Jag kallar honom för min, för att han är min litegrann. Min trygghet och min famn. Men egentligen kanske jag borde kalla honom för mitt, för han är även mitt lugnande. Sällan har enbart en röst givit mig det lugnet som hans nu för tiden. Det bästa jag vet är att ligga där, i hans famn. Och det är så klyschigt att jag själv inte ens vill skriva ner det, samtidigt som det ändå är så väldigt sant. Och jag har lovat att aldrig dölja sanningen för det är då lögnerna tar plats. Så jag ligger där, och accepterar att det är här jag hör hemma nu. Lyssnar på historier från när han vandrat Los Angeles gator utan mig, airport-stories, det förflutna, eller vad som väntar. Ibland spelar det inte så stor roll vad han säger egentligen, bara jag får lyssna.

Han är lite komplicerad, visst. Kanske jobbar lite för mycket, kanske går upp lite för tidigt på morgonen, kanske egentligen inte är allt för tillgänglig. Kanske hänger ute lite för mycket. Men han har fastnat. Mest för att han är sådär en aning beroendeframkallande, för att han retar mig för hur jag uttalar mina "i" och för att han brukar hålla handen bakom mitt huvud när han kysser mig. Sådana där små saker som man alltid älskar i början, och hatar i slutet. Jag är i början. Ett början av ett vi. Och kanske var det meningen, att han skulle komma tillbaka från sin resa nu. För att ha något att berätta för mig. Jag vet att hans armar inte är till för att skjuta undan mina demoner med. Men vad ska jag göra när tryggheten bor i en famn jag knappt vet namnet på. Och även om jag nästintill kan räkna till hur många dagar vi känt varandra så lämnade jag min osäkerhet utanför den här gången. Den var inte värd att ta med, jag lämnade den där den kom ifrån. Jag tog ett steg ut från cirkeln av en destruktivitet som blivit så vanlig att den inte ens var påträngande längre.

Jag är nog på god väg att falla för denna man. Trots att han blåser ut cigarettrök som om det vore hans själ jag mest antar att han vill frigöra sig ifrån. Trots att han är lite för lång för mig, så där så att jag får stå på tå när jag behöver höra hans hjärta slå. Är det inte märkligt, att när man en gång även om det var längesedan, fått sitt hjärta krossat. Är man inte längre rädd för att krossas igen, utan för att inte falla. För någon.

Working my ass off.
Det är vad jag gör idag, har tusen saker att göra på jobbet men vet inte riktigt var jag ska börja vilket resulterar i att jag inte börjar med något alls.
Jag behöver energi i form av lunch innan jag sätter igång med något.
Så det får det bli nu.

Hade en konstig dag igår, kom hem och fick MASSA kärlek.



LUNCH NU!

Later.

När man väl rest sig upp från den där skiten och insett att livet nog inte är så tokigt i varje fall. När man känner sig starkare än någonsin och tänker att: nej nu ska jag fan ta mig an världen. När man kommit ur mascararänder på kinderna och typ pallat borsta håret - för som sagt vem bryr sig om det när man ändå har fått sitt hjärta krossat/är död inuti/orkar inte mer. När man tagit sina första vacklande steg mot total firhet - börjat planera en singelsommar. Allt som sedan givetvis skiter sig.

Det är då det kommer. Så klart. Ett nytt liv, en ny kärlek. En annan kärlek. En äkta kärlek. Då man byter den egna friheten mot två historier och en framtid. Där dramatik är något man stoppar längst in i den gemensamma - minmala - garderoben. Då man inte behöver oroa sig för att någon går ut på krogen - och inte kommer hem. Då mobilen mer är i vägen för att få vara två ifred än vad den är en plågoande. Då vänner plötsligt får en given tid i ens liv - och inte något i ens liv man håller på halster. (För om han hör av sig vill jag inte boka upp mig). När det plötsligt blir lite lättare att luta sig mot någon för man vet att om det här tar slut - då har vi i varje fall haft en tid som givit mer än den tagit.

LEV DITT EGET LIV OCH LEV DET INTE SOM NÅGON ANNAN VILL ATT DU SKA LEVA DET.
GÖR DET DU MÅR BRA AV, SOM FÅR DIG ATT SKRATTA OCH GRÅTA, UMGÅS MED MÄNNISKOR SOM GER DIG POSITIV ENERGI.

Igår hade jag en sån där dag som man önskar att man hade varje dag.
Ni vet när hela dagen är ett enda stort LYCKORUS!
Inte av någon speciell anledning heller faktiskt, gjorde inget annorlunda, jobbade och åkte hem precis som vanligt.
Jag hoppas att den känslan kommer fortsätta hålla i sig idag med.

Idag bjuder Stockholm på blå himmel och strålande sol, till och med klockan 6 när jag åkte hemifrån så var det relativt varmt.
Inget att klaga på direkt.

Sååå skönt med kortvecka denna veckan, AW imon och sen ledig på torsdag.
Sen jobbar jag visserligen på fredag men vad gör det när man trivs med sitt jobb?

Nu måste jag förresten jobba lite!

Hej!

Har haft VÄRLDENS roligaste dag på jobbet med Frida, massa skratt och tårar.
Ska strax sticka från jobbet å möta upp Erik för en öl sen blir det taxi till bromma och flyg till mitt ÄLSKADE Göteborg.

Imorgon är det Göteborgsvarvet och världens fest hemma i götet så det ska bli skönt att komma hem.

Livet är helt enkelt förjävla bra just nu, det kunde inte vara bättre.
Massor med planer och underbara människor runt omkring mig.

Ha en underbar helg

Sitter på jobbet och har precis lunchat ute i solen med Sara, så jävla fantastiskt UNDERBART väder så jag dör.
Ständig EUFORI känsla när det är sånt här väder, det pirrar i hela min kropp av lycka och välbehag.

Efter jobbet blir det AW (vin i massor ute i solen).

LIFE IS GOOD MED ANDRA ORD!