Mitt vardagsrum förvandlas till en salong. Stolsraderna i röd sammet skimrar i dunklet. Plötsligt dras gardinerna framför scenen isär och framför mig uppenbarar sig svek och toma ord. Jag observerar denna aktör framför mig, hur han leker med livet. Med mig. Han kan sina repliker utan och innan, en modern romeo och en trasig själ. Men när andra akten börjar, ”sanning och tillit” som den heter, så glömmer han sina repliker och får inte fram ett ord. Ser nästan patetisk ut där han står i strålkastarljuset jag svept över honom. Manuset är trasigt. Armarna faller slappt utefter hans sidor.

Jag applåderar inte. Jag rör inte en min, hans spel är över och han visade att han uppenbarligen inte var tillräckligt skicklig för att fullfölja vad han började med. En fantastiskt pjäs, ett stycke skriven av högre makter, magi mellan raderna. Men den fantastiska pjäsen slutade i fiasko och den enda åskådaren gick därifrån med tanken att hon aldrig skulle återvända hit igen. Att det aldrig var värt det.

Och kvar står han. Ensam och lämnad efter att han bjudit in fler till den stora salen. Bett. Bönat. Velat. Men den enda publik han tagit för givet, som uppmuntrat honom, bekräftat honom, sett allt han gjort, vandrar nu ut ur salongen.

Han skulle nog ha sett henne ändå där hon satt, kväll efter kväll, ensam i salongen.

Jag har blivit sämst i världen på att blogga, jag erkänner! Men jag ska bli bättre. Men som jag skrivit innan har jag prioriterat andra saker, som att umgås med dom jag älskar istället för att sitta vid en dator ( och det är väl en bra ursäkt )?!? Nu ska jag sova, natti natti

Idag fyller världens bästa vän 25 år, grattis min fina Martina !

Jag längtar så mycket till Thailand och värmen nu så ord inte kan beskriva, men snart så! Tänk och bara få kunna sitta ute utan jacka, halsduk och vantar, vilken jävla lyx! Det borde vara olagligt att vara i Sverige på vintern.

Jag vet att jag är 100000 år efter men följ mig på instagram, iiiisabelle heter jag där.

Att gå från nått som verkade så bra, till att få insikt om hur det egentligen va, att tro att skrattet var äkta och vi var hel, men att se att det kanske bara var ett spel.

När jag behöver en trygghet som mest, vill jag ju vara med den som känner mig bäst, när jag är sårbar och behöver ett stöd, vill jag att du ger liv till min slocknande glöd.

Istället märker jag hur syret liksom tar slut, och anar vad som runt hörnet ligger på lut, jag kvävs sakta i ångest och ensamhet, nått jag bara tänkt, men egentligen vet.

Ska det nu avgöras undrar jag, kommer vi inte längre dela natt och dag, fattar vi nu vårt sista gemensamma beslut, att det vi hade nu kommit till ett slut?

Jag kan inte sova, jag är långt ifrån trygg, likt en sommarkatt är jag ensam och skygg, jag söker din förståelse men finner ingen vän, rädslan ger sig sakta till känna igen.

Har vi lurat oss att tro på nått som inte fanns, och har vi ur drömmen nu vaknat till sans, kanske vi har sett det vi själva valt att se, för att nu upptäcka att vi faktiskt slutat le…

Först och främst måste jag be om ursäkt för mitt lååånga blogg uppehåll. Men jag bestämde mig helt enkelt för att prioritera nära och kära och skita i datorn. Jag har haft en underbar jul och ett gott nytt år med nära å kära så jag har ingenting att klaga över. Nu sitter jag på tåget från Arboga på väg mot Stockholm (med blandade känslor kan jag säga), egentligen vill jag bara vara ledig, försvinna från Sverige ett tag och flyga till ett varmt land där solen värmet mig i stället för ett element. Där jag kan gå barfota i tunna kläder. Drömmar!