Jag tror det där med att vara olycklig är nyttigt. Att det ger, mer än det tar. Och för alla de gånger vi legat på marken, då vänner vänt ryggen, vi sabbat det som betyder mest, den som betyder mest har sabbat allt och något som du aldrig kan få tillbaka har lämnat, för alla de gånger vi fått våra hjärtan krossade, har vi hittat en samhörighet. En samhörighet med det svarta. Det som gör att vi ibland bara ger upp, för en stund. Och det är okej. Det är okej att skrika när ingen hör, när ingen lyssnar, när ingen förstår. För vi har våran egen förståelse, för de vi är. Och ingen annans liv kan jämföras med ditt. Ingen kan ta ifrån dig det du väljer att vara.

Ingen kan trampa på det du styr över. Du kan sparka hur mycket du vill på allt runtomkring dig som du inte kan påverka, men det ända du träffar är dig själv. För människor lämnar, livet dansar inte alltid och när det snubblar är det bara du som väljer hur det ska få styra dig.

Ibland kan et bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Till du har läkt igen. Och allt det där som en gång betydde inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.

NU är vi hemma från montenegro igen.
Hur vackert som helst var det där.
Nu blir det tvätta och packa om resväskan för att åka söderut ... Wiiie.

Imorgon drar vi en vecka igen, den här gången till montenegro.. Wiiie...

PUSS sålänge.

Jag bygger ett bo vid din hals. Gardinerna har slutat röra sig i vinden nu. De där jag alltid drar ihop för att slippa se ut. Slippa se verkligheten som tittar mig rakt i ögonen och slår till med sådan styrka att jag tvingas sätta mig ner ibland. Jag bäddar tyst vid dina nyckelben, lägger mitt huvud på ditt bröst. Somnar till doften av trygghet.Det där aldrig syrener, presenter och ord kan ge.

När jag vaknar, medan dina andetag fortfarande är djupa, vandrar mitt pekfinger längs med din rygg.

Om tiden stod stilla eller världens föll samman skulle jag inte märka något. Jag är fast i en slöja av förundran och kärlek. I ett moln av drömmar. Jag ser inget annat. Känslan. Det där som sköljer över mig som en våg på öppet hav när jag låter mig själv vara jag. Den där flickan jag alltid gömt längst bak, bakom skratt och blå tindrande ögon. Bakom en förmåga att aldrig visa mig svag. Aldrig visa mina dåliga sidor. Aldrig ge någon annan en anledning att gå. Att aldrig visa smärtan i mina sår. Du är min hamn. Där jag inte längre kan bli nådd. Förföljd. Påmind. Lämnad. Och i dina armar försvinner jag. Fast att du inte ens har vaknat ännu. Och jag andas igen.