Någon mer än jag som dööööör av längtan efter sommar, sol och bad?
Jag får nog längta ett tag till med tanke på att det inte ens är december.

Såg the notebook igår för första gången på ett år ( har väl sett den ca 30 gånger ) .
Kan bara inte sluta förvånas över hur bra, vacker, sorglig och lycklig denna film är.
JAG ÄLSKAR DEN !
Till och med mitt hjärta grät....

Åhhh vilken vacker film det är !

Har precis gjort en julskinka som snart ska avnjutas på nybakat bröd i väntan på ääääälskling.

Sitter i Stockholm och har precis träffat min älskling !
LYCKA !
Nu ska jag ut och handla lite i snö vädret, sen myskväll !

Drömmen är din som ingen någonsin kan ta ifrån dig.
Du spelar i drömmen en huvudroll, du bestämmer.
Drömmen är din som ingen kan ta ifrån.
DU sätter den i verklighet eller inte.
Sätter du den i verklighet bör du vara försiktig.
Verkligheten innebär andra människor omkring, du är inte ensam.
Verkligheten kan vem som helst ändra på.
Verkligheten är inte bara din.
Men en gemensam nämnare hos båda är att du avgör båda ödena, du tar DINA beslut och avgör DITT öde.

De där tusen svarta nätterna, de kom alltid tillbaka. Som demoner i mitt huvud som sakta letade sig ut och förföljde mig utan hänsyn. Och jag bad, gud vet hur mycket jag bad att bli av med dem. Men ju mer jag skrek ju mer fyllde de mig med oro. Som om jag vandrade i en tunnel utan slut. Och varje gång jag kom på mig själv med att längta efter verkligheten stod du där bakom och var den som fick mig att stanna i en låtsasvärld. En värld av fiktion fylld med vackra ord, förbjudna tankar och sena beröringar.

Som om livet var av glas och mitt hjärta av kristall, vägrade jag att falla. Falla för allt det som fångade min uppmärksamhet, de där ögonen och som jag förbjöd mig själv att förlora mig i. Som om det var något jag någonsin skulle klara av. Och någonstans förväntade jag mig inget annat än en ryggtavla när jag vände mig om, men du stod kvar, och jag finner det fortfarande så märkligt. Så mycket svart jag slängt på dig, så många minnen jag eldat och så fantastiskt många gånger jag sagt högt för mig själv, jag avskyr dig. Bara för att förlora mig i de tårar som någonstans väntat bakom mina ögonlock när du gör mig illa. Fast att både du och jag vet att det mest är jag. Det är bara lättare att lägga skulden för det som gör ont på någon annan.

Och väntan på oss gjorde att jag behövde återvända till verkligheten, inte för att jag ville, utan för som du sa - livet har redan gått i tusen bitar. Jag förväntade mig aldrig att du ska lägga pusselbitarna i mitt liv, du är fortfarande en gåta att lösa. Någon jag antar att jag aldrig helt och håller kommer att känna, trots timmar av vad det nu än var som pågick.

LYCKA, LYCKLIG, LYCKA, LYCKLIGAST, LYCKLIGT, LYCKA, MED DIG, LYCKLIGAST PÅ JORDEN, LYCKA, I DIN FAMN, LYCKLIG, HOS DIG ALLTID, LYCKA, ÄLSKAR DIG, LYCKLIG, DU OCH JAG = LYCKA, VI MOT VÄRLDEN, DU GÖR MIG LYCKLIGAST I VÄRLDEN.

YES SHE IS!

Sitter i ett Stockholm som är mörkt, kallt och dystert.
Men vad gör det när man strax ska gå och möta sitt hjärta?

Det vilar 13 små diamanter på hennes finger, hon tar aldrig av sig dem. Låter de bära sin hemlighet i ett gnistrande sken, om vart de kommer ifrån och hur de hamnade där. Det är inte allt, men ett minne. I hjärtat döljer sig de finaste av minnen och i framtiden väntar fler. En sanning som aldrig kommer att visa sig före lögnerna dött. Hur mycket hon älskar kan hon aldrig beskriva, så varför försöka. Hon kan dela kärlek i all tystnad, det gör henne inget, lögnerna får segla bäst de vill på deras vatten. De har ändå sin egen värld, där är det bara de två, två människor hand i hand, två människor utan samband - förutom den gärnslösa kärlek som driver varje dag framåt.

Ibland kan det hugga till inuti, ett sting av saknad i mitt hjärta. Vem är jag att lämna dig en bit utanför, och vem är du att göra mig orolig om nätterna då jag inte längre vet vad du gör.

Kära dagbok. Årets första snö faller. Vad tänker du på då? Jo men det vanliga, frysa till döds i en snödriva någonstans kanske i parken utanför ditt hus. Man måste dö lite för att kunna leva. Vi dog. Så vad tänker du på då? Vinterdagarna vi spenderade under samma täcke samma tak så beslutsamma att hålla oss vid liv? Vilket jävla skämt va. Fast vi klarade vintern. Vi dog på sommaren när allting annat börjar leva. Men jo trotsallt, jag trodde att jag hade varit död för jag kände mig så vid liv den sommaren. Fast liksom i nästa värld, för i den här har jag varit död längre än innan dig. Mig och mina mord. Blodet på mina händer. Så tydligt i den vita snön du såg, såg allt när snön var ofärgad och i mina händer låg det lik. Du ligger där nu och skriker och blir aldrig lika tydlig som när den första snön faller.

Jag ser det snöar, jag ser det snöar det var väl roligt HURRA !
Nu blir det vinter, nu blir det vinter blablabla.....

Åhhh jag ÄLSKAR årets första snö!
Blir helt lyrisk, för en underbar känsla i magen.
Nu vill jag bara ha mera snö så jag kan gå ut och göra snöänglar....

Det är morgon och efter att du lämnat sängen finns bara det där fruktansvärda ekot av känslorna kvar. Jag glider ned i kokhett badvatten och känner den olidliga svedan av att vattnet träffar såren på min hud. Lugna favoriter spelas på radion och det finns ingen i hela världen som vet vad jag gör. Så jag fortsätter i två tysta timmar till.

Idag har jag en riktig tröttdag.
Har sovit såpass många timmar att jag inte borde vara trött men jag är verkligen helt slut.
Jobbigt.
Men det är väl vädret i guess?


Nu ska jag ta en lååång powerwalk morgonpromenad.