Writing mode
Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom.
Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.
Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt.
I have a surprise
Ibland måste man bara gå. När man inte orkar att hjärtat slits itu. När man inte vet vad man vill, när man vet vad man vill, när man inte vet någonting alls. Det spelar ingen roll, ibland måste man bara.
Måste stänga av.
Och det är klart, det är inte lätt att stänga av vad som länge varit ens syre, ens liv, ens drömmar.
Men om man bestämmer sig för att stänga av, allt för att klara av att gå vidare, så finns fortfarande ett problem. För det är klart, man kan alltid radera en gemensam framtid men kvar står alltid vår historia. Hur mycket jag än skriker och slåss för att förgöra även den. Allt för att de där minnena, de där andetagen, de där känslorna aldrig någonsin ska få chansen att nå mig mer.
Det där som fick mig att vara tusen taggiga stjärnor och tusen sköra bubblor på en och samma gång.
Och kanske ska jag hata dig, det tycks vara så mycket mer enkelt än att sakna dig.
Men det är klart, även om jag gör allt för att radera dig så kommer jag aldrig komma över dig.
