Hittade 2 gamla bilder från när jag gick visning!

Vi brukade springa landsväg upp och ner barfota i våra sommarklänningar, du med rödvinsläppar och jag med utsläppt hår. Vi satt under träden hela natten och saknade stjärnorna som gömde sig bakom de tunga molnen. Men det luktade natt så vi satt kvar. Morgonens disiga luft klarnade upp till klarblå himmel med molnformationer i horisonten. Vi låg på mage på bryggorna, blickstilla, tysta som möss och tittade på när svalorna kom med mat till sina ungar i bona de så omsorgsfullt byggt under sommarens första del.

Där låg vi, i timmar, så när vi klev ur våra klänningar på kvällen var vi alldeles vita på magen medan våra axlar brände gyllenbrunt mot de vita lakanen vi delade.

Jag tvättade håret i baljan på framsidan när du puttade omkull mig så att jag slog upp mitt knä och fick schampo i ögonen. Jag har aldrig sett någon ha så dåligt samvete. Du satte plåster på knäet och baddade mina ögon med en kall trasa. Sedan hämtade du cyklarna och bad mig cykla efter dig. Ner på krokiga vägar. Runt träd, under gassande sol. Hur kunde en ö så liten ha så många vägar? Jag undrar fortfarande.

Du berättade om antikens Grekland medan ekrarna på våra hjul smattrade i takt med stenarna som revs upp från grusvägarna. Du berättade om tempel och målningar. Religion och tro. Det var så främmande för mig. De grekiska gudinnorna i vackra vita enaxlade klänningar. När vi kom hem band du ett lakan runt min kropp och med ett rep från gardinen som skärp var jag fulländad. Vips så var jag en grekisk gudinna. Själv satte du vita sidenband i ditt hår och målade dina ögon svarta. Och där stod jag, i ett lakan utan slut och tittade på en ängel utan vingar.

Det är konstigt egentligen. Vi är alla unika och vi trivs med olika människor, olika saker. Vissa kan känna genuin lycka över ett par nya skor, för andra krävs det mer. Mycket mer. Någon känner att lyckan bara går att finna i en relation. En annan tycker att livet är totalt rättvist när doften av hav sveper in genom själen.

Du måste inte vara lycklig för att du har allt det alla andra har. Du måste inte känna lycka för att du besitter en egenskap som många önskar. Du måste ingenting bara för att någon annan sätter en stämpel på det. Ibland är det de minsta sakerna som ger mig lycka. Som får mig att känna mig fullständig.

För ett tag sedan läste jag en kort rad som fick mig att verkligen stanna upp. Tänka tänka till. Bli berörd. Det stod att ett barns beteendemönster, minspel och reaktioner är en spegelbild av vad barnet ser. Hur andra gör. Men redan när en bebis föds har den förmågan att le. Hur fantastiskt är inte det?

Natten går tunga fjät, runt gård och stuva. Kring jord som sol’n förgät, skuggorna ruva. Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus, Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Natten var stor och stum. Nu, hör, det svingar i alla tysta rum, sus som av vingar. Se, på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår, Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar. Så hon ett underbart ord till oss talar. Dagen skall åter ny, stiga ur rosig sky, Sankta Lucia, Sankta Lucia.

OKEJnu har jag gjort det, agerat lucia allså. Med en fin vit klänning och levande ljus i håret. Och jag klarade det galant. Mitt hår sitter kvar på huvudet och inte ens en liten droppe stearin har fastnat i håret på mig. Riktigt stolt över mig själv. Inte för att det är en svår sak att göra, men det här med mitt hår, det var jag faktiskt lite rädd över. Så nu har alla på jobbet fått pepparkakor, lussekatter, glögg och julmust och har fått uppleva världens mest OSERIÖSA luciatåg. Jag och mina tärnor och gossar. HAHA men roligt var det.

Det som var mindre roligt var att min väckar klocka ringde 04.00 i morse, trodde inte det var sant och var illamående för att jag hade sån sömnbrist. Vet inte vad som har hänt med min sömn riktigt men jag sover inte alls bra längre. Innan kunde jag somna var/när/hur som helst. Nu måste jag kämpa för att somna. Well, förhoppningsvis blir det bättre när jag kommer hem till Göteborg.

Jag stannar till enbart för att jag älskar tystnaden inuti. Tomhet och tystnad är två skilda saker. Tomhet kan du fylla med betydelselösa saker som kroppar utan hjärtan, men tystnaden kan du aldrig överrösta. Tusen själar skulle aldrig kunna mota bort den. Den kommer alltid att kräva mer plats, och jag ger den plats – för jag beundrar den, fascineras av den. Hur den sakta cirkulerar runt för att finna en plats så långt in att enbart ett nålstick skulle kunna punktera dess spänning. För att sedan slå sig så hårt in att den känns som en kniv igenom bröstkorgen. Men då vet jag att den finns där, jag känner den, som stötar bakom bröstkorgen. Ni andra skulle kanske kalla det hjärtslag. Men det är ensamheten.

Den kommer någonstans mellan att ligga på köksgolvet och gråta så att ögonen aldrig hämtar sig och de där stunderna då man älskar varje sekund. Varje milliter av någon annan. Och kastet är är rått och stenhårt. Men verkligt. Inget är så äkta som det. Och jag är så lycklig att jag fann den styrkan som gör att jag uppskattar och älskar dessa stunder från noll till hundra. Melankoli och eufori. Även om jag ibland inte kan hantera det, betyder det inte att det inte är bra för mig. För ofta reser jag mig starkare. Det visar att jag på senaste tiden funnit en annan kraft som jag förut inte kunna bemästra.

Jag ser öppningen så mycket tidigare.

Det går inte att pausa mitt liv. Tiden kommer aldrig att stå stilla bara för att jag står på knä och ber om det. Hur mycket tomhet och tystnad som än försöker inta mig. Jag älskar båda sidorna på sätt och vis. Det mörka som bryter ner mig till det bara finns en gnista av livet kvar i mig. Till det ljusa som lyfter upp mig från pölen av förvirring.

Jag har allt att vinna och ingenting att förlora så länge jag håller mig till den jag är. Vare sig jag, eller någon annan, kan stoppa det som är mitt liv i dag.

I Sverige har vi en alkoholkultur, ett sätt ett se på alkohol som är lite speciellt om man jämför med andra kulturer som tex. Frankrike och Italien. I dessa länder är alkohol en del av vardagen, man dricker ofta vin till den dagliga middagen. Därför så är relationen till alkohol mycket mer avslappnad än här i Sverige. Alkoholen är avdramatiserad. Här i Sverige så är alkohol väldigt relaterad till festliga tillfällen och ett speciellt socialt sammanhang, därför är också alkohol mer ”speciell” och laddad än i en del andra länder. Man kan bemötas med motstånd när man på en fest eller middag tackar nej till alkohol, man kan försökas övertalas att dricka eller så måste man ha ett speciellt skäl till att man inte dricker. I Italien så är att tacka nej till alkohol lika avdramatiserat som att man tackar nej till läsk och istället vill ha vatten till maten.

Tyvärr så leder det här ofta till att man blir övertalad att dricka fast man inte vill och kanske avstår att gå till en fest bara för att man inte vill dricka, vilket är jättesynd.

Inom olika grupper så ser också relationen till alkoholen olika ut. I olika familjer kan det till exempel se helt olika ut, eller i olika kompisgrupper. I vissa familjer kan föräldrarna ta ett glas vin med sin 18-åriga tonåring och i andra så har barnen aldrig ens sett sina föräldrar ta en öl eller ett glas vin. Hur föräldrarna ser på alkohol och vilken inställning de har formar barnens syn på den vilket formar deras alkoholvanor.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att du själv ska veta att det är okej att säga nej till alkohol. Trots att de flesta du känner har lärt sig genom sina föräldrar och den kultur vi har i Sverige att man i princip ”SKA” dricka när det bjuds på alkohol eller när andra dricker. Du ska säga nej om du inte vill trots att du bemöts av motstånd och trugas att dricka. Om du råkar ut för det, tänk då på att det här att man ska dricka om alla andra dricker bara är något som vi fått för oss i Sverige, och att det egentligen är helt okej och väldigt bra av dig att följa din egen vilja. Våga stå på dig när du inte vill dricka.

Jag vill prata med er om kärlek. Det viktigaste och finaste ämnet i hela vida världen. Vad vore ett liv utan kärlek? Meningslöst om ni frågar mig. Kärleken fyller mitt liv med mening.

Min familj har alltid gett mig kärlek. Dom älskar mig villkorslöst. Det är den finaste kärleken som finns. Dom älskar mig med alla mina fel och brister. I deras ögon är det inga fel och brister, det är en del av mig som gör att jag är sådär speciell som bara jag kan vara. Jag är unik, jag är inte som någon annan och dom älskar mig för den jag är. Min familj har visat mig vad kärlek är. Dom har lärt mig hur man älskar en annan människa. Jag vet hur man älskar men att faktiskt förvandla det jag vet till handling är inte alltid det lättaste. Varför är det inte lätt? Låt mig berätta varför.

Jag tror redan att dom flesta av er vet vad mitt problem är. Mitt problem är ditt problem. Jag har blivit sårad. Människor har fått en del av mitt hjärta. Dom har fått en del av det för jag trodde att dom förtjänade det. Tyvärr så är det lätt att ge bort en del av sitt hjärta till fel människor. Människor som man tror att man kan lita på men som egentligen bara utnyttjar min naiva sida som vill tro bra om allt och alla.

Jag har trott bra om dåliga människor som har fått en bit av mitt hjärta. Ett hjärta som dom har stampat på så det har gått i tusen bitar. Det har gått i tusen bitar och smärtan som uppstår när det går sönder går inte att beskriva med ord. När man inte tror att det kan göra mer ont så kan personen som man trodde så fruktansvärt bra om kasta bort alla spillror åt helvete. Någon krossar mitt hjärta och kastar bort det. Vad gör man när man inte kan hitta sitt hjärta? Vad gör man när man inte kan känna något längre? Vad gör man när man slutar tro på kärleken?

Det man mås ger mig kärlek varenda.te göra är att börja tro på den igen. Man måste tro på den för att den ska existera. Jag har aldrig slutat tro på kärleken och det kan jag tacka min familj för. Dom Varenda dag. Förstår ni hur fint det är? Trots all den kärlek dom ger mig så har jag tvivlat på kärleken. Vissa dagar har känslan varit så långt borta och min tro har fått så hårda smällar så jag har nästan tappat hoppet. Hoppet om att finna den där känslan igen. Känslan som får min tro att bli starkare än någonsin förut.

Vad händer när man hittar rätt person? Personen som gör att man finner den där fina, unerbara och oerhört sällsynta känslan som inte riktigt går att beskriva med ord. Känslan som får mig att känna att jag aldrig kommer att sluta tro på kärleken. Ja vad händer? Jag önskar att det vore lätt. Att jag kunde ge mitt hjärta till dig utan att tveka. Hela mitt hjärta och all min kärlek. Tyvärr så är det inte lätt. Jag vill ge dig allt det här men det förflutna håller mig tillbaka. Det förflutna med människor som har gjort mig lite mer cynisk. 

Sen så kommer jag på hur korkad jag är. Vilken idioti det är och vilket trams jag håller på med. Det förflutna är inte idag. Jag ska leva i nuet och inte i det som har varit. Människor som har sårat mig och som har missbrukat min kärlek ska inte få stå ivägen för mig, dig, oss och all kärlek som vi kan skapa. Åt helvete med alla gamla misslyckade förhållanden, trasiga hjärtan, olyckliga slut och smärtsamma känslor. Dom är inte en del av mig längre. Nu öppnar jag lådan för det förflutna, låser in allt det där som inte borde finnas och nyckeln till lådan gömmer jag på ett ställe som jag inte vet vart det är.

Jag vet att jag kräver mycket av livet, jag blir aldrig nöjd. ”Jag begär ingenting men vill ha allt” som en känd kvinna en gång sa. Jag siktar mot stjärnorna och kanske landar bland molnen en vacker dag. Jag har ambitioner och drömmar men försöker att vara realistisk. Man måste försöka känna sig tillfredsställd med det man har, livet gav mig en lycklig lott. Jag vann. Om man nu kan vinna i livet? Det är ju ingen tävling det här livet vi lever, trots att jag ibland får det att verka så. Jag vill vara bäst, helst i allt. Jag vill imponera på andra, vara en förebild, stråla, inspirera, leverera och motivera.

Men jag får inte glömma bort att leva mitt liv för mig. Ingen annan kommer att göra det åt mig. Kom ihåg det. Lev ditt liv för dig. Gör det du vill göra och inte det som andra förväntar sig att du ska göra. Det har jag gjort och då gjorde jag fel. Jag har lärt mig, lärt mig av misstag som har blivit lärdom och erfarenheter. Nu försöker jag att leva som jag lär, men det är fan så mycket lättare att predika för andra.

Att

Somna bredvid dig

Känna dina starka armar runt mig

Vända sig om

Och pussa dig på kinden

Leendet på dina läppar

Pirret i min mage

Ovärderligt

Att

Vakna bredvid dig

Känna dina tunga andetag i min nacke

Lägga mig lite närmre

Och känna ännu mer värme

Men framför allt trygghet

Tänk om vi alltid fick känna såhär

Underbart

Dom man älskar mest är det lättast att ta för givet, visst är det sjukt? Man glömmer bort att dom hela tiden finns där och ställer upp i alla lägen. Man glömmer bort att dom älskar mig för den jag är, med alla brister. Man glömmer bort att det är dom som torkar mina tårar när dom rinner. Man glömmer att det är dom som kan laga mitt brustna hjärta när det går sönder. Man glömmer bort att det är dom som ger energi och inte bara tar. Man glömmer bort att det är dom som är glad för min skull när det går bra för mig. Man glömmer bort att det är dom som står kvar vid min sida när alla andra sviker. Man glömmer bort att det är dom som tycker att jag är världens bästa Isa. Man glömmer bort att det är dom som alltid tror på mig och vet att jag klarar av vad som helst. Man glömmer bort att det är dom som älskar mig mest. Dom älskar mig mest och jag älskar dom mest. Vi älskar varandra så mycket så vi tar varandra för givet, varför ska det vara så? Jag vill inte ta någon jag älskar för givet.

Jag älskar er så mycket så att hjärtat gör ont.

Det är bättre att ha älskat och förlorat än inte älskat alls, som man brukar säga. Eller så kan man säga att det är bättre att ha älskat och förlorat än att bara ha förlorat. För vem vill dö som en förlorare? Det vill ingen göra. Det känns antagligen bättre att dö som en förlorare som har älskat. Har man tur så dör man som en vinnare med kärleken i behåll. Men nu ska vi inte prata om döden utan om kärlek.

Jag har alltid varit en person som har trott och satsat på kärleken, jag har till och med varit kär i kärleken. Något som är lite lätt förvirrande. Man lurar både sig själv och personen man tror att man är kär i att det är äkta, men egentligen så är det bara ett desperat behov efter kärlek som gör att man slänger sig över första bästa.

När man minst anar det så träffar man den där personen med det. Det som man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det som gör att alla runtomkring bleknar. Det som gör att det pirrar i magen. Det som gör att hjärtat slår lite snabbare. Det som gör att man faller okontrollerat. Det som gör att det säger klick inte bara en gång utan hela tiden.

Man har hittat rätt och allt känns så himla lätt. Man svävar fram på små rosa moln och livet blir helt plötsligt mycket bättre och roligare att leva. Tyvärr så är kärleken inte bara en resa på små svävande rosa moln utan det är en resa där man kan stöta på svarta åskmoln längs vägen. Kärlekens resa är fylld med så oerhört starka känslor som kan framkalla både lycka, sorg, smärta och välbehag.

Jag har tagit del av alla dessa känslor när jag har satsat på kärleken. Jag har gått från att vara den lyckligaste flickan på jorden till att vara en helt förkrossad liten tjej som varken vet ut eller in utan endast kan känna hur ont det gör i hjärtat som har blivit söndertrampat och bortslängt. Men jag ångrar ingenting.

Det har varit värt alla tårar och all smärta. Ett krossat hjärta går att laga om man vill tro på kärleken igen, om man vågar satsa igen. Vissa människor klarar inte av att ge kärleken en andra eller kanske tredje chans men jag har bestämt mig för att ge kärleken alla chanser jag kan så länge jag lever. Jag lever för kärleken, kärleken får mig att leva. Jag har vunnit och jag har förlorat men i slutändan så spelar det ingen roll för det viktiga är att jag har älskat.

Så till alla er där ute; Älska så mycket så det känns som att hjärtat ska gå sönder. Älska så mycket så det gör ont. Det är bättre att känna smärta än ingenting alls, då känner man i alla fall att man lever.

All you need is love, love is all you need

När jag känner mig ledsen så vänder jag mig till dig. Jag söker tröst och jag får den, men då vill jag inte ha den längre.

Istället för att ta emot trösten så omvandlar jag den ledsna känslan jag bär på till ilska. En obegriplig och extremt onödig ilska som går ut över dig när du försöker förstå och vill finnas där för mig. Varför gråter jag inte i din famn istället? Varför förklarar jag inte för dig hur jag känner? Vi kan ju prata om allt och jag vet att du skulle förstå. Du förstår mig bättre än någon annan. Men nej, jag vill inte visa mig svag. Trots att jag hela tiden säger att det är en styrka att våga visa sig svag. Jag blir stark genom min svaghet. Jag vill vara svag med dig men jag kan inte. Jag kan inte släppa på min förbannade stolthet. Varför inte? För att jag vill ha kontroll. Jag förlorar kontrollen när jag visar mig svag. En kontroll som jag egentligen inte behöver. En kontroll som bara förstör.

När det kommer till kärlek så ska man släppa kontrollen, det är först då man känner den där obeskrivligt underbara känslan som kallas för kärlek. Det är då det blir äkta, på riktigt. Ibland väljer jag den fega vägen och behåller den där dumma kontrollen. Nu är ibland.

Varför visar jag mig inte svag inför dig så att vi kan bli starka tillsammans?

Det är lätt att predika om det ena och det andra men att faktiskt leva upp till det man säger är inte alls lika lätt. Det är svårt. Jävligt svårt.

Jag har tvivlat, fått kalla fötter och lagt krokben för mig själv. Det är aldrig lätt när det kommer till kärlek. Vad söker man egentligen? Får man det man länge velat ha så vill man inte ha det längre.  Varför? Kanske för att man helt enkelt är en bortskämd snorunge som aldrig blir nöjd? Eller så är det kanske helt enkelt så att man är rädd att förlora något man verkligen vill ha så då tar man den lätta vägen och jagar efter nästa byte istället. Den jakten slutar antagligen på samma sätt som den första. Man väljer att leva på jakten istället för att leva med en person som man kanske med tiden lär sig att älska. Idioti är bara förnamnet men vi är människor och människor är rädda för att förlora någon de älskar och rädda för att bli sårade. Jag har  aldrig sett mig själv som en person som väljer den lätta vägen, utan snarare som som någon som är modig, vågar och tar chanser.

När jag minst anade det så dök en kärlek upp i mitt liv och var allt det där som jag vill ha och förtjänar. Då blev jag rädd. Jag är tydligen bara människa trots allt. Jag blev rädd och började söka fel. Fel på honom och vår relation. Det var inte lätt att hitta några fel men jag kan konsten att göra en höna av en fjäder. Jag kunde bråka om allt och ingenting. Jag anklagade honom för att inte förstå trots att han var den som förstod allra bäst. Jag var rädd och vågade inte ge allt i en relation. Jag vågade inte ge hela mitt hjärta till honom så jag bråkade och var elak istället för att vara ärlig med mina känslor och prata om min rädsla. Han var säkert också rädd men kunde inte prata med mig, jag försökte ju bygga upp en mur istället för att nå honom.

Jag vet inte varför men han stannade hos mig. Han stod ut med mina humörsvängningar och obefogade påhopp. Han sa att vi är soulmates och att jag är det finaste han vet. Det tog tid men med tiden så rasade min mur och han kunde nå mig, jag kunde nå honom. Han vann mitt hjärta och vårdar det bättre än någon annan kan göra. Jag älskar honom och det är framför allt nu när jag sitter på ett flygplan på väg någonstans som jag verkligen inser och förstår innebörden av detta. Det är bra och viktigt att sakna ibland, då får hjärtat tid att känna vad som är rätt

Konsten att hålla kärleken vid liv, den där kära leken vi många leker och lever oss in i, blinda eller ej så slutar det för det mest i tårar och många om och men.

Konsten att hålla kärleken vid liv, att ständigt beröra sin partner fysiskt och psykiskt, att föda varandra med blickar och vackra ord, vart man står och hur man bygger upp en trygghet i varandras närvaro, att kunna lita fullt ut på sin partner så pass att man lägger sitt hjärta i den personens händer.