Du är hela mitt liv.
Han andas mot mitt hår.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:
Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.
Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.
Vi älskar varandra.
Herregud.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:
Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.
Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.
Vi älskar varandra.
Herregud.
Her dream
Du ser mig på ett sätt
så tydligt att det blir svårt
att se sanningen
En så abstrakt känsla som
får mitt hjärta att slå så hårt
lämnar mig livrädd på natten
För hur mycket jag än vill förmå
mig att andas igen, känns du
överallt, hela tiden
och jag
jag lämnas ensam i våndan
rädslan blir min verklighet
Du, du blir min dröm.
---
Och jag orkar hålla upp oss båda
när du sträcker fram din hand
och ber mig om hjälp
Du säger att du önskar du fann
styrkan att våga, styrkan att vilja
kanske även kunna
Men jag kysser dina darriga händer
och viskar så tyst jag kan
Du måste våga, måste vilja, absolut kunna.
Annars dör du och då dör jag.
så tydligt att det blir svårt
att se sanningen
En så abstrakt känsla som
får mitt hjärta att slå så hårt
lämnar mig livrädd på natten
För hur mycket jag än vill förmå
mig att andas igen, känns du
överallt, hela tiden
och jag
jag lämnas ensam i våndan
rädslan blir min verklighet
Du, du blir min dröm.
---
Och jag orkar hålla upp oss båda
när du sträcker fram din hand
och ber mig om hjälp
Du säger att du önskar du fann
styrkan att våga, styrkan att vilja
kanske även kunna
Men jag kysser dina darriga händer
och viskar så tyst jag kan
Du måste våga, måste vilja, absolut kunna.
Annars dör du och då dör jag.
Writing mode
Nu har han sett mig gråta varma ledsna tårar som kom fram när jag visade min rädsla för honom. Han kysste bort dem envist och han höll mina händer och någonstans i allt det osäkra, kändes han plötsligt så säker. Som att jag ju inte vill vara någon annanstans men i mitt huvud spökade rädslorna som aldrig förr, och jag bad en tyst bön som sa: snälla snälla låt den ärlighet jag kräver så hårt, säga det jag vill höra
Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom.
Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.
Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt.
Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom.
Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.
Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt.
I have a surprise
Ibland måste man bara gå. När man inte orkar att hjärtat slits itu. När man inte vet vad man vill, när man vet vad man vill, när man inte vet någonting alls. Det spelar ingen roll, ibland måste man bara.
Måste stänga av.
Och det är klart, det är inte lätt att stänga av vad som länge varit ens syre, ens liv, ens drömmar.
Men om man bestämmer sig för att stänga av, allt för att klara av att gå vidare, så finns fortfarande ett problem. För det är klart, man kan alltid radera en gemensam framtid men kvar står alltid vår historia. Hur mycket jag än skriker och slåss för att förgöra även den. Allt för att de där minnena, de där andetagen, de där känslorna aldrig någonsin ska få chansen att nå mig mer.
Det där som fick mig att vara tusen taggiga stjärnor och tusen sköra bubblor på en och samma gång.
Och kanske ska jag hata dig, det tycks vara så mycket mer enkelt än att sakna dig.
Men det är klart, även om jag gör allt för att radera dig så kommer jag aldrig komma över dig.
Våldtagen kärlek
Du förstår inte, säger jag. Du förstår inte hur mycket du betyder.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?
Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?
Jag förstörde dig.
Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG
Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.
Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla SNÄLLAGÅINTE
Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.
Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.
Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.
Så det så!
Vi är slut
Med snabba fotsteg ramlar jag över gatorna till dig. Du ligger på sängen, du blundar och du andas tungt. Jag lägger mig nära nära och jag andas dig i nacken medan mina tårar gör för ont för att komma ut. Du böjer huvudet neråt och jag hör hur dina andetag hackar till, hur du kämpar men det är lönlöst. Jag drar dig mot mig, ditt ansikte mot mitt men du vägrar. Du håller mina händer hårt och jag ser hur dina ögon drunknar i sorgen jag skapat.
Jag ser den mest vackra och starka människa gå sönder mitt framför mig och jag kan inte göra något för du håller mina händer och jag vill inte vara den du gör mig till. Jag kan inte.
Jag lägger mig istället på dig så att våra händer som fortfarande håller varandra, kommer emellan våra kroppar. Jag lägger näsan mot din hals och jag viskar ord du aldrig kommer att glömma. Jag viskar sanningen i dess renaste form men jag vill inte, orkar inte, klarar inte det egentligen. Du viskar inte, du skriker inte längre ut din sorg. Du är slut. Jag är slut. Vi är slut.
Enjoy life here and now
Jag älskar dig PUNKT
I solljuset lyser hans ögon ljust grönt och han försvinner på något sätt in i det starka skenet av strålarna. Men blicken står lika fastkilad i mina ögon som nyfiket blickar tillbaka.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.
Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst. Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.
Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.
Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.
Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.
Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst. Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.
Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.
Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.
Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.
Eftersom jag inte är så jätte aktiv här längre så följ mig på instagram i stället: @iiiisabelle heter jag där...
Vackra sommarställe
Midsommar
Life is good
https://cdn1.cdnme.se/956799/7-3/pic_51c0ae7cddf2b34fc2554926.jpg">https://cdn3.cdnme.se/956799/7-3/pic_51c0ae7cddf2b34fc2554926.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/956799/7-3/pic_51c328dce087c320926af1c1.jpg" class="image">
Underbara sommarkväll
Sommar
