Det gör så ont. Ni vet. När saknaden är så stor att det liksom borrar hål i hjärtat. Märkligt ändå – hur det blir så att man inte klarar av något som har med den personen man saknar att göra. Ingen doft, ingen musik, inget minne. Hur man bävar för att se honom på stan för man vet inte om man skulle klara det och om man skulle göra det – skulle energin som krävs för att göra det ta ut en totalt och så går man ändå sönder efteråt?

Hur kan det vara så när man saknar någon?

Att det liksom bränner så jävla hårt bakom ögonlocken när den där låten kommer i spellistan. Att minsta doft av honom gör att man bara vill lägga sig ner och aldrig ställa sig upp. Någonsin. Hur man trycker minnet av när man vaknade i hans famn så långt bort att det liksom bara blir tomt inuti. Totalt tomt. Vakum typ.

Men med tiden inser man att det inte är honom man saknar. Det är bara minnena. Doften. Känslan. Allt det som man försöker skjuta ifrån sig. Det är inte han som aldrig ringde tillbaka, som flirtade med andra, som gjorde att du grät, att du mådde skit.

Har du glömt det? Hur han lekte med dig? Hur det fick dig att känna?

Glöm aldrig det.

Ignorera inte det.

Blunda inte för det.

Ligger och tittar på sista minuten resor och drömmer mig bort. En vit strand någonstans vid medelhavet, helst 2 veckor. Det hade suttit fint nu. Så kommer man hem lagom till midsommar. Vi bokar nog imorgon eller på fredag och åker på söndag eller måndag! Hoppas bara vi hittar något billigt och bra. Nu ska jag leta vidare!

Vi möter varandra och det är som att det är något i luften som uppstår och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag vet att det är du som gör att det känns så och det gör mig rädd. Rädd för att det betyder att det också kan göra mig lycklig vilket i sin tur kan göra att jag kan bli ledsen av lyckan, så jag är lite på min vakt men mitt hjärta slår extra hårt i din närvaro och istället för att låta rädslan äta upp mig, låter jag bruset inuti huvudet, den varma känslan i magen och mitt sunda förnuft ta övertaget, låta mig översköljas av lycka. Enorm förbannat fin lycka och det gör mig bara så glad att du vill finnas i mitt liv till att börja med att det faktiskt inte gör något hur det går. Vad går? Vi som går.

Jag hade aldrig ens en tanke till att börja med på att du och jag skulle ens bli vi. Jag bara tyckte att du var vacker att se på, att din röst och stämma var otrolig och att din ögon lyser av en självsäkerhet som resten av världen avundas dig. Att du är så säker på att du är du, att det bara känns så självklart liksom.

Så när vi kysser varandra och jag imploderar för att du är så nära mig, vågar jag knappt tänka längre än en sekund framåt i tiden och det enda jag vill är att tiden ska slå, men vad som istället händer är att tiden rusar och vi ligger hopslingrade, händer flätade och kinder smekande mot varandra.

Du blir den mest självklara sak i världen och jag unnar mig dina kyssar. Jag unnar mig dina blickar och dina händer på min kropp.
En tänker att du kanske inte ska vara det mest självklara för sådana saker kan man förlora men jag tänker att det inte går att hjälpa, att du bara är något som det känns som att du alltid skulle vara, i mitt liv.

Och du säger starka ord som fastnar i mina hörselgångar, som jag kommer att bli beroende av, som jag inte vill bli beroende av. Jag distanserar mig omedvetet från din varma famn för att skydda mig från när samma famn slår bort mig.
Men nu, just precis nu, finns bara du, du och din ömhet.
Och jag.

Efter en låååång och seg dag på jobbet så är jag äntligen hemma! Min älskling har gjort middag och vi ska snart lägga oss och titta på en film. Imorgon blir det jobb igen för min del. Men det gör ingenting för snart ligger jag förhoppningsvis en vecka på en strand någonstans vid medelhavet och njuter. Ha en underbar fredag!

Bara för att jag klagade på Oslo vädret igår så har det varit sol och jätte varmt idag, underbart! Så nu sitter vi på balkongen och äter jordgubbar och dricker rödvin.

Jag minns det så väl. Känslan. Benen som inte har någon kraft, hjärtat som inte vill slå och samvetet som säger: det här är ditt fel. Du får skylla dig själv. Du tittade i mobilen. Du tittade i chatthistoriken. Du drog det här svarta molnet över dig själv – du hade kunnat låta bli.

Men det kunde jag aldrig.

Det är fel. Men så gör man när man är ung och ensam. Eller rädd för att vara eller bli ensam. Det handlar inte om kontroll – det handlar om svartsjuka. Som lika ofta bottnar i något som det bara är en själv som hittar på. Tänker, maler, analyserar. Desto mer man går igenom det i huvudet desto troligare blir det i ens huvud. Sedan räcker det med minsta tecken, minsta indikation och allt det du i dagar, veckor, månader gått och oroat dig för, tänkt på och byggt upp, någonstans blir sant.

Benen viker sig, hjärtat går som ur led. Det slår för att det måste, inte för att du vill. Bara det är frustrerande. Att du inte ens kan kontrollera din egen kropp. Hur mycket man än skriker så finns du där ändå. Tvungen att ta itu med det. Och allt på grund av ett sms, en chatt, en bild, en kommentar.

Men jag hittade aldrig på. Det var inte jag som tänkte för mycket. Allt var sant och gång på gång såg jag det. Blev nästintill manisk över att hitta bevisen. Jag gick igenom hans fickor, jämförde nummer, ni vet…

Jag hade alltid rätt – men han hade också alltid en ursäkt.

Jag njuter så jag dör här på mitt vackra sommar ställe.

Underbart väder det har varit idag, har spenderat dagen nere vid havet och till och med varit i vattnet till knäna, men det var inte varmt vill ja lova. Benen domnade bort efter 2 sekunder! Men de va de värt. Fick dock veta att de bara var 5 grader i vattnet, därav att benen domnade bort. Imorgon ska de tydligen vara 21 grader och sol så då blir det mera havet och mera sola, fan va jag njuter av detta vädret! Bästa tiden på året.