Jag bär ett Mirakel i mitt hjärta. Lika len som en sten slipad av havets vågor, lika skimrande och fjäderlätt som en såpbubbla vilar det mitt i mitt hjärta.

När vardagen känns tung snuddar jag med tanken vid mitt eget lilla Mirakel.
Dagar då jag är ett mycket litet Knytt på den stora, vindpinade, stranden tar jag fram mitt skimrande Mirakel, håller det mot ljuset och förundras. Förundras över att det är sant, och över att det hänt mig.

12 små ord består det av, mitt Mirakel. Eller kanske 12 väldigt stora ord? ”Jag älskar dig därför att du är precis sådan som du är.” Så sa han och skapade ett Mirakel i mitt hjärta. Att älskas inte bara med sina brister utan också på grund av dem är i sanning ett Mirakel. ”Du vore inte du utan dem” förklarade han tålmodigt när jag ifrågasatte. Någon älskar hela mig (!). Tanken svindlar och hjärtat svämmar över.

Jag bär ett Mirakel i mitt hjärta!

Om du ser mig gå bredvid någon annan, så är det inte för att jag älskar honom. Nej, det är för att du inte vågade gå bredvid mig. Om du ser mig skratta så är det inte för att jag har kommit över dig. Utan för att jag är så jävla trött på att gråta över dig. Om du ser mig leva igen, så är det inte för att jag vill få dig tillbaka. Jag vill bara ta tillbaka det som du tog bort från mig. Och framför allt… Om jag blir kär i någon annan, så är det inte för att jag vill det. Utan för att du aldrig var där för att fånga mig när jag behövde dig som mest……….