jag inte kan sova och vet inte ens varför? Ligger och stirrar på en fast punkt i taket och förmår inte mig själv till att somna. Åkte i alla fall ner till havet i ser underbara vädret i morse och drack kaffe med Nathalie!
Du är allt.
Jag bäddar bland skuggorna kring dina nyckelben och sover över på din halspulsåder. Jag vet att det är förbjudet att älska dig, det är ett svek mot mitt sköra hjärta men jag kan inte låta bli när jag känner hur varmt ditt blod är under mina händer. Jag ser hur dina ögonlock rycker till. Samma dröm väntar mig när jag inte förmår mig själv att hålla ögon öppna längre. När jag välkomnar slöjan av drömmande sekvenser, av dagens alla intryck och undermevetna trådar. Jag lägger min kärlek tillrätta i din väntra hand och önskar stilla att du ska slå upp dina ögon och se hur naken jag är. Hur mycket jag givit bort av mig själv för att kunna älska dig. För att klara av.
Och där ligger du, med kärleken i din hand helt ovetandes och drömmer. Med stängda ögon besöker du det perfekta livet, där ingenting går sönder bara för att du trampar på det, och där vi inte bara är glassplitter en tisdagsmorgon i februari. Jag vet att du inte är hos någon annan där bakom dina tunga fladdrande ögonfransar och jag vet att du ser igenom allt jag gör och jag ser att du vill konfrontera mig. Be mig ställa mig upp, sluta ta det jag tar. Men medan något svart trillar ner för min strupe är allt jag ser bara förlorad tid och en önskan att för en gångs skull få bli befriad. Mitt hår likt ett spidnelnät över din mage där jag ligger på ditt bröst, en hand knuten, en i din. Jag önskar att du kunde rädda mig från mig själv.
Och där ligger du, med kärleken i din hand helt ovetandes och drömmer. Med stängda ögon besöker du det perfekta livet, där ingenting går sönder bara för att du trampar på det, och där vi inte bara är glassplitter en tisdagsmorgon i februari. Jag vet att du inte är hos någon annan där bakom dina tunga fladdrande ögonfransar och jag vet att du ser igenom allt jag gör och jag ser att du vill konfrontera mig. Be mig ställa mig upp, sluta ta det jag tar. Men medan något svart trillar ner för min strupe är allt jag ser bara förlorad tid och en önskan att för en gångs skull få bli befriad. Mitt hår likt ett spidnelnät över din mage där jag ligger på ditt bröst, en hand knuten, en i din. Jag önskar att du kunde rädda mig från mig själv.
Långfredag?
Vem har egentligen kommit på alla dessa namn? Skärtorsdag och långfredag? Varför heter dom så?
Något att googla på.
Ja idag är det ju i alla fall långfredag och jag kom precis hem från havet, jag och Nathalie var där och tog en mysig morgonkaffe och hade en fin pratstund. Är otroligt tacksam för att jag har så jävla fina vänner i mitt liv, vänner som ger mig sån otrolig energi.
Snart kommer min mormor, morfar och morbror hem hit till mamma och ska äta "påsklunch" med oss, det ska bli mysigt.
Problemet är bara att jag är så jävla kräsen när det kommer till mat och äter varken ägg, sill eller lax så mamma har köpt prinskorv till mig haha (jag är som ett litet barn).
Fick precis ett jätte stort påskägg av mamma fullt med massa godis som jag inte äter just nu haha. Men hon är så fin min mamma, hon tror att vi fortfarande är små barn.
Livet före allt.
Trust
Vad ska jag skriva för att du ska blir berörd, och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Han ligger tätt bakom mig och sover. Jag känner hans lätta andetag mot min nakna nacke och själv ligger jag här med öppna ögon och försöker, gör allt jag kan för att övertala mitt inre att somna. Jag orkar inte, orkar inte vara vaken mer. Vill somna, försvinna bort och glömma kriget i min hjärna.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
.....
Världens bästa vänner.
Kärlek är inte osäkerhet, smärta eller oro.
Om du står där, med livet bakom dig. I en dal av sorg och förvivlan och otillräcklighet och allt det där som bubblar innanför ens själ när man är så ledsen att man vill lägga sig ner och aldrig gå upp igen. När andetagen känns som ett onödigt ont och nätterna är för långa för att orka lida igenom och dagarna är är ljusa för att möta. Då ska du vet att du snart är klar. Du måste bara rida ut din storm av känslor. Men viktigast av allt. Du kan inte vara kvar. Inte vara kvar i det som gör dig ont. Och det blir så mycket enklare, när du väl tagit steget. Jag vet.
Hur mycket man älskar någon, hur mycket man tror att man inte klarar sig utan någon. Hur ont det än gör när den där doften sakta försvinner från örngottet. Man måste gå. Man måste släppa det som gör ont, vända sig om och inte se tillbaka. Vara precis den man var innan kärleken kom in i livet. Det är inte värt det. Kärlek är inte osäkerhet. Det är inte oro. Det är inte smärta. Det du känner är inte kärlek. Det är inte att vänta på att han ska höra av sig, det är inte att behöva vara svartsjuk, det är inte att ha ont i magen - att aldrig känna sig tillräcklig. Det blir bättre, men inte förrän du tar dig an styrkan att gå därifrån. Att ta kontrollen över allt det som är ditt, som ditt hjärta.
Man ska bråka, man ska känna, gud vet hur mycket man ska känna. Det får vara passionerat, det får vara starkt. Du får kasta tallrikar i marken när du är arg, du får slå hål på väggar. Men tro mig, det är inte smärta du ska ha i din kropp. Det är bubblor, värme och trygghet. Det är inte bara det att det inte ska göra ont att andas när man är med någon - det ska bli lättare att göra det.
Hur mycket man älskar någon, hur mycket man tror att man inte klarar sig utan någon. Hur ont det än gör när den där doften sakta försvinner från örngottet. Man måste gå. Man måste släppa det som gör ont, vända sig om och inte se tillbaka. Vara precis den man var innan kärleken kom in i livet. Det är inte värt det. Kärlek är inte osäkerhet. Det är inte oro. Det är inte smärta. Det du känner är inte kärlek. Det är inte att vänta på att han ska höra av sig, det är inte att behöva vara svartsjuk, det är inte att ha ont i magen - att aldrig känna sig tillräcklig. Det blir bättre, men inte förrän du tar dig an styrkan att gå därifrån. Att ta kontrollen över allt det som är ditt, som ditt hjärta.
Man ska bråka, man ska känna, gud vet hur mycket man ska känna. Det får vara passionerat, det får vara starkt. Du får kasta tallrikar i marken när du är arg, du får slå hål på väggar. Men tro mig, det är inte smärta du ska ha i din kropp. Det är bubblor, värme och trygghet. Det är inte bara det att det inte ska göra ont att andas när man är med någon - det ska bli lättare att göra det.
Soliga morgon.
I natt har som sagt jag haft Isabella här som har sovit med mig och det har varit jätte mysigt. Vi somnade i lagom tid och vaknade vid 10 och kände oss riktigt utvilade.
Nu ska hon snart åka och jag med.
Jag ska åka in till Göteborg och träffa min älskade lillebror som jag längtar ihjäl mig efter, får dåligt samvete när ag tänker på hur lite tid jag spenderat med honom sista året, men det är inte så enkelt närr man bott i Stockholm och han här hemma i Göteborg.
Words up
Som jag berättade igår!
Som jag berättade igår så har min väns kille tatuerat in hennes namn på armen för att dom firar ett år tillsammans och nu ringde hon mig och berättade att hon gjort samma sak.
VACKERT!
Fan va fint det är när folk är lyckliga tillsammans och vilken otrolig kärlesförklaring.
Nu ligger jag i sängen och myser med en av mina bästa vänner Isabella, vi ligger och pratar om uppdaterar varann om läget i varandras liv.
Det måste man göra när man inte ses så ofta.
What hurts the most
Som jag hade dig förut.
Vi delar samma drömmar du och jag. Att bli älskade.
Därför tror jag att vi alltid kommer att vara flätade på något vis. Känslomässigt ihopflätade för att aldrig släppa varandra. För att alltid kunna finnas där. Så att ingen av oss någonsin är ensam igen.
Och även om du skriker lungorna såriga på mig, om du dunkar hårt på mig i ren frustration, om du viskar att du hatar mig medan dina tårar aldrig slutar komma, vet du att jag ändå kommer att hålla om dig, jag kommer att torka bort de ändlösa tårarna och jag kommer att byta ut viskningarna till jag älskar dig och du kommer att begrava ditt ansikte vid min hals och vi kommer aldrig att släppa varandra. Det vet vi båda om. För att vi älskar varandra.
Och när jag är hundratals mil från dig, när jag vet att vi inte kan se varandras ansikten på hur lång tid som helst, så finns du så nära mitt hjärta ändå. Jag ser ditt vackra leende i våra minnen, jag känner din lukt i näsborrarna. För inget i mitt liv är så viktigt som du nu. Jag vet älskling att vi hade klarat oss på vår kärlek. Du kallar mig naiv men jag kallar mig kär.
Dina kramar är som energi för min själ. Jag hade kunnat krama dig för alltid, satt ihop mig med dig och aldrig släppt dig. Din doft, dina mjuka tröjor. Jag älskar dig så jag hade kunnat sprängas i miljoner bitar av ren och skär kärlek. Mitt hjärta slår dubbelslag för dig. När jag hör ditt namn blir jag varm ut i fingerspetsarna. Du är så overkligt bra.
Du är min pusselbit, mitt allt. Jag älskar dig och jag vill aldrig att vår saga ska ta slut. Jag vill klinga mig fast i oss för alltid. Min finaste finaste älskade kärlek. Alltid du. Alltid.
....
Jag behöver dig, kom hit och rör om mig. Jag behöver nått att skriva om.
Hon är livrädd. Livrädd av allt som rörs upp inom henne. Alla känslor. Ett virvel av kaos. Något hon inte kan kontrollera. Tankar som tar över hennes känslor. Varför denna tortyr av ångestfyllda tankar som äter upp henne från inuti?
Det ska ju vara underbart. Felfritt. Kärlek.
Nu kanske hon bättre kan förstå kärlek på gott och ont. Med kärlek kommer även smärta. Och ångest. Även ångest hon inte vill ha, försöker tänka bort, ältandet som kommer från ingenstans. En liten vink, en obetydlig (även betydeslös) vink som sätter igång en tornado inom henne. En tornado hon försöker kväva för detta är inget hon själv väljer att känna. Varför drabbas hon av detta gång på gång? En stark illamåendekänsla bildas i djupet av magen och rör sig febrilt uppåt, låter henne smaka på avsky. Främst av sig själv, hennes innersta rädslor förvandlas till ångestångestångest. Hon vill kväva sina tankar, tänka bortbort, vill inte känna såhär.
Ändå finns inget hon kan göra förutom att vänta ut det. Känna varenda millisekund av fruktansvärda tankar hon egentligen inte vill ha med att göra.
Och tyst måste hon vara, annars sårar hon andra. Främst den hon älskar och därför är hon tyst. Delar inte med sig, för vetskapen om hur sårad han kommer att bli och missförståndet om att det är så hon tycker (fast det inte är det) är för mycket, för det är inte sanningen. Sanningen är att hon inte bryr sig, är likgiltig, glad och kär. Inte det som känns inuti. Detta kommer fram av dålig självkänsla som slår henne hårt i ansiktet ibland.
Och gråten som byggs upp inom henne, sväljer hon som om det gällde liv eller död. Hon vägrar låta hennes ta över, vägrar må dåligt över något hon egentligen inte tycker.
Därför ska känslorna döden dö. Dö ska det och aldrig få komma ut ur hennes mun. Inne ska de stanna tills de försvinner av sig själva. Det är ju faktiskt bäst så.
Det ska ju vara underbart. Felfritt. Kärlek.
Nu kanske hon bättre kan förstå kärlek på gott och ont. Med kärlek kommer även smärta. Och ångest. Även ångest hon inte vill ha, försöker tänka bort, ältandet som kommer från ingenstans. En liten vink, en obetydlig (även betydeslös) vink som sätter igång en tornado inom henne. En tornado hon försöker kväva för detta är inget hon själv väljer att känna. Varför drabbas hon av detta gång på gång? En stark illamåendekänsla bildas i djupet av magen och rör sig febrilt uppåt, låter henne smaka på avsky. Främst av sig själv, hennes innersta rädslor förvandlas till ångestångestångest. Hon vill kväva sina tankar, tänka bortbort, vill inte känna såhär.
Ändå finns inget hon kan göra förutom att vänta ut det. Känna varenda millisekund av fruktansvärda tankar hon egentligen inte vill ha med att göra.
Och tyst måste hon vara, annars sårar hon andra. Främst den hon älskar och därför är hon tyst. Delar inte med sig, för vetskapen om hur sårad han kommer att bli och missförståndet om att det är så hon tycker (fast det inte är det) är för mycket, för det är inte sanningen. Sanningen är att hon inte bryr sig, är likgiltig, glad och kär. Inte det som känns inuti. Detta kommer fram av dålig självkänsla som slår henne hårt i ansiktet ibland.
Och gråten som byggs upp inom henne, sväljer hon som om det gällde liv eller död. Hon vägrar låta hennes ta över, vägrar må dåligt över något hon egentligen inte tycker.
Därför ska känslorna döden dö. Dö ska det och aldrig få komma ut ur hennes mun. Inne ska de stanna tills de försvinner av sig själva. Det är ju faktiskt bäst så.
Vad vore jag utan dina andetag?
Min nära vän Camilla ringde mig precis, hon firar 1 år med sin pojkvän idag och han kom hem och visade upp sin arm där han tatuerat in hennes namn å hon var helt överlycklig.
Jag blir lycklig när mina vänner mår bra och är lyckliga.
Jag blir också sugen på att tatuera mig, men har jag väntat såhär länge kanske jag ska låta bli helt?
Eller komma på något bra att tatuera, har en text jag skulle vilja göra men vet inte var?
Vi får se.....
HAVET.
Jag har suttit nere vid havet hela morgonen och försökt rensa bort negativa saker ifrån mitt huvud.
Havet är min friborg, jag mår aldrig så bra som när jag sitter och tittar på havet.
Och idag var det extra härligt med tanke på att solen skiner och det är totalt vindstilla.
Anna kom ner och höll mig sällskap en stund och kom med en kaffe termos!
Det bästa i livet, HAVET!
Dance our tears away
Att vara stark.
Att vara stark är inte Att aldrig falla Att alltid veta Att alltid kunna .
Att vara stark är inte Att alltid orka skratta Att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte Att lyfta tyngst Att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är Att leva livet som det är, Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten Slå sig hårt Och alltid komma igen.
Att vara stark är Att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är Att se ljus i mörkret Och alltid kämpa för att nå dit.
Stone heart.
Mitt sinne river upp åratal av gamla sår och jag,
jag kan inte andas.
Rör min hud som är förstörd sedan länge
och känner ingenting.
Andas, försöker åtminstonde
och det enda som låter
är ljudet av gråt som fastnat
i min hals.
Och du. Jag tränger bort dig, längre bort i min hjärna, ut ur mina porer och ur mina tårkanaler. Jag pressar bort dig från mitt så kallade liv och jag röker bort min friska kropp. Jag älskade att hata dig och nu hatar jag att hata ditt älskade du.
För du förtjänar inte en tanke av min tid, du förtjänar inte en känsla, en tår eller ett krossat hjärta. Men såklart tar du vad du vill ha och lämnar resten kvar till mig att sopa upp.
Resterna av mitt liv ligger för alltid under dina fötter.
TRUST.
Jag och Nathalie
Russian Roulette
I love the way you lie
PARTY!
Efter NOLL sömn i natt så gick jag upp i morse och åkte till min bästa vän, åt en mysig hotell frukost på Särö hus och gjorde mina ögonfransar och blev fin igen. Jag känner mig helt naken utan ögonfransar.
Nu ska jag ta en jäääävligt lång promenad ner till havet av all skit som tar upp mina tankar, ut med gammalt och in med ny positiv energi.
Längtar tills ikväll, då är vi 25 personer som ska åka in till stan och fira Jenny som fyller år. Klockan 18 ska alla tjejer samlas och bli både sminkade och få en fin håruppsättnig. Egentligen skulle jag behöva åka och köpa något nytt att ha på mig men har ingen ork alls till det.
Men ikväll ska jag dansa, ha kul och bli jävligt full, det var alldeles för längesen.
UT UR MITT LIV NU!
Jag ligger och gråter i min säng och känner hur varma tårar rinner ner för mina kinder. Ibland når några min läpp och jag känner sältan av dem när jag spänner läpparna. Jag ligger och kramar om mig själv och gråter, hulkar, vill skrika rakt ut.
Jag skrämmer nästan mig själv. Jag vill aldrig tänka på dig igen men så klart är du det enda som finns i mitt huvud just nu. Vad som hände är sådant man lovar varandra aldrig ska hända. Jag känner mig krossad, förolämpad, utnyttjad men mest av allt sårad.
Jag förstår inte hur du kunde, efter allt vi haft tillsammans, göra så. Hur du kunde förstöra mig såhär.
Så jag ligger på sängen och håller hårt i täcket om min darrande kropp, och jag önskar att jag aldrig aldrig aldrig träffat dig, aldrig spenderat ett år av mitt liv med dig, eller att jag någonsin överhuvudtaget valde att lita på dig och ge dig det mest värdefulla jag äger.
Mitt hjärta.
Så hejdå. Adjö till vad vi haft, vad vi aldrig kommer att ha igen. Till känslorna som brann inuti oss. Eller mig iallafall. Hejdå, hejdå till dig, till mig och till oss. Till vad som var Vi.
Jag önskar att jag aldrig träffat dig.
Almost HOME.
Snart framme i Göteborg, dessa timmarna bara flyger iväg när man sitter som en GUD och lyssnar på spotify. Har fått gjort massa viktiga saker under bussresan ockå, skrivit och svarat på lite jobbmail.
Det har snöat lite på vägen men i Gbg ser det ut att vara fint väder, UNDERBART.
Nu ska jag hem, duscha och sen åka och mysa med någon av mina vänner, vet dock inte vem den lyckliga blir ännu, det får vi se.
Som jag hade dig förut.
Han ligger tätt bakom mig och sover. Jag känner hans lätta andetag mot min nakna nacke och själv ligger jag här med öppna ögon och försöker, gör allt jag kan för att övertala mitt inre att somna. Jag orkar inte, orkar inte vara vaken mer. Vill somna, försvinna bort och glömma kriget i min hjärna.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
Och jag gråter inte längre, är inte längre vaken och känner mig inte längre krossad.
Ha ett bra liv. Jävla du.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
Och jag gråter inte längre, är inte längre vaken och känner mig inte längre krossad.
Ha ett bra liv. Jävla du.
Reason to CRY
Kommer du ihåg när vi älskade varandra?
När luften, tankarna, alla känslorna kretsade kring oss två. Vi mot världen, vi skulle aldrig låta något komma vår kärlek nära, ens i närheten av att ens snudda vid den. För vi var själsfränder.
Världen kunde kasta vad som helst i vår väg och vi skulle klara oss helskinnade. Vilken fantastisk känsla.
Vi höll varandras hjärtan i händerna, våra sköra älskande hjärtan som slog i takt med varandra. Alltid vi, alltid vi. Tillsammans var vi starka, tillsammans slogs vi mot världens onda.
Vi skrev långa brev till varandra när vi var tiotals mil från den andre. Vi grät bittra tårar efter saknaden av vår älskade. Vi log och släppte inte taget när vi till slut sågs.
Våra resor kändes alltid uträknade, ner på sekunder.
Veckorna kändes som månader, månader som år. Aldrig skulle vi skiljas åt, aldrig skulle vi ta slut. Lågan som brann så starkt inuti våra bröstkorgar fick alltid bränsle av kärleken. Och kärleken tog aldrig slut.
Vi hade, som alla andra, våra motvindar. Dispyter, tårar, hårda ord. Envisheten i oss vägrade erkänna sig besegrad för det mesta. Någon av oss fick till slut svälja sin stolthet och be om ursäkt. Pussa bort den andres tårar, krama om som om den man älskade var döende. Lämna mig inte, lämna mig inte. Sluta aldrig älska mig.
Men en kärlek så stark, minnen så vackra och ord med känslor så starka att de knappt tordes uttalas, allting hade sitt slut, även du och jag.
Solen lyste mig starkt i ögonen den vackra dag som skulle förändra mitt liv, ditt, oss, för alltid.
Jag hade inte mycket aptit, jag drack iskall dricka samtidigt som jag samtalade med fina damer om diverse händelser som påverkat oss på olika vis. Jag började på en mening som skulle utlösa en explosion i hjärtat. "Det är något fel på mig, men jag vet inte vad..."
Fortspolning. Paniken som steg mig upp i huvudet, de konstanta samtalen till dig när du inte svarade, rädslan i min röst som skrämde dig. En bussfärd, en ångestkänsla som åt upp mig.
Ett samtal i samma soliga väder, kaffedoften jag kände samtidigt som jag uttalade ord jag aldrig velat tänka på. Tårar, kramar, tröst och missförstånd.
En, två, fyra dagar gick. En vecka. Den eviga sorgen i mitt hjärta som blev värre för var dag. En besvikelse, ett bråk, en mening du sa som krossade min fragila värld.
En månad. Två, tre. Sorgen hade ätit upp mig. Jag hade gråtit konstant i månader. Jag älskade inte dig längre. En händelse så stark som gjorde att agerandet för den vi älskade inte blev som tänkt. Rädsla.
Det ordet, det gör mig fortfarande illamående. Rädsla. Tänk vilken styrka det ordet har.
En solig höstdag. Ett samtal. Vi gråter, vi kämpar, det går inte. Den sista droppen föll. Vår kärlek tog slut. Jag grät hela dagen, jag grät hela natten. Jag grät och trodde aldrig att det skulle ta slut.
I månader längtade mitt hjärta efter dig. I timmar kunde jag tänka på minnen, dofter, platser vi delar.
Fram tills nu. Nu har jag äntligen börjat känna ett avslut på en evig saknad.
Nu, min fina föredetta kärlek, nu börjar jag äntligen ha kvar dig som ett fint minne i mitt hjärta, som det ska bevara för alltid, istället för något som äter upp mig inifrån.
Vi blev du och jag. Du och jag kommer alltid dela de upplevelserna, fast i minnet, i leenden, i drömmar.
Och det gör absolut ingenting.
När luften, tankarna, alla känslorna kretsade kring oss två. Vi mot världen, vi skulle aldrig låta något komma vår kärlek nära, ens i närheten av att ens snudda vid den. För vi var själsfränder.
Världen kunde kasta vad som helst i vår väg och vi skulle klara oss helskinnade. Vilken fantastisk känsla.
Vi höll varandras hjärtan i händerna, våra sköra älskande hjärtan som slog i takt med varandra. Alltid vi, alltid vi. Tillsammans var vi starka, tillsammans slogs vi mot världens onda.
Vi skrev långa brev till varandra när vi var tiotals mil från den andre. Vi grät bittra tårar efter saknaden av vår älskade. Vi log och släppte inte taget när vi till slut sågs.
Våra resor kändes alltid uträknade, ner på sekunder.
Veckorna kändes som månader, månader som år. Aldrig skulle vi skiljas åt, aldrig skulle vi ta slut. Lågan som brann så starkt inuti våra bröstkorgar fick alltid bränsle av kärleken. Och kärleken tog aldrig slut.
Vi hade, som alla andra, våra motvindar. Dispyter, tårar, hårda ord. Envisheten i oss vägrade erkänna sig besegrad för det mesta. Någon av oss fick till slut svälja sin stolthet och be om ursäkt. Pussa bort den andres tårar, krama om som om den man älskade var döende. Lämna mig inte, lämna mig inte. Sluta aldrig älska mig.
Men en kärlek så stark, minnen så vackra och ord med känslor så starka att de knappt tordes uttalas, allting hade sitt slut, även du och jag.
Solen lyste mig starkt i ögonen den vackra dag som skulle förändra mitt liv, ditt, oss, för alltid.
Jag hade inte mycket aptit, jag drack iskall dricka samtidigt som jag samtalade med fina damer om diverse händelser som påverkat oss på olika vis. Jag började på en mening som skulle utlösa en explosion i hjärtat. "Det är något fel på mig, men jag vet inte vad..."
Fortspolning. Paniken som steg mig upp i huvudet, de konstanta samtalen till dig när du inte svarade, rädslan i min röst som skrämde dig. En bussfärd, en ångestkänsla som åt upp mig.
Ett samtal i samma soliga väder, kaffedoften jag kände samtidigt som jag uttalade ord jag aldrig velat tänka på. Tårar, kramar, tröst och missförstånd.
En, två, fyra dagar gick. En vecka. Den eviga sorgen i mitt hjärta som blev värre för var dag. En besvikelse, ett bråk, en mening du sa som krossade min fragila värld.
En månad. Två, tre. Sorgen hade ätit upp mig. Jag hade gråtit konstant i månader. Jag älskade inte dig längre. En händelse så stark som gjorde att agerandet för den vi älskade inte blev som tänkt. Rädsla.
Det ordet, det gör mig fortfarande illamående. Rädsla. Tänk vilken styrka det ordet har.
En solig höstdag. Ett samtal. Vi gråter, vi kämpar, det går inte. Den sista droppen föll. Vår kärlek tog slut. Jag grät hela dagen, jag grät hela natten. Jag grät och trodde aldrig att det skulle ta slut.
I månader längtade mitt hjärta efter dig. I timmar kunde jag tänka på minnen, dofter, platser vi delar.
Fram tills nu. Nu har jag äntligen börjat känna ett avslut på en evig saknad.
Nu, min fina föredetta kärlek, nu börjar jag äntligen ha kvar dig som ett fint minne i mitt hjärta, som det ska bevara för alltid, istället för något som äter upp mig inifrån.
Vi blev du och jag. Du och jag kommer alltid dela de upplevelserna, fast i minnet, i leenden, i drömmar.
Och det gör absolut ingenting.
Sveeeeeeeeeeeerige
God morgon!
Jag satte mig precis på bussen mot Sverige så nu har jag 3 och en halv timmas bussresa framför mig, FAN va härligt.
Fast jag åker likadan buss som jag åkte upp hit till Oslo med.
Ni vet den med massagefotöljer och benutrymme som en kung så jag kan slappna av hur enkelt som helst.
Efter en lång vecka med mycket och slitit jobb ska det bli skönt att få komma hem till familjen och vännerna i Göteborg även om min Johan fattas så är det skönt att vara med nära och kära över påsk.
Funderar på att åka upp och hälsa på i Stockholm en sväng över påsk med men vi får se hur mycket tiden räcker till.
Please understand.
I've been dying inside, little by little. Nowhere to go I'm going outta my mind, an endless circle
Du förstår inte, säger jag. Du förstår inte hur mycket du betyder.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?
Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?
Jag förstörde dig.
Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG
Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.
Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla snÄLLA SNÄLLAGÅINTE
Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.
Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.
Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?
Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?
Jag förstörde dig.
Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG
Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.
Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla snÄLLA SNÄLLAGÅINTE
Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.
Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.
Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.
Låååånga krävande dagar.
Nu har jag börjat komma in i "mitt nya liv" i Norge och Oslo där jag ska bo ett tag och jobba.
Det känns kul och spännande med en ny stad och ett nytt jobb men faaaaan va trött jag är på dagarna.
Har inte kunnat sova bra sen jag åkte ifrån min pojkvän för en och en halv vecka sen.
Får PANIK när jag inte an sova.
Jag behöver ju min skönhetssömn på minst 8 timmar varje natt egentligen så snart blir jag väl helt knäpp om jag inte får sova.
Nu ska jag pyssla och göra påskägg.
Word.
Hej alkoholism!
”Hej Droger, beroende heter jag!
Jag vänder upp och ner på dom flesta hem, river sönder alla familjeband, tar barnen ifrån er, och det är bara början. Jag kostar mycket mer än Diamanter, mer än Guld, och sorgen som följer mig är ett skådespel. Om du behöver mig, kom ih…åg att det är lätt att hitta mig, jag är överallt, runt om kring dig, jag finns i skolorna, och i alla föreningar, arbetsplatser mm.
Jag bor hos dom rika och dom fattiga med. Jag bor längre ner i gatan hos dig, och är kanske din granne! Min makt är övernaturlig. Prova, så ska du få se. Och OM du provar mig kommer du förmodligen aldrig att släppa mig. Prova mig EN gång, och jag kanske släpper dig, men provar du mig flera gånger, så är din själ förmodligen min. När jag styr dig, stjäl du och ljuger, du gör vad som helst bara du blir ”hög”. Kriminella saker kommer du också att göra, bara för att känna min närvaro, kommer att vara värt det när jag finns i dina armar. Du kommer att ljuga för din mor, stjäla ifrån dina anhöriga, med mera.
Och när du ser deras tårar, borde du känna sorg/smärta.
Men med MIG glömmer du!
Ditt samvete, Din uppfostran. Jag blir ditt samvete, jag kommer att lära dig min värld. Jag tar barn ifrån föräldrar, föräldrar ifrån barn. Jag kommer att få dig glömma din tro och skrämma iväg dina vänner. Jag kommer att ta allt ifrån dig , ditt vackra utseende, din stolthet, och jag kommer alltid att vara med dig, vid din sida alltid. Du kommer att ge mig allt, din familj, ditt hem, dina vänner, dina pengar, Du och jag blir ”ett” . Jag kommer att ta ifrån dig allt vad du har och när du inte har något kvar, kan du skatta dig lycklig om du har livet kvar. Om du hör röster skrika i ditt huvud då är det bara jag. Om du ser syner eller skakar okontrollerat ska du veta att det är bara jag som är hos dig. Jag vill bara att du ska veta att det är en gåva ifrån mig till dig, men sen är det för sent, du ser att du är underkastad mitt maktbegär, och vi kommer aldrig att skiljas, Du kommer att ångra att ha testat mig, dom flesta gör det, men nu är du min. Men kom ihåg. DU KOM TILL MIG inte jag till dig. Du visste vad skulle komma. Alla har sagt det , du har fått höra det åter och åter igen. Du hade/Har ett val Och du väljer/valde. Du hade kunnat sagt ”Nej tack” och gått därifrån, Men nu har du träffat mig, Vad ska du göra? Jag tar gärna din hand och leder dig till fördärvet, ger din familj massor av sorg,och kommer att hålla din hand ända ner i träsket.
Den bitterljuva sanningen.
You dont deserve my tears, i guess thats why they aint there.
Du mötte någon ny
Gav ditt hjärta till någon
du hoppades har hand om det
Du glömde saknaden
Du glömde tårarna
och de vassa bitarna av
ditt mjuka inre
Du slutade älta
Du gav upp ensamheten
mot något så mycket bättre
Ett hjärtslag, en ökad puls
Blickarna som möts
Du tror på er, du vill
bara ha er
Du mötte någon ny
och förträngde
allt som andades ensamhet
Gav ditt hjärta till någon
du hoppades har hand om det
Du glömde saknaden
Du glömde tårarna
och de vassa bitarna av
ditt mjuka inre
Du slutade älta
Du gav upp ensamheten
mot något så mycket bättre
Ett hjärtslag, en ökad puls
Blickarna som möts
Du tror på er, du vill
bara ha er
Du mötte någon ny
och förträngde
allt som andades ensamhet
Just because.
Cause you are my heaven
Det var ett enkelt, självklart faktum. Hon älskade honom. Han älskade henne. Det var bara så det var.
De var oemotståndliga. Alla såg det och alla sa det, för jämnan.
Då är det klart att man bygger upp någon slags förväntning på att saker aldrig kommer att ta slut.
Att det man är nu, kommer vara för alltid. Man kommer aldrig splittras i miljoner små bitar, man kommer inte gråta sig till sömns varje natt i vad som känns som evigheter, man kommer inte behöva hitta någon ny att älska.
Och verkligheten.
Hon grät. Snyftade sig igenom månad efter månad. Hon sov nästan ingenting, levde i en slags fantasi om att allting kommer att bli bra, när som helst igen. Allt skulle bli som vanligt igen. Han skulle omfamna henne om kvällarna, bli sur på henne när hon aldrig slutade envisas om att hon hade rätt, han skulle väcka henne med frukost på sängen på hennes födelsedag och han kommer att alltid hålla hennes hjärta, och hon hans.
De förlorade varandra på det mest vidrigaste sätt det finns.
En av dem tappade kärleken, den andra revs i bitar.
De var oemotståndliga. Alla såg det och alla sa det, för jämnan.
Då är det klart att man bygger upp någon slags förväntning på att saker aldrig kommer att ta slut.
Att det man är nu, kommer vara för alltid. Man kommer aldrig splittras i miljoner små bitar, man kommer inte gråta sig till sömns varje natt i vad som känns som evigheter, man kommer inte behöva hitta någon ny att älska.
Och verkligheten.
Hon grät. Snyftade sig igenom månad efter månad. Hon sov nästan ingenting, levde i en slags fantasi om att allting kommer att bli bra, när som helst igen. Allt skulle bli som vanligt igen. Han skulle omfamna henne om kvällarna, bli sur på henne när hon aldrig slutade envisas om att hon hade rätt, han skulle väcka henne med frukost på sängen på hennes födelsedag och han kommer att alltid hålla hennes hjärta, och hon hans.
De förlorade varandra på det mest vidrigaste sätt det finns.
En av dem tappade kärleken, den andra revs i bitar.
Dööööööööööööd.
Efter att inte ha sovit en blund i natt och varit och jobbat på det nya jobbet så känner jag mig helt död.
Har inte ens ork till att hoppa in i en dusch.
Men kul har jag haft samtidit som det varit jävligt slitigt.
Nu ska vi snart laga middag och sen blir det bums i säng för mig om jag ska orka med hela veckan.
Jag bloggar mer imorgon när jag förhoppningsvis är lite piggare.
När vi ändå talar om havet.
Jag har en konstant längtan efter havet. Efter saltvatten i mitt hår. Efter blöta stenar som är för hala för att gå på. Jag saknar den mörkblåa färgen som sträcker sig så långt ögat kan nå. Efter tång som smeker ens fötter nedifrån mörkret. Jag har en längtan efter en särskild doft som finns vid havet. En sälta blandat med frisk luft. Jag blir så nära till gråt när jag tänker på det. Det finns så mycket längtan till så mycket.
Don`t judge me.
Hans huvud ligger rakt över mitt hjärta
och nu hör jag mina hjärtslag tydligare i min hjärna bildas samtidigt:
är allt detta en illusion? en fantasi jag skapat i huvudet, men mest i hjärtat?
om det är så, då kanske jag går sönder.
mest för att viljan, drömmen ska slå in, bli min verklighet.
och när man önskar för mycket, har det redan förstörts sedan långt innan.
man smakar på känslor man inte känt på länge.
hoppas, tror, önskar. man håller hjärtat hårt och blundar
Tanken försvinner efter en millisekund, kanske mindre
Låter honom ligga kvar med huvudet över mitt hjärta
låter honom höra hur hårt det slår.
Låter honom förstå att det är han som gör det så.
och nu hör jag mina hjärtslag tydligare i min hjärna bildas samtidigt:
är allt detta en illusion? en fantasi jag skapat i huvudet, men mest i hjärtat?
om det är så, då kanske jag går sönder.
mest för att viljan, drömmen ska slå in, bli min verklighet.
och när man önskar för mycket, har det redan förstörts sedan långt innan.
man smakar på känslor man inte känt på länge.
hoppas, tror, önskar. man håller hjärtat hårt och blundar
Tanken försvinner efter en millisekund, kanske mindre
Låter honom ligga kvar med huvudet över mitt hjärta
låter honom höra hur hårt det slår.
Låter honom förstå att det är han som gör det så.
Buss DELUXE.
Nu sitter jag på bussen mot Oslo, närmare bestämt Bus4you, värsta lyxbussen med stora massagefortöljer som säten så jag sitter som en prinsessa och surfar på deras internet.
Fick plats längst fram med så kan jag sitta och titta ut när vi åker förbi Uddevalla och Fjällbacka, mitt vackra sommarställe.
Det är så vackert att åka här, man an se havet nästan hela vägen.
Säterna är så bekväma så jag kanske rent av somnar en stund?!?
Oslo.
Håller på att packa det sista för snart går bussen mot Oslo.
Ingen jätte panik om jag skulle glömma något då jag bara ska vara där en vecka för att sedan åka hem till Göteborg igen.
Stället där jag ska jobba ska nämligen vara stängt över påsk så då stannar jag inte kvar i Oslo utan jag åker hem en sväng.
Har sovit som en riktig BAJSKORV i natt, vaknade vid 4och låg och hosatde upp mina lungor i 4 timmar innan jag kunde somna igen vid 8 och vaknade igen vid 11.
Ser inte fram emot att sitta på en buss i 4 timmar med den här hostan kan jag meddela.
Och febern är tillbaks också, inte mycket feber men jag känner ändå att den finns där, jävla skit, jag som skulle bli frisk tills imorgon, det lär nog tyvärr inte hända.
Run to something beautiful
Every teardrop is a waterfall.
Vi möter varandra och det är som att det är något i luften som uppstår och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag vet att det är du som gör att det känns så och det gör mig rädd. Rädd för att det betyder att det också kan göra mig lycklig vilket i sin tur kan göra att jag kan bli ledsen av lyckan, så jag är lite på min vakt men mitt hjärta slår extra hårt i din närvaro och istället för att låta rädslan äta upp mig, låter jag bruset inuti huvudet, den varma känslan i magen och mitt sunda förnuft ta övertaget, låta mig översköljas av lycka. Enorm förbannat fin lycka och det gör mig bara så glad att du vill finnas i mitt liv till att börja med att det faktiskt inte gör något hur det går. Vad går? Vi som går.
Jag hade aldrig ens en tanke till att börja med på att du och jag skulle ens bli vi. Jag bara tyckte att du var vacker att se på, att din röst och stämma var otrolig och att din ögon lyser av en självsäkerhet som resten av världen avundas dig. Att du är så säker på att du är du, att det bara känns så självklart liksom.
Så när vi kysser varandra och jag imploderar för att du är så nära mig, vågar jag knappt tänka längre än en sekund framåt i tiden och det enda jag vill är att tiden ska slå, men vad som istället händer är att tiden rusar och vi ligger hopslingrade, händer flätade och kinder smekande mot varandra.
Du blir den mest självklara sak i världen och jag unnar mig dina kyssar. Jag unnar mig dina blickar och dina händer på min kropp.
En tänker att du kanske inte ska vara det mest självklara för sådana saker kan man förlora men jag tänker att det inte går att hjälpa, att du bara är något som det känns som att du alltid skulle vara, i mitt liv.
Och du säger starka ord som fastnar i mina hörselgångar, som jag kommer att bli beroende av, som jag inte vill bli beroende av. Jag distanserar mig omedvetet från din varma famn för att skydda mig från när samma famn slår bort mig.
Men nu, just precis nu, finns bara du, du och din ömhet.
I`m never changing who i am.
Du pussar mig på kinderna och jag ler lite men kan inte låta bli att bli uppäten av det svarta hålet som växer sig större i min bröstkorg. Den dunkande smärtan som känts rakt i hjärtat de senaste veckorna. Känslorna av en panikångestattack växer sig starkare och påminner mig om svunna tider.
Du pussar mig på kinderna och pratar om saker som egentligen aldrig kommer att hända för att livet är för invecklat i sig självt, men du ser inte det för din naiva världssyn har ännu inte blivit påverkad av någon fatal händelse som kommer att förändra dig för alltid.
Du pussar mig på kinderna för att du inte vet vad som pågår. Du tror att du vet allting, du tror att du känner mig, men du har inte en aning om vem jag är. Du vill lära känna varenda lilla bit av mig för att du tror att det kommer att göra saker bättre. Men egentligen kommer sanningen bara att göra för ont, du kommer att hålla för dina öron och du kommer ångra att du någonsin frågat mig, haft viljan, eller försökt att en lyssna och förstå det jag säger. Det gör ont, men du ser inte, du hör inte, för du vill inte.
Du pussar mig på kinderna i hopp om att allting ska förbli som vanligt. Men livet, världen, kärlek, blir aldrig vad det varit, någonsin igen.
Du pussar mig på kinderna och pratar om saker som egentligen aldrig kommer att hända för att livet är för invecklat i sig självt, men du ser inte det för din naiva världssyn har ännu inte blivit påverkad av någon fatal händelse som kommer att förändra dig för alltid.
Du pussar mig på kinderna för att du inte vet vad som pågår. Du tror att du vet allting, du tror att du känner mig, men du har inte en aning om vem jag är. Du vill lära känna varenda lilla bit av mig för att du tror att det kommer att göra saker bättre. Men egentligen kommer sanningen bara att göra för ont, du kommer att hålla för dina öron och du kommer ångra att du någonsin frågat mig, haft viljan, eller försökt att en lyssna och förstå det jag säger. Det gör ont, men du ser inte, du hör inte, för du vill inte.
Du pussar mig på kinderna i hopp om att allting ska förbli som vanligt. Men livet, världen, kärlek, blir aldrig vad det varit, någonsin igen.
Låt mig smaka på din kärlek en sista gång innan jag överger dig, för alltid...
Lördag.
Efter en natt av knappt någon sömn alls så bestämde jag mig för att gå ut och gå en lååååååååång promenad i morse.
Fick med mig Martina, så vi gjorde kaffe och gick ner till havet och satte oss och myste.
Inte jätte varmt kan jag inte påstå men ändå rätt skönt när solen värmer, man känner i alla fall att det går åt rätt håll.
Det gör min förkyldning med, som nu övergått i världens äckligaste slemhosta från HELVETET.
PANIK!
Och någon hostmedecin har jag inte heller, det får väl bli en 4:a whiskey mot hostan ikväll innan jag ska sova?
I believe in......
Everyone knows life has its ups and downs, one day you're on top of world and one day you're the clown.
Jag kan ej
förlåta mig själv
för det jag gjorde
inte ens de förändringar
jag gick igenom
är en ursäkt
jag ljög om allt
i hopp om
att aldrig
förlora
hon som kunde varit
min dröm
mitt liv
mitt fönster står öppet
och det regnar in
det finns inga ord
som kan plåstra om
såren
jag tänker på henne ofta
och hoppas att
den som har henne nu
vet hur speciell hon är
hon kom som en vind
och förde med sig ett
hopp om att framtiden
skulle vara en plats för oss
men där på mariatorget
släppte hon min hand
hon bytte den mot en annan
och jag tog tag i flaskan
allt som är kvar
är endast ekon
ringvägen drar förbi
mitt fönster
och det får mig
att känna mig så
otroligt instängd
i mitt rum
jag minns när jag kunde
synas offentligt, utan att skämmas
kunna slira runt på gatorna
den tiden är slut
inget för mig längre
ingen väg som fortsätter
i evigheter
jag hatar långa vägar
jag är fastbunden
i ett hörn
det finns inget kvar
inget alls
är en tragisk figur
jag kan inte lämna mig själv ifred
inte ens i sömnen
varför kan jag inte få vara
någon annan, någon bättre
någon som faktiskt kan le
någon som inte är så otroligt
ledsen
att han ej kan gråta
jag är blind
men inte tack vare blod
tårar
eller svett
utan minnen...
minnen...
förlåta mig själv
för det jag gjorde
inte ens de förändringar
jag gick igenom
är en ursäkt
jag ljög om allt
i hopp om
att aldrig
förlora
hon som kunde varit
min dröm
mitt liv
mitt fönster står öppet
och det regnar in
det finns inga ord
som kan plåstra om
såren
jag tänker på henne ofta
och hoppas att
den som har henne nu
vet hur speciell hon är
hon kom som en vind
och förde med sig ett
hopp om att framtiden
skulle vara en plats för oss
men där på mariatorget
släppte hon min hand
hon bytte den mot en annan
och jag tog tag i flaskan
allt som är kvar
är endast ekon
ringvägen drar förbi
mitt fönster
och det får mig
att känna mig så
otroligt instängd
i mitt rum
jag minns när jag kunde
synas offentligt, utan att skämmas
kunna slira runt på gatorna
den tiden är slut
inget för mig längre
ingen väg som fortsätter
i evigheter
jag hatar långa vägar
jag är fastbunden
i ett hörn
det finns inget kvar
inget alls
är en tragisk figur
jag kan inte lämna mig själv ifred
inte ens i sömnen
varför kan jag inte få vara
någon annan, någon bättre
någon som faktiskt kan le
någon som inte är så otroligt
ledsen
att han ej kan gråta
jag är blind
men inte tack vare blod
tårar
eller svett
utan minnen...
minnen...
Crying out your name.
Idag har jag faktiskt känt mig lite piggare, febern är nere på 38 och jag har orkat fika med Anna (nästan), höll på att svimma och blev helt yr och skakig men jag gjorde det i alla fall och nu på kvällen har jag tagit en liten promenad vilket var jävligt skönt. Det finns ingenting som slår svensk frisk luft.
Nu ligger jag i sängen (som vanligt), som jag gjort i snart 3 dygn och ska strax sova om det går förstås.
Har haft så jävla svårt att sova sen jag kom hem till Sverige efter att ha varit hos min kille, kan inte riktigt få samma djupsömn som jag får när jag sover bredvid honom, det går bara inte.
Tur att det inte var tvärtom.
Jag känner mig helt enkelt trygg när han är i närheten.
Imorgon hoppas jag att jag är såpass pigg så att jag kan fixa lite saker på dagen, behöver handla lite saker för Oslo.
Fast bara massa tråkigt, som smink borttagning och så.
Nu ska jag försöka sova!
In the end you will see who is fake and who is the real one that stays beside you no matter what happens.
Tystnadens ljud brinner som eld
spränger tankarna mitt itu
staden är öde och så kall
på ny asfalterade gator jag ser nu
explosioner på stadens gator
får stjärnorna att falla som du
nedanför en sne horisont
som liknar siffran sju.
så hårt så hårt känns kylan
din bleka hand mot min kind
fantasier snurrar omkring
din blick gör mig svag och blind.
någonstans bland vimmlet
exploderar du, just nu..
miniatyrer och trasiga bitar
som en gång var du.
Tappa inte bort dig själv i dina försök att hålla kvar någon som inte bryr sig om att förlora dig.
Jag kommer aldrig att tro på dig. Kommer alltid tro att du ljuger, även när du pratar sanning.
......
WORD.
Skrivsugen.
Som om man tror sig höra ärligheten när någon helt omotiverat säger: Jag kommer aldrig att älska någon så som jag älskar dig. Naivt nog låter man det ta över hela ens existens och man tänker att kanske begick man ett misstag kanske finns det evig kärlek? Fast vad är evigt, tills man träffar någon annan? Hur kan man då genuint påstå att det är du och ingen annan som man är menad att vara med när det är just precis tvärt om och man naket och ensamt måste stå till svars och hålla ansiktet fritt från fett och tårar varje dag mellan 11 och 22?
Give youre heart a break
Du tar åt dig för mycket utav de jag verbaliserar. Jag tror faktiskt att jag har större inflytande på ditt liv än vad du erkänner. Ibland känns det patetiskt, att skriva på sikt, att mena men inte att berätta. Och det känns fel att veta att något du håller så kärt har en relation med mig som du helst av allt skulle förbjuda. En relation till mig som du inte förstår.
Det förstör mig lite. Jag kan se ditt cirkulära hjärta bulta genom raderna när du uttrycker din kärlek. Du skriver fantastiskt, okomplicerat, förutsägbart. Det får mig att vilja censurera mig, ta hänsyn, inte såra dina känslor. Mitt hjärta instängt bakom ett staket av revben. Jag får inte alls samma chans att finnas. Jag får inte känna och framförallt inte konkretisera.
För vad kärlek är för mig är för invecklat för dig. Du skulle aldrig våga inse. Jag respekterar så mycket mer än du, jag finner avsevärt mycket mer att analysera, då fiktiv inte existerar i mitt tankecentrum. Så monotont slingrar sig mina texter obemärkt igenom ditt filter. Jag vill också ventilera. Är det min tur nu?
Som om världen inte fanns.
Jag glömde bort vem jag var när jag var med dig. Jag hade en förmåga att alltid göra rätt och det var så lätt att sugas in. Världen utanför blev som en främmande plats jag hade ingen aning om vad som fanns där/här. Men jag har hittat mig själv i någon som är allt du inte var. Min motpol så att jag kan få vara Jag. Förlåt för att jag kastade tallrikar på dig, hade jag sett dig i dag hade jag kastat hela jävla världen. Du behöver den mer än jag (du kanske inte känner till det men moral är bra att ha. Samvete, skaffa ett.)
40 graders feber
Igår hade jag över 40 gradders feber, kommer verkligen inte ihåg när jag mådde så dåligt eller kände mig så ynklig sist.
På febern hade/har jag öroninflammation, bihåleinflammation, världens förkyldning och världens ÄCKLIGASTE slem hosta.
Livet är inte så kul just nu helt enkelt, fast idag känner jag mig snäppet piggare.
Så i snart 2 dagar har jag inte gjort annat än att ligga i min säng och tittat på massa filmer och serier.
Det är förresten enda gången jag tillåter mig själv att göra sånna saker, det är när jag är sjuk och inte orkar.
Jag är alldeles för rastlös för att bara kunna ligga i sängen en hel dag annars, jag tycker helt enkelt det är tråkigt att inte känna att man gjort något vettigt. Utan bara "slappat" bort en hel dag.
Så imorgon hoppas jag att jag känner mig bättre så jag i alla fall kan åka hem till någon och fika.
Det blev alltså inget Oslo igår (som ni kanske förstod) utan jag åker upp på söndag i stället.
Bara en dröm.
Jag drömde att du tryckte upp mig emot väggen och körde fingrarna genom mitt hår. Mina knän blev så svaga att jag gled ned längs med den vita fasaden och sedan låg jag bara där under dig. Men PANG jag slår upp ögonen klockan är 21 det enda jag har är smärtor i min hals, en snorig näsa, ett halvtomt juiceglas bredvid sängen och INGEN som kan smeka min kind. Men... det är ok. Det här är ingen konspiration av känslor, det är bara en enda emotion som eskalerar...
Varför? Därför.
Varför?
Jo för att när han pratar så bryr jag mig inte om vad han säger utan lyssnar bara på hans fantastiska röst och spelar in den så att jag kan spela upp den i huvudet när han inte är nära. För att hans ögon kan klä av mig, för att jag är så fullständigt naken när han ser på. För att jag vill göra vad som helst för honom. För att han smyger in sin hand i min vilka vi än är med. För att han blir lite blyg när jag säger fina saker. För att han aldrig låter mig vara ledsen utan tittar på mig tills jag inte kan hålla mig längre och måste börja le. För att han tar tag i mitt ansikte och kysser mig när jag är arg. För att han inte bara lovar utan gör. För att han är världens sötaste när han vaknar och småpussar på min hud. För att han accepterar att jag är svår och tycker att det är bra att jag är komplicerad. För att all tid med honom är jätteviktig. För att han värmer mig när vi ska somna. För att han säger att han är min. För att hans doft sitter kvar i mina kläder i flera timmar. För att jag får vara hur besvärlig jag vill. För att han erkänner när han har fel. För att när han pillar med mitt hår domnar allting annat bort.
Därför.
Jo för att när han pratar så bryr jag mig inte om vad han säger utan lyssnar bara på hans fantastiska röst och spelar in den så att jag kan spela upp den i huvudet när han inte är nära. För att hans ögon kan klä av mig, för att jag är så fullständigt naken när han ser på. För att jag vill göra vad som helst för honom. För att han smyger in sin hand i min vilka vi än är med. För att han blir lite blyg när jag säger fina saker. För att han aldrig låter mig vara ledsen utan tittar på mig tills jag inte kan hålla mig längre och måste börja le. För att han tar tag i mitt ansikte och kysser mig när jag är arg. För att han inte bara lovar utan gör. För att han är världens sötaste när han vaknar och småpussar på min hud. För att han accepterar att jag är svår och tycker att det är bra att jag är komplicerad. För att all tid med honom är jätteviktig. För att han värmer mig när vi ska somna. För att han säger att han är min. För att hans doft sitter kvar i mina kläder i flera timmar. För att jag får vara hur besvärlig jag vill. För att han erkänner när han har fel. För att när han pillar med mitt hår domnar allting annat bort.
Därför.
I just wanna be alone tonight I just wanna take a little breather Cause lately all I do is fight And every time it cuts me deeper.
När man längtar efter någon riktigt mycket
är det saknad efter något man har kärt
det finns stunder då man inte längre känner
att det viktiga i livet är nåt värt
Jag vill bara vara säker på att längtan
är det största och det finaste vi har
när en älskad vän försvinner några dagar
vill jag känna att min längtan den finns kvar
Har du någonsin förlorat någon älskad
vet du också hur det är att sluta tro
men ibland så kommer alltid nåt tillbaka
som i hjärtat ditt på nytt ska börja gro
Då är lyckan av att längta efter kärlek
lika stor som att få leva detta liv
dina drömmar kan då åter bli de samma
som de var men i ett annat perspektiv.
är det saknad efter något man har kärt
det finns stunder då man inte längre känner
att det viktiga i livet är nåt värt
Jag vill bara vara säker på att längtan
är det största och det finaste vi har
när en älskad vän försvinner några dagar
vill jag känna att min längtan den finns kvar
Har du någonsin förlorat någon älskad
vet du också hur det är att sluta tro
men ibland så kommer alltid nåt tillbaka
som i hjärtat ditt på nytt ska börja gro
Då är lyckan av att längta efter kärlek
lika stor som att få leva detta liv
dina drömmar kan då åter bli de samma
som de var men i ett annat perspektiv.
WORD.
Dumma jävla feber.
Vaknar och mår ännu sämre än igår (om det ens är möjligt)? Inget luktsinne, ingen hörsel INGENTING.
Kan knappt prata för det känns som rakblad i halsen.
Febertermometern visar 39,2, ungefär som igår.
Och om 3 timmar ska jag sätta mig på en buss till Oslo i 4 timmar, fan vad jag ser fram emot det, NOT!
Har inte ens någon ork till att packa, vill bara ligga still i min säng och inte röra mig en enda meter, men tyvärr så funkar ju inte det.
Har vaknat till och från hela natten så det känns som jag inte fått någon sömn i natt heller, kan helt enkelt inte sova utan min kille.
Nu ska jag lägga mig i ett bad och försöka må lite bättre.
Skriver sen när jag sitter på bussen.
Man vet inte vad man har förän man har förlorat det.
En del säger att man
Inte visste vad man hade
Förrän det var försent
Kanske kan det också vara så att du
Vet precis vad det var du hade men
Att du bara inte trodde
Att du skulle förlora det
Kanske tog du det
På något sätt för givet
Kanske gör alla det ibland
Inte visste vad man hade
Förrän det var försent
Kanske kan det också vara så att du
Vet precis vad det var du hade men
Att du bara inte trodde
Att du skulle förlora det
Kanske tog du det
På något sätt för givet
Kanske gör alla det ibland
Sjuk.
Kände redan igår när jag flög från Marseille att det var något som var fel och sen imorse så vaknade jag med VÄRLDENS förkyldning, feber och skit ont i halsen, jippi!
Det kom inte alls speciellt passande med tanke på att jag MÅSTE upp till Oslo imorgon.
Får helt enelt proppa i mig vitaminer idag.
Har tagit slut på en flaska nässpray sen igår kväll, ja vet att man inte ska ta det för ofta men det går ju inte att låta bli när näsan är så tät att man inte ens kan andas.
Nu ska jag lägga mig i ett varmt bad och svettas bort min dumma feber.
Har desutom sovit sammanlagt 3 timmar i natt så jag är på SÄMSTA tänkbara humör.
Måste packa för Oslo sen oxå, men det får bli senare när a har lite energi.
Det finaste i världen.
München!
Sitter i München nu och väntar på flyget till Göteborg, seg väntan!
Behind every single lie.
If the lies don't judge you, the truth will
But if I can't love you, then who will
But if I can't love you, then who will
DU kanner mig battre an jag kanner mig sjalv......
Ibland kan det hugga till inuti, ett sting av saknad i mitt hjärta. Vem är jag att lämna dig en bit utanför, och vem är du att göra mig orolig om nätterna då jag inte längre vet vad du gör.
Du räddade mig den där vintern då tårarna begravde mig i sorg och tankarna aldrig gick att springa ifrån. Jag kommer ihåg det som om det vore igår, hur du kunde läsa mig utan att ens möta min blick, och hur vi avslutade varandras meningar. Hur vi krampaktigt höll varandas händer genom allt. Då du bar mig igenom ett halvår från helvetet och när din värld började att snurra var det mig du lutade dig emot.
Du räddade mig den där vintern då tårarna begravde mig i sorg och tankarna aldrig gick att springa ifrån. Jag kommer ihåg det som om det vore igår, hur du kunde läsa mig utan att ens möta min blick, och hur vi avslutade varandras meningar. Hur vi krampaktigt höll varandas händer genom allt. Då du bar mig igenom ett halvår från helvetet och när din värld började att snurra var det mig du lutade dig emot.
Airport.
Fan vad jag hatar flygplatser, det maste vara bland de trakigaste i varlden.
Nu sitter jag i alla fall har pa flygplatsen i Marseille och halvgrater for att jag langtar ihjal mig efter min kille redan och jag har inte ens lamnat Frankrike annu, det ar javligt illa.
Men vi har i alla fall fatt ha 8 fina dagar tillsammans och snart ar den har JAVLA distansen slut och jag far vara med honom varje dag.
Flyger Marseille till Munchen nu men tqck och lov ar det bara 45 min vantan dar innan jag far fortsatta vidare hem mot Goteborg.
Och val i Goteborg blir det att tvatta och packa om vaskan for pa torsdag blir det Oslo. Spannande......
Nu ska jag strax ga pa mitt dumma flyg, hade det inte varit sa att jag skulle till Oslo pa torsdag sa hade jag vant tillbaks till Johan.
Strand mys idag!
Hockeymatch.
Igår spelade min älskling match och Marseille vann med 8-1 alltså är dom i semi final nu. Innan matchen mötte jag upp Emily och drack lite vin och sen efter matchen gick vi alla till en bar och drack öl. Skönt med vinst! Imorgon flyger jag hem och jag längtar INTE!
Strandhäng!
Idag har vi hängt på stranden nästan hela dagen, blå himmel och runt 20 grader. Gick och köpte frukost som vi åt på stranden sen satte vi oss på en uteservering och jag drack en pina colada i solen, det är faktiskt tillåtet bär det är "sommar". Nu ska vi snart äta middag och slänga på en film för imorgon är det hockey match, spännande !!!!
Underbar dag vid Medelhavet!
Dreams
SÅ jävla sant.
Medelhavet.
Det är något alldeles speciellt med länderna kring medelhavet.
Så underbart så det finns ju inte.
Igår hade vi 26 grader och sol, satt nere i hamnen och drack vin och svettades.
Idag är det 14 grader och storm, sjuka kontraster.
Men det är skönt ändå¨, att komma hemifrån och se något annat även om jag sett denna staden så många gånger förut.
Nu ska jag snart ställa mig i köket och göra i ordning musslor, SKA BLI GANSKA SÅ GOTT.
Ha en bra kväll.
För att kunna känna lycka måste du veta vad sorg är.
Jag tror det där med att vara olycklig är nyttigt. Att det ger, mer än det tar. Och för alla de gånger vi legat på marken, då vänner vänt ryggen, vi sabbat det som betyder mest, den som betyder mest har sabbat allt och något som du aldrig kan få tillbaka har lämnat, för alla de gånger vi fått våra hjärtan krossade, har vi hittat en samhörighet. En samhörighet med det svarta. Det som gör att vi ibland bara ger upp, för en stund. Och det är okej. Det är okej att skrika när ingen hör, när ingen lyssnar, när ingen förstår. För vi har våran egen förståelse, för de vi är. Och ingen annans liv kan jämföras med ditt. Ingen kan ta ifrån dig det du väljer att vara.
Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.
Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.Jag tror det där med att vara olycklig är nyttigt. Att det ger, mer än det tar. Och för alla de gånger vi legat på marken, då vänner vänt ryggen, vi sabbat det som betyder mest, den som betyder mest har sabbat allt och något som du aldrig kan få tillbaka har lämnat, för alla de gånger vi fått våra hjärtan krossade, har vi hittat en samhörighet. En samhörighet med det svarta. Det som gör att vi ibland bara ger upp, för en stund. Och det är okej. Det är okej att skrika när ingen hör, när ingen lyssnar, när ingen förstår. För vi har våran egen förståelse, för de vi är. Och ingen annans liv kan jämföras med ditt. Ingen kan ta ifrån dig det du väljer att vara.
Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.
Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.Jag tror det där med att vara olycklig är nyttigt. Att det ger, mer än det tar. Och för alla de gånger vi legat på marken, då vänner vänt ryggen, vi sabbat det som betyder mest, den som betyder mest har sabbat allt och något som du aldrig kan få tillbaka har lämnat, för alla de gånger vi fått våra hjärtan krossade, har vi hittat en samhörighet. En samhörighet med det svarta. Det som gör att vi ibland bara ger upp, för en stund. Och det är okej. Det är okej att skrika när ingen hör, när ingen lyssnar, när ingen förstår. För vi har våran egen förståelse, för de vi är. Och ingen annans liv kan jämföras med ditt. Ingen kan ta ifrån dig det du väljer att vara.
Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.
Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.
Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.
Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.Jag tror det där med att vara olycklig är nyttigt. Att det ger, mer än det tar. Och för alla de gånger vi legat på marken, då vänner vänt ryggen, vi sabbat det som betyder mest, den som betyder mest har sabbat allt och något som du aldrig kan få tillbaka har lämnat, för alla de gånger vi fått våra hjärtan krossade, har vi hittat en samhörighet. En samhörighet med det svarta. Det som gör att vi ibland bara ger upp, för en stund. Och det är okej. Det är okej att skrika när ingen hör, när ingen lyssnar, när ingen förstår. För vi har våran egen förståelse, för de vi är. Och ingen annans liv kan jämföras med ditt. Ingen kan ta ifrån dig det du väljer att vara.
Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.
Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.Jag tror det där med att vara olycklig är nyttigt. Att det ger, mer än det tar. Och för alla de gånger vi legat på marken, då vänner vänt ryggen, vi sabbat det som betyder mest, den som betyder mest har sabbat allt och något som du aldrig kan få tillbaka har lämnat, för alla de gånger vi fått våra hjärtan krossade, har vi hittat en samhörighet. En samhörighet med det svarta. Det som gör att vi ibland bara ger upp, för en stund. Och det är okej. Det är okej att skrika när ingen hör, när ingen lyssnar, när ingen förstår. För vi har våran egen förståelse, för de vi är. Och ingen annans liv kan jämföras med ditt. Ingen kan ta ifrån dig det du väljer att vara.
Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.
Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.
Bryssel.
Sitter och hanger i Bryssel en stund i vantan pa att fa flyga vidare till min alskling.
VARLDENS TRAKIGASTE FLYGPLATS, FINNS INGENTING BRA FORUTOM ATT DOM HAR STARBUCKS.
Sa jag har precis hallt i mig en grande vanilj latte, saaaaa fantastiskt jatte gott.
Nu maste jag springa till min gate sa jag inte missar planet.
Hors ikvall nar jag kommer fram eller imorgon.
Hejdå Sverige.
Nu är jag färdig packad, färdig sminkad och färdig påklädd så nu väntar jag bara på att tiden ska gå för om 40 minuter så åker jag till flygplatsen.
Har ingen alls lust att flyga idag, sov sjukt dåligt i natt och känner mig allmänt hängig så det kommer nog bli så att jag somnar på flyget, sen har jag 2 härliga timmar i Bryssel att sitta av innan jag får flyga vidare, JIPPI!
Hatar att mellanlanda, det kan vara det tråkigaste som finns faktiskt.
Fast Bryssel har ju en ganska stor flygplats så det borde inte vara så svårt att shoppa bort 2 timmar.
Ska bli så skönt med lite värme.
Later!
Tänk innan du handlar!
Njut varje minut
Jag tänker på dig ofta, men bara tankar. Inte sådana tankar. Bara...tankar. Det finns inget klister, och ändå fastnar jag. Fast inte med flit, inte med mening. Fast ändå med vilja. För vill jag, så slutar jag - det känner jag. Och det gör nog du med.
Sooooova
Kom hem från Anna för en stund sen, satt och pratade och myste oss innan jag blev trött och åkte hem. Har suttit fastlistrad vid telefonen då min pojkvän hade sin första slutspelsmatch idag och jag följde resultatet via nätet, jätte spännande och dom vann!
Fy vad det är skönt att göra ingenting alls ibland.
Bara vara och umgås med sig själv.
Nu ligger jag i sängen och har precis börjat se om alla gossip girl säsonger, så nu tittar jag från början, JAG KAN JU INTE FÅ NOG.
Jag längtar så mycket till USA och New York när jag tittar på det, TUR att jag snart ska få åka dit, ska bli så himla härligt. Det var längesen jag var i New York och jag kommer inte ihåg så mycket så det ska bli underbart att få möta våren/sommaren där, folk som bor där säger att det är den bästa tiden där.
Klockan är halv 11 en lördagskväll och jag funderar seriöst på att sova snart, håller nog på att bli alldeles för gammal. Fast jag vill faktiskt vara pigg imorgon då jag har lite att fixa med innan jag ska flyga iväg på eftermiddagen.
Happy saturday.
God morgon världen!
Trots att jag somnade skit sent inatt så vaknade jag av mig själv vid 08 ändå, tror det är solens fel. Ljuset tränger igenom min gardin så det är jätte ljust när jag vaknar.
Men det tänker jag absolut inte gnälla på.
Underbart med sol och ljus efter allt det tråkiga mörka som varit.
Nu hoppas jag att vintern försvinner långt bort och att den inte vågar visa sig på ett bra tag igen.
Jag hatar verkligen vinter och kyla.
Jag vill ha sommar året om.
Idag ska jag packa för imorgon får jag äntligen flyga till min älskling, som jag längtar.
Ha en bra dag !
