Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut.
It takes a strong heart.
Trööööööött!
Känner mig helt dööööd efter att ha jobbat heeeeela långa dagen. Det är mer krävande än vad man tror! Men imorgon är vi lediga både jag å min Johan så vi har massa saker vi ska göra då, lite intervjuer och så. Hoppas på finare väder imon, för i morse när jag åkte till jobbet var det snöstorm, och då menar jag verkligen snöstorm, helt sjukt och helt oväntat. Men det övergick sån tur va i regn så all snö regnade bort ganska fort. Nu ska vi lägga oss å titta på en film. Ha en bra kväll!!!
Drunk on love.
Jag ser dig genom fönstret
Det är immigt av kylan men du synsså väl ändå
Som om det är meningen att du och jag skall finna varandra varsomhelst
Utan att bry oss om vinterns piskslag
eller krossade hjärtan.
Du lever i din bok i denna stund som jag ser dig
det ryker ur din kaffekopp
Jag står fastfrusen utanför och stirrar mig blind på dig
vill att tiden ska stå stilla så att du aldrig kommer märka mig
eller känna av min närvaro.
Minns du när vi möttes? tänker jag
Kylan hade inte blivit märkvärdig än
löven började precis skifta färg och våra blickar möttes genom ett fullt rum
av människor
Precis på den här platsen, där du just nu sitter.
Jag log, du log
och mitt hjärta slog dubbelt
som om det slog till mig från inuti
att gå över dig, att tillåta det att älska hans hjärta
men ditt hjärta hade hunnit före
och plötsligt stod du vid mitt bord
blott din närvaro gav mig rysningar.
Du sträckte fram din hand och sa: "kom."
Och jag följde med dig på mitt livs äventyr
som att det enda världen nu bestod av
var du, jag och vår kärlek
Vi älskade, skrattade, sov, grät och levde tillsammans.
Jag levde på vår kärlek, jag andades in din lägenhets luft, doften jag drog in var din.
Vi skrek ibland. Och sårade varandra.
Hatade varandra, men aldrig mer än fem minuter kanske.
Jag brukade stå vid ditt fönster och titta ut. Kanske släppa några tårar.
Och du brukade komma och sätta dig på knä framför mig. Kramade om mig och grät mot min mage (som ibland var bar och det skar i hjärtat att känna dina varma tårar)
Jag brukade stå kvar i samma position utan att röra mig. Kanske gråta lite mer.
Och du brukade burra in ditt ansikte mot min mage och säga "älskade älskade underbara, förlåt förlåt förlåt" och då började jag alltid att gråta fasansfullt mycket, som att de orden blev en nyckel till mitt inre som öppnade upp mig på ett sådant vis att alla tårar bara sprutade ur ögonen på mig.
Och du brukade ställa dig upp och först pussa bort så många tårar du kunde och sedan lyfta upp mig och krama mig hårt.
Och ibland brukade jag lägga mina ben runt dig (som om jag vore ett barn, men jag älskade när du gjorde så, jag kände mig alltid omfamnad och älskad)
och jag brukade gråta mot partiet mellan din axel och hals.
Och du brukade gå med mig sådär till sängen/soffan/fåtöljen och sätta/lägga dig med mig sådär
och ibland grät du med mig, när du inte grät viskade du om när vi möttes, hur du nästan inte hade vågat gå fram till mig, om hur något i dig hade tagit över och liksom tagit dig till mig
Och bland tårarna berättade du om hur glad du var över att du hade vågat göra det
Hur lycklig du var över att få vakna upp med mig vid din sida varje dag
Hur glad du var över att få spela gitarr för någon som uppskattade det som jag gjorde
Och hur du aldrig ville lämna min sida och att hur mycket vi än bråkade skulle du aldrig sluta älska mig.
Det är immigt av kylan men du synsså väl ändå
Som om det är meningen att du och jag skall finna varandra varsomhelst
Utan att bry oss om vinterns piskslag
eller krossade hjärtan.
Du lever i din bok i denna stund som jag ser dig
det ryker ur din kaffekopp
Jag står fastfrusen utanför och stirrar mig blind på dig
vill att tiden ska stå stilla så att du aldrig kommer märka mig
eller känna av min närvaro.
Minns du när vi möttes? tänker jag
Kylan hade inte blivit märkvärdig än
löven började precis skifta färg och våra blickar möttes genom ett fullt rum
av människor
Precis på den här platsen, där du just nu sitter.
Jag log, du log
och mitt hjärta slog dubbelt
som om det slog till mig från inuti
att gå över dig, att tillåta det att älska hans hjärta
men ditt hjärta hade hunnit före
och plötsligt stod du vid mitt bord
blott din närvaro gav mig rysningar.
Du sträckte fram din hand och sa: "kom."
Och jag följde med dig på mitt livs äventyr
som att det enda världen nu bestod av
var du, jag och vår kärlek
Vi älskade, skrattade, sov, grät och levde tillsammans.
Jag levde på vår kärlek, jag andades in din lägenhets luft, doften jag drog in var din.
Vi skrek ibland. Och sårade varandra.
Hatade varandra, men aldrig mer än fem minuter kanske.
Jag brukade stå vid ditt fönster och titta ut. Kanske släppa några tårar.
Och du brukade komma och sätta dig på knä framför mig. Kramade om mig och grät mot min mage (som ibland var bar och det skar i hjärtat att känna dina varma tårar)
Jag brukade stå kvar i samma position utan att röra mig. Kanske gråta lite mer.
Och du brukade burra in ditt ansikte mot min mage och säga "älskade älskade underbara, förlåt förlåt förlåt" och då började jag alltid att gråta fasansfullt mycket, som att de orden blev en nyckel till mitt inre som öppnade upp mig på ett sådant vis att alla tårar bara sprutade ur ögonen på mig.
Och du brukade ställa dig upp och först pussa bort så många tårar du kunde och sedan lyfta upp mig och krama mig hårt.
Och ibland brukade jag lägga mina ben runt dig (som om jag vore ett barn, men jag älskade när du gjorde så, jag kände mig alltid omfamnad och älskad)
och jag brukade gråta mot partiet mellan din axel och hals.
Och du brukade gå med mig sådär till sängen/soffan/fåtöljen och sätta/lägga dig med mig sådär
och ibland grät du med mig, när du inte grät viskade du om när vi möttes, hur du nästan inte hade vågat gå fram till mig, om hur något i dig hade tagit över och liksom tagit dig till mig
Och bland tårarna berättade du om hur glad du var över att du hade vågat göra det
Hur lycklig du var över att få vakna upp med mig vid din sida varje dag
Hur glad du var över att få spela gitarr för någon som uppskattade det som jag gjorde
Och hur du aldrig ville lämna min sida och att hur mycket vi än bråkade skulle du aldrig sluta älska mig.
Freeedag.
Ääääätligen fredag, jag är trött även fast jag inte jobbat speciellt mycket denna veckan, det tar på krafterna att inte göra någonting också.
Jag har provat på att vara "hemmafru" och kommit fram till att det passar mig grymt bra haha.
Så nu ska jag ALDRIG mer jobba.
Tänk om det hade varit sant va skönt de hade varit, dock tror jag att jag är för social för att bara vara hemma även om det säkert varit skönt ett tag.
Nu ska jag strax börja med maten, ikväll blir det tacos och ett kallt glas vitt till som vi har gjort oss väl förtjänta av sen bara slappande till en film eller så, imorgon hoppas jag på sol så jag kan få lite färg på min grön/blå/lila/vita kropp.
Ha en underbar fredag och helg.
Mysdag i Oslo!
En underbar dag vid havet.
Skön helg.
Efter en härlig helg hemma i Göteborg är det snart dags att åka mot Oslo igen.
Bussresan på 3 timmar ser jag nästan fram emot med tanke på att det är skit väder ute, ganska mysigt att sitta i en buss då.
Helgen har i alla fall varit bra, har träffat vännerna och familjen, gjort fransar och hår och njutit nere vid havet med världens finaste kille.
Nu ska jag packa, skriver sen på bussen!
Haha
Once upon a time.
Begravd under viskande liljor sover samvetet. Utan hopp om att få sona
sina brott lämnar den inget annat spår än den ångest som växer. För synden
spelar med jämna kort och jag står med ett enkelt hjärter ess och kan inte ens
förmå mig att vända på huvudet efter lögnerna som skriker åt mig.
Hopp ger inte värme, så ej heller kärlek. Trygghet ger allt men det är det ingen som
kan ge, för allt utan substans måste vara heligt. Orubbligt, oåtkomligt och
därmed värdelöst. Den lyfter så lätt, tanken om allt bortom värdelöst. Landar
falskt och hårt i knät på hånskrattet som skickar den vidare till
ifrågasättandet. Konkret är det minsta man kan säga. Nog vet alla vad som händer
där. En tanke mals sönder, överanalyseras och förgörs. Fastnar man där kommer
man sällan därifrån. Men tillbaka till samvetet, går hon inte hand i hand med
moralen som utan tvekan lämnar varje kropp så fort ifrågasättandet dyker upp.
För vilket sinne kan låta bli att känna lust att revoltera när allt bara står på
rad inför dessa skeden då allt vackert bara dör ut. Utan eftertanke. Sist kom
likgiltigheten som en sista utväg. Den mest falska av dem alla, du tror att den
är din bästa vän, när den i själva verket är din värsta fiende.
Utan hopp, utan kärlek, utan tro utan ifrågasättandet, utan trygghet utan samvete är
vi ingenting. Vad de än gör med oss, mot oss, för oss.
sina brott lämnar den inget annat spår än den ångest som växer. För synden
spelar med jämna kort och jag står med ett enkelt hjärter ess och kan inte ens
förmå mig att vända på huvudet efter lögnerna som skriker åt mig.
Hopp ger inte värme, så ej heller kärlek. Trygghet ger allt men det är det ingen som
kan ge, för allt utan substans måste vara heligt. Orubbligt, oåtkomligt och
därmed värdelöst. Den lyfter så lätt, tanken om allt bortom värdelöst. Landar
falskt och hårt i knät på hånskrattet som skickar den vidare till
ifrågasättandet. Konkret är det minsta man kan säga. Nog vet alla vad som händer
där. En tanke mals sönder, överanalyseras och förgörs. Fastnar man där kommer
man sällan därifrån. Men tillbaka till samvetet, går hon inte hand i hand med
moralen som utan tvekan lämnar varje kropp så fort ifrågasättandet dyker upp.
För vilket sinne kan låta bli att känna lust att revoltera när allt bara står på
rad inför dessa skeden då allt vackert bara dör ut. Utan eftertanke. Sist kom
likgiltigheten som en sista utväg. Den mest falska av dem alla, du tror att den
är din bästa vän, när den i själva verket är din värsta fiende.
Utan hopp, utan kärlek, utan tro utan ifrågasättandet, utan trygghet utan samvete är
vi ingenting. Vad de än gör med oss, mot oss, för oss.
Home sweet home.
Idag när Johan slutar tar vi tåget in till Oslo för att sedan sätta oss på bussen mot Göteborg, ska bli skönt att komma hem ihelgen, fixa fransar plus hår, grilla med massa fina vänner och kramas med mamma och syster. Sen hoppas jag det är fint väder så jag kan sitta vid havet, jag saknar havet så jag dör.
Det känns så konstigt men ändå jävligt skönt att veta att Johan inte ska åka någonstans, nu är vi tillsammans utan några äckliga jävla avstånd. Nu får jag sova och vakna bredvid den jag älskar, det är lycka.
Nu ska jag hoppa in i en dusch och sen packa lite, känns lyxigt att inte jobba idag.
Oslo bjuder på 10 grader, grå himmel och pissregn.
GE MIG MIN SOMMAR NU!
In life you will.....
.....
Väger ditt hjärta på en våg av silver. Kallt sterilt mot mjukt pulserande. Oxblodsröda droppar av liv, jag slet ut ditt hjärta trots allt. Jag övervägde länge, funderade på att låta dina misstag passera mig oberört. Men istället tog jag ett lätt stryptag om din hals med min ångest. Dina ögon flackade oroligt och panikartat. Ser du mig nu? Ser du mig för den jag är? För den jag är på väg att bli? För vad jag är kapabel till att göra? Stackars hjärta som ligger ensamt på ett silverfat, klarar inte många minuter till utan värmen från din kropp. Stackars hjärta som inte har någonstans att bo. Jag slet dig i stycken utanför mina sinnen, jag såg dig falla på knä och jag lyfte mitt huvud.
Jag bäddar min säng med glädje denna morgon, du är spårlöst försvunnen från mitt huvud. Jag ser tårar på golvet, minnen seglar på dess yta. En svag bris. Jag kliver över och låter detta bli mitt sista andetag med ditt namn inuti mig.
Jag bäddar min säng med glädje denna morgon, du är spårlöst försvunnen från mitt huvud. Jag ser tårar på golvet, minnen seglar på dess yta. En svag bris. Jag kliver över och låter detta bli mitt sista andetag med ditt namn inuti mig.
Jag älskar dig.
Blogguppehåll.
Har nästan helt glömt av bloggen i någon vecka eller 2 nu, men det har faktiskt sin naturliga orsak.
Min Johan är hemma och eftersom vi haft ett distansförhållande sedan i augusti så känner jag att vi har en del att ta igen nu när vi äntligen får vara tillsammans på riktigt.
Så i fall ni undrat varför jag inte bloggat så har ni orsaken där.
Det är många som kommenterat och undrar hur man klarar så lång tid på distans, mitt enkla svar till det är kärlek och tillit. Litar man inte på varann så går det aldrig.
Men vi har litat på varandra varje minut och tagit tillvara på dom tillfällen vi har träffats.
Men ALDRlG mera distans.
Jag mår iaf bra och vi är i Oslo nu och jobbar.
Oslo ären vacker men väldigt dyr stad så vi får åka över till Sverige när vi vill storhandla. Vi åt tex på burger king igår, där 2 mål kostade 228 norska kronor vilket är ca 250 svenska, inte så billigt.
Ihelgen ska vi åka hem till Göteborg där jag ska fixa fransar och hår och sen ska vi ha grillmys med våra vänner.
Idag är Johan och jobbar och jag är "hemma" och ledig, känns jätte konstigt och jag längtar efter honom trots att jag vet att han snart kommer hem.
Jag är lycklig och kär.
Summer!
Den som säger att lögner är det värsta som finns har aldrig stött på sanningen.
Jag är en tom bok som fylls nu. Boken ska fyllas av liv och erfarenhet, du kan sitta i din soffa men jag ska förändra världen. Jag lägger mig på gatan och låter profeter skriva på min kropp, jag fylls av livet. Jag har gråtit och jag har skrattat. Jag har varit arg och jag har varit rädd. Jag har utsatt mig för fara och jag har fått uppleva lycka. Jag har sett män utan ben och armar. Jag har träffat soldater som har sett sina vänner dö för hatet. Jag har träffat barn utan föräldrar. Jag har sett hat och jag har sett kärlek. Jag har dansat med ytlighet och jag har smygit runt ondskans kvarter på natten. Nu vänder jag blad och ska fylla denna sidan med fler erfarenheter sedan ska jag rädda denna planeten. Jag tar på mig det, om inte du vill göra det så gör jag det. Jag gör det med glädje. På tidningen du får hem i din brevlåda kommer du se en bild av mig på mount everests topp. Jag viftar med min vita flagga för nu är det fred på jorden och ingen går hungrig längre.
Lets fly AWAY.
Mot havet.
God morgon soliga underbara måndag.
Nu ska jag åka ner till lerkil för att dricka kaffe med mina bästa vänner, Martina, Anna och Nathalie.
Solen värmer och mitt humör är på topp.
Kan knappast bli bättre va?
I eftermiddag ska jag sätta mig på bussen mot Oslo igen, har inte alls någon lust till det med tanke på hur härligt väder det är men med tanke på hur sköna busssarna är så gör de inte så mycket..
