Jag ger dig allt bara för att ingenting annat räcker till. Som om allt det som inte går att nå är det enda jag vill ge. Jag vet att halvhjärtat aldrig räcker enda fram, även om jag ibland kan låtsas, precis som alla andra utan finess. Och att fortsätta utan dig vore att skända sanningens alla hörn och smutskasta livets alla hemligheter.
Jag kan fortfarande undra vart allt tog vägen, allt det där man aldrig gav någon, visade, allt det där man aldrig sa.
Alla handlingar som stannade upp innan tanken hunnit nå fram. Innan livet visade sig vara på riktigt.
Som den där sommaren när du bad mig bära din nyckel kring min hals och välkomnade mig med lojaliteten som gäst i hörnet av vårat bord. Vi vet att det inte finns ett nyckelhål som passar, jag väntar fortfarande på ett. Eller tog du det med dig.
Jag vill försvinna ett tag, jag vill. Jag blundar och koncentrerar mig. Om jag fokuserar tillräckligt hårt kanske jag finner ett svar. Kanske är det meningen med livet jag söker eller meningen med just min existens. Vad gör jag nu? Sitter jag just nu och slösar bort den värdefulla tid jag fått? Borde jag just nu rädda världen och utplåna all ondska? Jag hade gärna gjort just det, men istället sitter jag här och väntar på svar. Jag hatar och jag älskar, just nu hatar jag att jag inte räddar världen. Jag gör inte ett dugg. Just nu gör jag ingen nytta. Jag gör inte ens någon glad. Finns det någon mening med mig då? Mitt hjärta slår hårt och fort när någon från en annan värld letar sig in i mitt huvud, skänker mig ett varmt leende och utan ord förklarar för mig att mina tankar och mitt sökande är en del av meningen och utan tanken och utan viljan åstadkommer inte ens den starkaste man i världen något. lättad fortsätter jag och filosofera och vet att just mina tankar och mitt sökande en dag kommer bli till glädje för någon.
