My god !
Det är ju verkligen höst ute nu.
I natt var det 5 grader ute och det är augusti, vad är det som händer?
Usch, jag ska strax åka och köpa mig en varm höst jacka, det är ett måste om man ska gå utanför dörren ju.
USCH, FY och BLÄÄ för hösten vi har framför oss....
Fast lite mysigt är det ju..
Tänk TÄNDA LJUS, myyyys.

Jag mötte dig när löven börjat skifta i rött, med brunbränd hy och för djupa ögon fångade du mig. Jag levde som i ett andetag den hösten, ditt andetag. Allt jag ville var att få vila mitt huvud mot din axel och känna doften av din trygghet. Smaken av passionen i dina kyssar och djupet i dina tankar förtrollade mitt cyniska sinne och jag föll fort. För fort. Jag satt i ditt fönster medan du köpte hem mat och vi satt på golvet framför en öppen spis och åt ur det kinesiska kökets vita kartonger tre dagar i rad. Till du skrattade och sa, älskling nu måste vi gå ut ur den här bubblan.

Hejdå Diana , ses om 3 månader.....
Kommer SAKNA dig.

Alltså, jag har sagt det många gånger förut och jag säger det igen, ibland vet jag verkligen inte vad det är för fel på mig.
Mitt känsloliv är en berg och dalbana just nu.
Det går upp och ner hela tiden, varför kan det inte bara ligga på en jämn nivå för?
Hmmm...

Imorgon ska jag ha mys med min älskling och jag längtar såååå !!!

Nu ska jag sova strax så jag är utvilad imorgon.

Natti.

Nu har min förkyldning/feber/hosta/halsont sakta börjat ge med sig.
Efter 2 veckor, kan ni tänka er?
Efter 2 hela veckor.
Hur länge kan man vara sjuk egentligen?
Har fortfarande hemsk hosta och är jätte fökyld men halsontet och febern är borta i alla fall och det är huvudsaken.

Nu ska jag ut och gå !

Later.

Said i wouldnt call but i lost all control and I NEED YOU NOW !

När jag är sjuk och inte mår bra så älskar jag när det är dåligt väder ute,
precis som idag, det är grått, trist och regnar.
Helt perfekt vara sjuk väder.
Då kan man med gott samvete ligga i sin säng med en kopp te och bara mysa, precis som jag har gjort sen i morse när jag vaknade.
Det är såååå skönt att bara ta det lugnt och göra INGENTING.
Jag tror man är väldigt dålig på det annars, att tillåta sig själv att göra ingenting, det måste man ibland.

Du kunde ringa mig mitt i natten, klaga över hur dramatisk hon var. Söka tröst och tala om hur fin jag egentligen var, hur mycket du saknade mig. Och jag uppskattade det, som en vän de stunderna. Trots att jag visste att vi två inte längre var möjligt. Vi behövde vår tid, på varsitt håll. Vi träffades alltid i smyg, då och då under tider då du stängde av mobilen eller döpte mig till något när hon frågade. Vi tog en kaffe längst in på vårat Cafe, åt middag hos mig eller träffades i nattvimlet. Ofta kysste du mig öppet trots att jag gärna hade ett hörn som skydd från omvärlden. Jag ville aldrig såra någon. Men det blev så mycket mer intensivt efter att hon förbjudit dig att varken träffa eller prata med mig, ironiskt nog. Du spenderade allt fler nätter hos mig, ringde mig mer ofta och lämnade fina lappar på morgonen. Jag minns att jag trivdes så, varken mer eller mindre behövdes just då. Du ringde mig, beklagade dig över henne, jag sa ofta - ge det en chans, och menade det uppriktigt sagt. Jag ville att du skulle vara lycklig, och kanske var det någon som hon som kunde få dig det. Du skrattade och sa - du vet att det egentligen bara är en enda som gör mig lycklig min diamant. Det gjorde inte så mycket att dela dig då och då, det var aldrig på samma plan, sa du, och ärligt talat hade det nog gjort detsamma. Jag hade mitt, du ditt och vi trivdes med varandra, mer var det inte. Jag minns att jag dock hade svårt att hålla mig när du ringde och sa att du skrivit en text om mig men att hon hade trott att den var om henne. Ditt skrivande var mitt, och mycket kunde andra ta, men inte det. Inte ens om det i själva verket inte ens var så, utan bara i någon annans fantasi. Men jag sa inget, inte heller med de texter som följde med samma procedur. Jag skrev aldrig något om dig, eller när jag träffat dig. Jag hade inget emot att täcka upp för dig, jag ville aldrig att någon skulle bli sårad, det låg aldrig i mitt intresse. Och den sidan hos mig kanske var det jag uppskattade mest hos mig själv. Att jag inte hade något behov av att kasta smärta i någon annans hjärta och sedan riva upp det bara för att sedan slänga bort det för mitt eget nöjes skull. Det behövdes inte, jag fick vad jag ville ha. Jag hade ingenting för att göra henne ledsen men ångrar än idag att jag valde att gå bakom ryggen på en annan människa. Det grämer mig då och då. Kanske hade det inte rivit lika mycket i mig det där, om jag visste att det du gav var äkta. Men det var bara en pusselbit i ditt spel som du en gång sa, och det gör det bara ännu grymmare mot henne, och jag var en del av det. Jag lät dig fortsätta. Lät dig leka med ett hjärta, även om du spelade så bra att du stundtals gick på det själv. Jag kommer alltid att bära på den synden, samtidigt som jag vet, att ingenting i ett hjärta förblir helt, och förr eller senare, hade det kommit ändå. Med eller utan mig.

Jag saknar min Sofia.

Kan det inte SNÄLLA bli lördag nu då?
Och kan jag inte bli frisk någon gång?
Och fred på jorden?
(kanske lite mycker begärt?)



Idag mår jag i alla fall såpass mycket bättre att jag har kunnat resa mig upp ur sängen för att göra te, de ni, det är framsteg det !
Usch vad jag tycker det är tråkigt att vara sjuk.

Jag är så otroligt lyckligt lottad.
Jag är så jävla tacksam.
Jag är otroligt glad och lycklig.
Jag är HEL.
Du gör mig hel.
Jag ÄLSKAR dig.

Tänk vad livet går fort förbi ändå?
Nu är sommaren redan över (känns det som i alla fall).
Känns som det var igår det var vår och sommaren skulle precis börja .
Det är nästan läskigt när man tänker på hur fort det går.
Det gäller att inte låta en endaste dag gå åt att göra någonting man inte vill, så nu har jag bestämt mig.
Jag ska göra något bra av mitt liv och jag börjar nästa vecka !
Så det så.

Varför kan jag inte bli frisk för?
Detta är helt otroligt ju.
Har fortfarande 39 graders feber efter 3 dagar, ligger bara i sängen och orkar knappt röra mig en meter.
Det värsta utav allt är att jag har sovit precis hela dagen idag så jag lär väl inte kunna sova någonting alls i natt.
Att vara sjuk är dock en bra bantningsmetod, jag har inte ätit något på 3 dagar (förutom lite youghurt och frukt) så något kanske jag har gått ner ändå...

Jag skulle ge mitt liv för dig. Jag sträcker ut min hand och jag ber för att du ska hålla den. Jag vill hjälpa dig på alla de sätt som du hjälpt mig. Du har format mig. När jag bröts ned, inte orkade andas mer, bar du mig och var den genuina vän jag aldrig någonsin hade kunnat drömma om.

För att du fanns för mig vill jag finnas för dig. Jag vill bryta vår distans, omfamna din heliga fysik och strukturera upp din anarki. Om vår relation betydde mer än det faktum att jag kan grabba tag i din aura, spegla dina emotioner samt utan att konversera veta hur du mår, skulle vi nog vara serafer både du och jag. För du lät mitt platshjärta finnas och utvecklas.

Jag vill att din sårbarhet ska vara nyckeln till förändring. Och jag vill att de du ännu ej kan sätta ord på ska ligga som små svarta bokstäver utspridda i substans.

För att jag är så fruktansvärt stolt över dig. För att jag tänker på dig varenda dag. För att kristallerna som håller oss samman är något jag inte ifrågasätter.

Jag ska plåstra om dig, din konkreta personliga kamp är ingenting jag dömer dig för. I min iris har dina vassa kanter talang.

Jag har gett dig mina känslor. I ditt hjärta bor såväl behag som jag.

Du behöver inte verbalisera. Mig är du inte skyldig något alls. Jag förstår. Jag har också varit där. Du såg vad som hände med mig. Låt mig hjälpa dig. Jag kan. Jag älskar dig. Älskar
dig.

Puhhhh...
Alltså är livet bara till för att arbeta?
De senaste veckorna har jag faktiskt börjat fundera över det.
Man jobbar, sover och äter. Det är i princip det man orkar med!
Eller jag i alla fall.
Just nu jobbar jag så många timmar per dag att jag inte orkar med någonting annat än att sova efter jobbet.
Ska det verkligen vara så?
Att man inte ska orka leva sitt privatliv eftersom all tid tas upp av jobb?
Usch jag får panik när jag börjar tänka i dom banorna.
I gotta do something, NOOOOOW...



Till råga på allt så har jag dessutom blivit sjuk.
Ligger hemma i min säng med 39 graders feber, halsont och jätte förkyld....
SÅÅÅ TRIST !!!

Jag önskar att jag skulle kunna älska dig så förbannat mycket. Att jag ska få kliva in i mitt sovrum och se dig ligga där och vänta på att jag ska krypa ned jämte dig. Ligga i din famn hela natten och låta mina fingrar dansa över dina armar medan vi pratar om det där där inne som vanligtvis är alldeles för ärligt för att berätta. Jag önskar att jag ska kunna gå in i ett rum och se på dig och tänka där är han, min. Att jag ska kunna peka på dig och säga att du är den vackraste varelse jag någonsin sett för att jag känner dig. Jag önskar att du ska vara min största inspirations källa, att jag ska kunna ditt ansikte utantill att jag ska skissa dina ögon genom nätter när vi bråkat att jag ska vilja supa skallen av mig och dö för att du tycker att jag betett mig illa. Jag önskar att du ska hata mig för att du älskar mig. Att vi skulle kunna gå ned till sjön nedanför mig och bada nakna medan solen går ned och ligga i gräset och dricka billigt lådvin. Att vi ska tälta i sällskap med andra och att vi ska skina av glädje och kärlek. Jag önskar att jag skulle kunna få dela känslan med dig av riktigt bra musik kombinerat med riktigt mycket sprit. Jag önskar att vi ska kunna vara varandras bästa vänner och skatta tills vi sätter i halsen och dra varandra i håret och rita mustascher när den andra sover. Att regndroppar ska kännas som bly bara för att vi missförstått varandra. Jag önskar att du ska be mig sluta ta dina kläder fast i hemlighet älska mig för det. Jag önskar att jag skulle kunna få bli en del av ditt liv och du av mitt. Att vi ska boka impulsresor och tar cykeln nedåt i Sverige och besöka skumma platser och kunna säga att vi har varit där tillsammans och ha en massa sjuka historier att berätta. Önskar att jag ska få klippa dig för att du fått för dig att byta frisyr och att du ska sitta på mitt golv medan jag väljer kläder och aldrig kan bestämma mig. Att vi ska gå hem alldeles för tidigt en lördagskväll för att vi inte kan hålla oss ifrån varandra. Jag önskar att du ska förstå mig. Jag önskar att jag fick baka kakor till dig och kasta dem på dig genom ditt öppna fönster och sedan krypa upp där för att sitta och röka hela kvällen. Jag önskar att vi ska gå på gatan och fullständigt skita i att det regnar hand i hand. Att vi ska sitta i en liten båt mitt ute i sjön och ha picknick och att du ska överraska mig med blommor som du själv plockat. Att vi ska få för ss att ta en drejkurs och göra skålar som vi sedan ska kasta i golvet och svära åt varandra för att sedan försonas och älska som aldrig förr. Att vi ska hyra en motorcykel och åka till Berlin över en helg dansa till tecno hela nätterna. Jag önskar att vi ska fylletatuera oss och ångra oss fast tycka att det är lite charmigt trots allt. Att någon obetydlig ska komma emellan oss och att vi ska behöva kämpa så att det smakar blod i munnen för att få vara med varandra. Att jag ska gå med på att springa midnattsloppen för att övervinna min rädsla för mörker och förbättra min dåliga kondition. Jag önskar att dina vänner ska älska mig och tycka att jag är som gjord för dig. Att dina föräldrar ska krama mig och le mot mig och tänka att jag gör dig så himla lycklig. Jag önskar att jag ska kunna umgås med dina syskon och vi ska åka till skansen och säga att skansen är jättelöjligt men inte kunna förneka hur mysigt det är. Jag önskar att du ska ta med mig på vernissager som jag älskar och vara genuint intresserad av mina teckningar och texter. Jag önskar att du ska tro på mig. Att du ska vara stolt över mig och oss och att du ska tycka att jag är jättesöt när jag sover och när jag skrattar och när jag är arg och när jag är som vanligt och när jag inte är det. Jag önskar att du ska älska sättet som jag klär mig på och att du ska tycka att jag är en ändlös upplevelse. Jag önskar att jag ska finna trygghet hos dig att jag skulle få förändra hela din värld.

För två dagar sedan blev jag matförgiftad för första gången i mitt liv, kan bara tala om att det är nog det värsta jag någonsin varit med om.
Att inte hinna andas för att du bara ligger över toalettstolen och kräks och kräks är inte så roligt.
Och det kändes som det aldrig skulle sluta!
Men efter 3 dagar så är jag ÄNTLIGEN helt återställd och mår bra igen.
Tack älskling för att du tog hand om mig när jag var sjuker.

Har kommit på något väldigt stort.
Livet går ut på att man ska vara lycklig och det är jag med DIG älskling.

Kära dagbok. Idag tittade han på mig igen med sina underbara försjunkna ögon och jag tror att han kanske såg älvorna bakom min iris som kallar på honom. Kanske ligger han vaken om nätterna och undrar varför mitt ansikte uppenbarar sig när han försöker somna. Kanske finns det en ständig spänning i hans bröst för att han inte vet när jag kommer komma gåendes längs gatan så att han får några extra sekunder att se på mig. Kanske märker han att jag har en ny klänning (föga otänkbart but still) och kära dagbok KANSKE har han också tänkt att vi nog skulle vara väldigt fina tillsammans. Inget mer och inget mindre. Bara väldigt fina.

TRÖTTAST !
Det är vad jag är idag .
Fy faaan, jag är på världens sämsta humör och mådde jätte illa på tåget i morse.
Nu sitter jag äntligen på kontoret i Stockholm.

Ska strax gå och köpa mig lite lunch.

Later.

Det är en skingrande dimma av tankar som tynger mitt huvud. Mina fingertoppar kan inte längre känna din hy, mina ögon orkar inte blunda mer. Sanningen är så väntad, ändå så slagkraftig. Så många gånger jag bara vänt mig om, låtit allt skölja över mig med sådan kraft att jag ramlat ihop och blivit någonting litet och mindre värt. Bara för att jag dömt mig själv, lämnat ut mig själv, väntat och blivit den jag mest av allt var rädd för. Den som stod kvar med allt utan förmågan att lämna det som fick mig att hamna där.

Jag har försökt försonas med allt, en gång för alla. Men alla vägar står inte till mitt förfogande, kalla vindar drar fortfarande sina lena händer genom mitt hår och lämnar sitt hånfulla skratt precis bakom mitt öra. Jag försökte tala men mina läppar förblev förseglade medan blodet stormade i min ådror. Väntan på det som kommer är oändlig och väntan på det jag redan vet har passerat och gått förlorat är förlamande.

Färgskalan sträckte sig inte längre än till svart och vitt, läpparna förlorade sin magi, huvudet lämnade livet med dess fantasi. Ett sinne för sig lämnade sakta min kropp, bit för bit för att göra mig så tom som möjligt. Aldrig har jag önskat så mycket att aldrig behöva känna någonting för någonting någonsin, igen. Så många gånger jag fallit ner på knä och bett om likgitligheten, så många gånger jag stått rakryggad med kniven i ryggen utan en min. Allt tar tid, när man aldrig har tid.

För er som har varit oroliga att jag helt och hållet lagt ner bloggen kan jag gladeligen meddela att så är inte fallet!
Jag har bara haft ett så kallat sommaruppehåll. Dock glömde jag säga till er om detta !
Men nu börjar bloggen ta fart igen !

För er som bryr er och undrar över om hur min sommar har varit så kan jag säga att den har varit helt AMAZING !
Har hunnit med att besöka Spanien, Portugal och Grekland på en enda sommar.
Men ni som känner mig vet ju att resa är ett av mina stora intressen.
Resten av tiden hemma har bara bestått av mys mys och mys med alla nära och kära och lite små utflykter. Men min summering av sommaren kan göras med ett ord : HELT UNDERBAR !!!!!

Hur har eran sommar varit?



















Men imorgon börjar ju allvaret igen, för då är det dags för jobb.
Och det är blandade känslor inför det kan jag lova, visst känns det skoj att börja jobba igen och träffa alla underbara arbetskompisar men hur skönt hade det inte varit att vara ledig i Augusti med?
Men som dom säger; man kan inte få allt här i livet.

Puss och kram !!