Jag är så jävla kär så att det gör ont. Och det är verkligen väldigt, väldigt jobbigt. Det är ett rent helvete faktiskt. Det bryter fan ner en totalt att tycka om någon så mycket. Det är ett ständigt nät av känslor som man så gärna vill fastna i. Men jag får panik när jag väl sitter där, fast. Kommer inte upp. Inlindad i behovet av en annan människa. Honom. Lite som en tvångströja. Som sagt, ett helvete är det.

Jag förstår verkligen inte hur folk orkar vara kära. Ärligt talat. Jag har skrivit tio tusen rader om när mitt hjärta blev krossat, ett par gånger faktiskt. Om hur jag inte orkar mer, hur jag legat på golvet och bara tittat in i väggen. Hur hjärtat inte velat vara med längre. Hur jag tappat alla mina känslor, blivit totalt likgiltig för att min kropp helt enkelt inte orkat längre. Förstår du. Det är inte huvudet, ditt sinne som inte längre orkar vara ledsen. Det är din kropp. Men nu. Nu när man är så här jävla kär. Ska inte allt bara vara bra då. Varför skriver ingen om hur jävla jobbigt det är att vara så uppslukad av en annan människa. Att vara så beroende av en värme som bara går att nå en söndagsmorgon när man har vaknat men inte han och man ligger still i en famn man inte ens visste fanns för ett tag sen.

Och så tänker man att det här kanske man inte får ha så länge till man vill. Paniken över det? Hallå? Varför har ingen sagt det här till mig. Varför har ingen berättat för mig att det fan är värre att vara kär än vad det är att bli krossad. Hur ska man lära sig att leva med att vara kär? Hur ska man gå vidare när man blivit kär? Man får inte lägga sig ner och gråta. Man får inte undra vad fan som hände. Man ska bara vara nöjd och glad och visst det är klart jag är glad. Men det går fan inte att bryta ner till att säga att man blir glad av att vara kär. Det är ett jävla hustle att vara kär. Och det sa ingen som sagt. Jag är lite arg över det. Men arg kan jag inte vara för jag är för kär så alla andra känslor slås ut. Det är som att kroppen blir immun.

Så är det.

Men vi kan prata mer om det senare.

Jag minns det så väl. Det var vinter och jag räknade till tusen för varje andetag jag tog. Uttråkad. Men våren kom tidigt det året. I varje fall i hjärtat som tinade upp efter en snöstorm av trista tidsfördriv och ensamma ångesttimmar i en förort som jag kom att älska efter år av hat. Jag var beredd på allt och inget. Inget och allt. Vad som helst bara det inte var detsamma som jag redan mött.

Och du var allt annat än någon jag tidigare träffat. Du var svår. Men inte för att du inte ringde tillbaka. Utan för att jag inte förstod mig på hur i helvete du förstod mig. Precis som du gjorde. Precis som du gör.
Tiden gick och vinterns kylande täcke kröp bara fram om nätterna men då var vi ändå två och inget kunde värme mig mer än när jag fick skratta med dig. Känna. Röra. Finnas med dig. Allt kände jag. Allt som går att känna och ingenting betydde något så länge jag fick lägga huvudet på ditt bröst och räkna andetag.

Du sa att jag betydde något. Jag hade tagit det för givet, att du kände som jag. Att det jag kände när du tog min hand var precis samma eld som red dina vener som mina. Att den svaga doft av nytt var något du också kände och inte bara trodde var tidig vår och knoppar som ännu inte vågat lämna sitt skydd. Rädd för att frosten skulle bita deras svaga omslag av ännu tysta färger.

Men här stod du nu, med din hand om min midja och med mitt hjärta tryckt mot ditt. Jag räknade slagen. Andades in dig och allt det du sagt och allt det jag tänkte. Min hand i din nacke för jag ville aldrig att du skulle gå, inte ens ett steg från mig.Ville inte missa en millimeter av dig.

För varje andetag du tog ville jag ta tusen.

Jag vill inte att du ska vara min drömprins

Jag vill inte ens att du ska hålla min hand när vi går på stan

Jag vill bara dricka mig full och somna i din famn

Jag vill göra saker som andra skulle ångra

Jag vill skrika ut ditt namn

Jag vill vara ung.

Om du ser mig gå bredvid någon annan, så är det inte för att jag älskar honom. Nej, det är för att du inte vågade gå bredvid mig. Om du ser mig skratta så är det inte för att jag har kommit över dig. Utan för att jag är så jävla trött på att gråta över dig. Om du ser mig leva igen, så är det inte för att jag vill få dig tillbaka. Jag vill bara ta tillbaka det som du tog bort från mig. Och framför allt… Om jag blir kär i någon annan, så är det inte för att jag vill det. Utan för att du aldrig var där för att fånga mig när jag behövde dig som mest……….

Jag tror vardagen är ett hån mot allt det man kan göra med sin tid. Det är när sista tåget har gått, när lamporna har slocknat och alla har gått hem som tiden tillåter dig att hålla andan. Minnas. Jag har försökt reda ut vad jag ska göra. Vad jag vill. Men insett att planer bara gör mig besviken. Försökt strukturera upp min tillvaro och låtsas att mitt inre skrivbord är organiserat när det egentligen är upp och ner.

Jag har inte gjort något annat än att längta efter att nå de år då jag trodde att jag skulle veta. Ha alla svar på allt som någonsin snurrat runt i min värld som skiftat från patetisk till svart, fantastisk, meningslös. Underbar och ifrågasatt.

Alla de minnen jag haft börjat långsamt dunsta från den före detta sjö av skratt och djupa sår som livet nog tyckte att jag skulle samla på. Så länge som jag levt i det som hänt har jag sluppit tänka på vad som ska komma. På en framtid. Nu, nu när allt börjar tyna bort, tillsammans med ett jag som jag inte längre känner, som jag inte är säker på att jag vill veta av, nu tvingas jag långsamt över gränsen.

Så här står jag nu. Med framtidens linje under mina skor och jag får ärligt talat kämpa för att komma ihåg hur det var att vara jag. Jag väntar långsamt in en ny tid. En tid jag inte vet när den kommer, inte heller när den lämnar för en ny. Men gränslandet är tomt. Och ibland till och med lite ensamt.

För fortfarande vet jag inte riktigt vem jag är, och vem ska kunna hålla mig sällskap om jag inte ens känner mig själv. Vem ska stanna hos mig om jag inte ens vet vart jag själv tog vägen. Hur ska någon kunna hitta mig i det hav av frågor som jag låter mig själv gömmas bakom.

Sista tåget har gått, jag har all tid i världen att minnas. En hel evighet trodde jag. Men något släckte ljuset i det rum av svar som jag så länge letat efter.