Våldtagen kärlek
Du förstår inte, säger jag. Du förstår inte hur mycket du betyder.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?
Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?
Jag förstörde dig.
Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG
Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.
Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla SNÄLLAGÅINTE
Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.
Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.
Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.
Så det så!
Vi är slut
Med snabba fotsteg ramlar jag över gatorna till dig. Du ligger på sängen, du blundar och du andas tungt. Jag lägger mig nära nära och jag andas dig i nacken medan mina tårar gör för ont för att komma ut. Du böjer huvudet neråt och jag hör hur dina andetag hackar till, hur du kämpar men det är lönlöst. Jag drar dig mot mig, ditt ansikte mot mitt men du vägrar. Du håller mina händer hårt och jag ser hur dina ögon drunknar i sorgen jag skapat.
Jag ser den mest vackra och starka människa gå sönder mitt framför mig och jag kan inte göra något för du håller mina händer och jag vill inte vara den du gör mig till. Jag kan inte.
Jag lägger mig istället på dig så att våra händer som fortfarande håller varandra, kommer emellan våra kroppar. Jag lägger näsan mot din hals och jag viskar ord du aldrig kommer att glömma. Jag viskar sanningen i dess renaste form men jag vill inte, orkar inte, klarar inte det egentligen. Du viskar inte, du skriker inte längre ut din sorg. Du är slut. Jag är slut. Vi är slut.
Enjoy life here and now
