Och jag hörde att hon tyckte om dig. Så som jag gjort.
Och jag dog då.
Och jag hörde att ni åt middag, där vi suttit hand i hand i timmar.
Och jag ville inte andas då.
Och jag hörde rösten på din telefonsvarare. Hon lät så söt.
Och jag grät så att jag tappade allt.
Och jag såg läppglanset vid din säng då när jag hämtade mina saker.
Och jag sa inget.
Och jag såg i spegeln, när du andades in, som för att säga något, men förblev tyst.

För, vad skulle du någonsin kunna säga.
För att reparera det du förstört hos mig.
För jag var aldrig värd det.
För allt kom alltid emellan.
För att det var för sent innan det ens hade börjat.

Och jag såg på dig. Jag såg på dig att du ångrade dig när jag gick.
Och jag hörde ute, hur du talat om mig, hur du berömt mig, hur du satt mig på en piedestal.
Och jag lyssnade när de sa att det var ditt livs misstag.
Och jag raderade ditt namn.
Och jag flydde. Lämnade allt och klev ur mig själv.
Och jag förstod. Att allt det du gjort aldrig var ett annat än ett spel.

Och den enda som förlorade var du.

Det är som att hjärtat aldrig sitter mer fast än just i de sekunden man vill bli av det som mest. Och när man vill ha det som mest, lämnar det utan förvarning. Men när man verkligen behöver det, inte bara i stundens hetta, utan när man verkligen står chanslös. Då står det lojalt till ditt förfogande. Förser dig med det där som gör att det inte känns längre. Likgiltigheten, det där som lägger sig som en skyddande slöja över det onda och låter dig andas igen.

Det där som gör att tårarna tar slut och kraften att känna sakta men säkert kryper in och bygger en mur kring ditt innersta. Det där som någon en gång tog ifrån dig men som du fann igen. Utan förvarning. Mitt i vintern. Som ett mjukt slag över bröstet. Någonstans längre bort i livet dit du aldrig trodde att du skulle komma. I en lägenhet i en stadsdel du egentligen hatar men som är allt. Allt för att det är där hans doft är, hans händer och hans famn.

På en plats där du inte hör hemma men där famnen du lever i bor. Där bilarna aldrig sover och sängen aldrig känns för stor. Där en enda blick kan ta bort allt som någonsin skavt innanför bröstet. Där blå ögon vakar även när du inte tror att han ser att du försvinner bort i alla minnen av svarta skimmerstråk.

Där det inte gör så ont att vara två längre.